Idag har jag för första gången prövat ‘nduja, den italienska korven med hemort i södra Kalabrien. Den är en mjuk, bredbar och kokbar korv med en bra hetta och ett starkt inslag av den röda paprikan. Jag åt den dels ugnsbakad med ägg och lite grönsaker, och dels med en bit Bel Paese. Mumsfilli-väldigt-mycket-babba, som sagt.

Enligt W har ‘ndujan släktskap, inte bara etymologiskt, med den franska andouille. Men ett ännu närmare släktskap har den med den mallorquinska sobrasadan, som jag skrivit om flera gånger förut, bland annat här. ‘Ndujan är ordentligt skarpare till smaken, men att det rör sig om syskonkorvar är det ingen tvekan om. Och jag kan (nästan) bevisa det.

Sobrasadans mer precisa hemort är Sóllerdalen på norra sidan av ön. Min teori är att den rent av kan härledas till den lilla byn Fornalutx (där vi för övrigt hade en kåk i många år). Teorin grundas på det faktum att de övriga invånarna i dalen sedan gammalt kallar Fornalutxborna los calabreses beroende på att byn, enligt sägen, grundades på 1400-talet av en grupp kalabrier som flytt undan pesten.

Vad vore då mer naturligt än att de tog en korv med sig i exilen? I rest my case.

Både ‘ndujan och sobrasadan är för övrigt också utmärkta på pizza, och som tillbehör till fågel, på Mallis ofta tillsammans med vaktel. På smörgås med lite honung på är en mycket vanlig medhavd lunch för skolbarn på ön.