Vi lever i de brutala ironiernas tid. Labour stödde ju unionen i den skotska omröstningen härförleden, mest av den krassaste av anledningar: utan Labours skotska MP’s var det osannolikt att partiet någonsin skulle kunna bilda majoritetsregering i det som fanns kvar av Storbritannien.

Men många skotska labourröstare känner fortfarande en vrede och bitterhet gentemot ett Labour som inte bara lierade sig med de konservativa under valkampanjen, utan mer än villigt också agerade ensamt språkrör för unionen (eftersom de avskydda tories naturligtvis höll sig i bakgrunden).

Det ser nu ut som den här allmänt fientliga inställningen kommer att föra med sig stora förluster för Labour i Skottland i valet nästa vår. SNP går starkt framåt på Labours bekostnad, enligt opinionsundersökningarna. Labour har alltså i princip drabbats av samma katastrofala resultat som om Skottland röstat ja.

Och, ärligt talat, det kan de gärna ha.

Looking like you’ve been dragged through a hedge backwards… är ett väldigt bra uttryck. Jag har just upgraderat (sv?) mobilerna och min kostym är fläckig, sitter inte rätt alls, den är repad och trasig, det har fastnat massa blad bakom öronen, jag har en smak av klorofyll i munnen. Man ser… fel ut.

Det blev en HTC One (m8) för mig. Hustrun valde en Nokia Lumia 735 (grön). Killen som grejade uppdateringen av kontraktet och allt det andra hade en timmas jobb, bara åt oss. Och så mycket papper det går åt…! Printouts som ska signeras i trippelkopior… Det liknar den där väldigt mänskliga reaktionen att man gärna vill ha en riktig pilot att flyga planet, vare sig han behövs eller ej. Utan ett jättelångt och jättetjockt paper trail kan inget riktigt kontrakt existera. Fuck online, fuck paperless…

Eller det kanske bara är England, som med kontanterna på banken?

Och så den ständigt malande frågan. Varför behöver jag allt detta…? Det finns fortfarande brevlådor. Marktelefoner. Duvor. Rykten. Gator. Behöver jag veta allt detta?

Folkmassorna runt Towern är ännu större än vanligt just nu, jag hamnade själv mitt ibland dem för ett tag sen, och det beror på att ett krigsminne till hundraårsdagen av 1:a Vk håller på att bli färdigt: 888,246 keramiska vallmoblommor planterade i Towerns vallgrav, en för varje (brittisk) stupad. Det är, som Jonathan Jones säger, inget annat än ett groteskt Ukip-jippo… fake, trite and inward-looking, kallar han det.

Britterna ska ju vara bra på ceremonier, sägs det, men ofta funkar det inte alls. Inför femtioårsdagen av Normandieinvasionen bestämde sig John Majors regering för att anordna ännu ett jippo: en gigantisk “familjefest” i Hyde Park den 6 juni 1994… De ändrade sig när veteranorganisationerna påpekade att Dagen D faktiskt var en av de blodigaste militära operationerna i historien, med 37,000 döda.

Jag skrev nån gång efter lokal- och Europavalen i våras att Ukip förmodligen skulle gå tillbaka i opinionssiffrorna, inte minst när väljarna fick se vilka inkompetenta freeloaders dom egentligen är när det kommer till dagspolitiken. Jobbet som profet ligger alltså inte för mig. En ny undersökning gjord av Observer visar att hela 31% (eeek!) kan tänka sig att rösta på Ukip om de skulle se ut att kunna vinna i just deras valkrets.

Men om man läser en mer detaljerad analys av resultaten så blir bilden mer komplicerad, tack och lov. En klar majoritet på 52% tycker inte om vare sig Ukip eller Nigel Farage. Och andelen väljare som anser att UK ska stå kvar i EU har inte varit större sedan 1991. Fyrtiosju procent anser att EU är landets most important relationship, långt mer än Samväldet och Amerika. Och så vidare.

Varför har då Ukip gått upp så i siffrorna på sistone? Analysens författare säger att britterna har en helt igenom pragmatisk inställning till Europa; det är inte en fråga som särskilt många (bara 8%) anser vara av största politiska vikt. Det tror jag, rent intuitivt, stämmer. Ukips framgångar beror mycket mer på att det framstår (illusoriskt förstås) som något nytt och annorlunda jämfört med de etablerade partierna.

Tillbaka till Sverige. Idag var det högskoleprovet, tydligen. Jag skulle nog inte klara mig särskilt bra. Jag skrev för DN Kultur i början av 2000-talet och en av mina artiklar (om Lord Haw-Haw) blev en test i provets avdelning “läsförståelse”. När jag fick reda på detta tänkte jag ju att jag måste sitta provet själv. Jag fick två fel.

Det är nog därför jag läser om mina egna texter då och då, ungefär som Mark Twain och James Joyce brukade göra (utan alla andra jämförelser, godhelpus…) För när man lagt upp en text på bloggen, eller lämnat av dem i tredje-och-sista-version i studion, eller rättat korrekturet, så förändras de i det avseendet att man förlorat äganderätten över dem.

De är barn som flyttat hemifrån, liksom. Man bryr sig. Men fakturan, fakturan…

Man är ju mer kolportage än människa när man reser numera. Min retur gick via Stockholm (jag vinkade, men ni såg mig inte), så det tog 3 timmar i stället för en och en halv, men då kostade också returen noll. Tid är inte pengar längre, den är rabatt.

Passagerarna blir alltså lite grand som såna där packets som internet består av: ens resa bryts upp i hanterbara beståndsdelar och skickas bit för bit kors och tvärs, för att till slut fogas samman igen i ankomsthallen i det monument till köpkraften och uttråkan som är drottningens egen terminal, Heathrow T2.

Den heter faktiskt The Queen’s Terminal numera. How vulgar…

Allt står kvar där det stod när jag reste, Paddington Station, Sainsbury’s Local på Essex Road, Tuffe Viktor i gaiströjan på arkivbyrån bredvid mig. Inte som i Kiruna, alltså.

Vad har hänt sen sist?

Det visar sig att MI5, dessa intellektuella giganter i uppfällda kragar, spionerade på historikerna Eric Hobsbawm (han med det långa/korta århundradet), Christopher Hill (han med ‘Guds egen engelsman’) och AJP Taylor (han med första världskriget)…. “Vad vet dom om det förflutna som inte vi vet?” kanske de frågade sig. Men nej, dessvärre, det var mer kommissarie Lispington än så: Christopher Hill “ser ut som en kommunist“, bland annat.

Genius…! Nice to be back.

* Ubåtshistorien… Varför känslan att detta är en budgetinspirerad reklamfilm för marinen? Hela scenariot gäspar 80-talet. Är gravt skeptisk. Det är en jättebluff.

* GAIS-Hammarby på söndag… Måste missa, för jag åker fredag. Men segern är given. Vems är en annan fråga.

* “En fullfjädrad kanon” är Isaac Kiese Thelin i MFF, enligt Fotbollskväll…

* “Kravbild”…

* L berättade för mig att knappast några banker handskas med kontanter längre. Jag studsade. Och när jag strosade genom stan såg jag allt som allt tre bankkontor, som såg mer ut som fastighetsmäklare än något annat. Hemma räknar de fortfarande sedlar för hand.

* Den fullfjädrade kanonen och hans lagkamrater gjorde en tapper insats, syns det mig, även om förlusten blev tung. Alla verkar ha kommit överens om att kalla det hela ett ” äventyr”, kanske i förebyggande syfte.

Att hitta en bilmekaniker som är ärlig, pålitlig, duktig och billig kan räknas till en av livets oemotsägliga triumfer. Jag lyckades med det för tre-fyra år sen. Han heter Mack. Bara nåt sånt.

Igår morse gav kopplingen upp, mitt på Commercial Street i rusningen, jag var på väg mot Limehouse. En trekvarts väntan på AA (nej, inte anonyma alkoholister…) och sen var problemet diagnostiserat. Skjuts hem, Mack hämtar den i morse, har jobbat hela dagen. Till slut ringer han mig just nu och berättar: slutdiagnosen något annorlunda, inte bara kopplingen, utan nåt jag tror heter the clutch hook inuti växellådan (“inuti” är alltid bad news…)

Men han kan ge mig bilen tillbaka i morgon söndag, till en kostnad ungefär femhundra spänn billigare än AA-killen hade förutspått. Och det är fanimej inte illa pinkat för en trebent hund, som det heter. Ärliga, kunniga människor. Guld värt. Leve mänskligheten.

Dagens konferens – i The G:s tjusiga Kings Place vid King’s Cross – handlade alltså om journalistik i massövervakningens tid, och tog upp saker som kanske inte berör mitt eget journalistiska värv i någon särskild mån, typ källskydd och tech tools. Men det var förstås intressant, och stundtals skrämmande.

Vi fick ett videobudskap från Edward Snowden i Moskva. Av hans sätt att tala om de här sakerna verkar det som han fortfarande inte är fullt övertygad att världen har fattat vidden av hans avslöjanden, en slags otålighet och frustration vilar liksom över honom. För övrigt uppgavs det att Snowden just nu jobbar på ett journalistiskt verktyg som ska skydda uppgiftslämnares identitet.

Och källskyddet var som sagt ett huvudtema. Många talare underströk vikten av att journalister måste tool up med PGP-kryptering och Tor och allt vad det heter. Men andra påpekade att det finns problem där också. För det första krypterar PGP enbart innehållet i mail, inte metadatan, och innehållet är vad NSA och GCHQ nästan är minst intresserade av.

För det andra förutsätter det att uppgiftslämnaren också behärskar (de ganska komplicerade) Tor och PGP, och det är så klart inte alltid fallet. Tvärtom kan det vara en barriär för källan att träda fram, eftersom visselblåsare ofta agerar under stor press, både tidsmässigt och psykologiskt.

Ett tredje problem handlar om den första kontakten: hur närmar sig källan journalisten? Sker det “analogt” – på ett cocktailparty, i en park – så är ju kusten någorlunda klar. Men sker det via något av de digitala verktygen – mobil, SMS, epost, chatt – så är det i princip redan kört. Många underströk att i sekretesshänseende måste både källan och journalisten “träffa rätt” varenda gång, men avlyssnaren behöver bara träffa rätt en enda gång.

En annan anmärkningsvärd sak var att en italiensk undersökning (har tyvärr inte källhänvisning) försökt uppskatta massövervakningens generella effektivitet, och den verkar bekräfta vad som hittills bara vilat på anekdotiska bevis. Proportionen “lyckade resultat” (där övervakningen alltså lett till arresteringar, till exempel) är försvinnande liten gentemot proportionen intrång i människors privatliv. Kvaliteten på den inhämtade informationen är lika låg som kvantiteten är hög.

Därpå handlade det en hel del om den brittiska lagstiftningen, som är både drakonisk och kaotisk. Många beklagade sig över att den övriga brittiska pressen knappast alls engagerat sig i Snowdens avslöjanden eller andra aspekter av frågan (fast undantag har börjat dyka upp). Och till lunch bjöds äckliga sallader och smetiga wraps. Ingen ‘nduja så långt ögat nådde.

Idag har jag för första gången prövat ‘nduja, den italienska korven med hemort i södra Kalabrien. Den är en mjuk, bredbar och kokbar korv med en bra hetta och ett starkt inslag av den röda paprikan. Jag åt den dels ugnsbakad med ägg och lite grönsaker, och dels med en bit Bel Paese. Mumsfilli-väldigt-mycket-babba, som sagt.

Enligt W har ‘ndujan släktskap, inte bara etymologiskt, med den franska andouille. Men ett ännu närmare släktskap har den med den mallorquinska sobrasadan, som jag skrivit om flera gånger förut, bland annat här. ‘Ndujan är ordentligt skarpare till smaken, men att det rör sig om syskonkorvar är det ingen tvekan om. Och jag kan (nästan) bevisa det.

Sobrasadans mer precisa hemort är Sóllerdalen på norra sidan av ön. Min teori är att den rent av kan härledas till den lilla byn Fornalutx (där vi för övrigt hade en kåk i många år). Teorin grundas på det faktum att de övriga invånarna i dalen sedan gammalt kallar Fornalutxborna los calabreses beroende på att byn, enligt sägen, grundades på 1400-talet av en grupp kalabrier som flytt undan pesten.

Vad vore då mer naturligt än att de tog en korv med sig i exilen? I rest my case.

Både ‘ndujan och sobrasadan är för övrigt också utmärkta på pizza, och som tillbehör till fågel, på Mallis ofta tillsammans med vaktel. På smörgås med lite honung på är en mycket vanlig medhavd lunch för skolbarn på ön.