Jag fick ett brev från min lokala myndighet i veckan. -“The Department for Work and Pensions,” stod det, “har underrättat oss att ni har flyttat. Eftersom vissa åtaganden gällande kommunalskatt och annat påverkas vid adressändringar, ber vi er kontakta oss för att klargöra denna sak.”

“Jag kan bekräfta,” svarade jag, “att jag inte har flyttat. Jag bor fortfarande där jag bott de senaste två och ett halvt åren, och kommer förhoppningsvis att göra så i många år framöver. Kom gärna förbi och drick en kopp te om ni inte tror mig.”

Det där sista sa jag inte. Idag kom ett brev till. -“Tack för er bekräftelse att ni kvarstår på ovanstående adress. Ärendet är avskrivet.” Så kom ett litet maskinskrivet addendum till formalian: -“Det kan intressera er att veta att DWP uppgivit att er nya adress är i Chiswick. Vi råder att korrigera detta för att undvika framtida missförstånd.”

Chiswick…??!!

Varför inte nåt lite mer glamoröst, som Kensington & Chelsea? Limehouse? Isle of Dogs?

Jag ringer DWP. -“Hello. I’d like to correct a mistaken change of address. My name is – …”

“Are you claiming Income Support, Employment and Support Allowance, or Jobseekers Allowance?”

“None of the above.”

“Then we are not in a position to be of assistance, I’m afraid.”

“But according to my local council you have the wrong address for me, and I’d like it to be corrected.”

“If you receive a state pension, I could connect you to that helpline…”

“No, I don’t”

“Then there’s not much I can do, I’m afraid…”

Och så vidare. Nu är väl det här inte att mäta sig med Bodils äventyr i den zagrebska byråkratdjungeln. Min egen lilla kafka går ju bara ut på att DWP har en felaktig adress för mig, men eftersom jag inte har något samröre med DWP överhuvudtaget, vad gäller pensioner eller bidrag eller vad det nu är, så kan de inte gå in och korrigera det. Men – varför har de då min adress? Som är fel…!

Det är här Jayne Mansfield kommer in. Jag har varit i Chiswick (uttalas Chizzik) summa summarum… två gånger. Och en av de få saker jag vet om stället är att när Chiswick Flyover invigdes 1959 (har ni åkt buss eller taxi från Heathrow in till London så har ni åkt på den) så klippte Jayne Mansfield av bandet – med guldsax! Classy…

En av de två gångerna jag varit i Chiswick var faktiskt inte för så länge sen: jag auditionerade (sorry) för påannonsörsjobbet på Disney XD. Den andra gången ska vi inte ens prata om. Men jag börjar undra om det kanske ligger något i det hela. Finns det en del av mig som flyttat till Chiswick…? Vilken del i så fall…? Och vad såg den just i Chiswick, av alla ställen…? Det finns många oglamorösa bitar av London, det ska gudarna veta, men Chiswick går automatiskt vidare till final i just den genren.

Jag får kanske utföra ett tredje besök. En Chiswickiad.

Detta alltså för att förklara hur alla de där nakenbilderna hamnade utanför, ähm, the actual cloud… Det är i såna här ögonblick en papperstidning måste fatta att den kommer att dö, rätt snart. Och den har förstås blivit hånad överallt, som här. Men Daily Mail överlever, så klart, som en publicistisk carbuncle på en utdöende tidninsgläsande generation. Det är fantastiskt.

Pas un nuage réel. Nie ‘n werklike wolk. δεν είναι ένα πραγματικό σύννεφο. Nicht eine tatsächliche Wolke. Ei varsinainen pilvi. You know it makes sense.

När Tory-MP:n Douglas Carswell i förra veckan gick över till Ukip avgick han samtidigt som MP. Därför blir det nyval i hans valkrets Clacton i Essex, vilket han högst sannolikt kommer att vinna – Clactons genomsnittsväljare är som klippta och skurna för Ukip: male, pale and frail, som frasen lyder – och Ukip kommer därmed att få sin första representant i parlamentet.

Många spekulerade att slussportarna skulle öppnas för fler euroskeptiska Tory MP’s, men det har ännu inte skett, dels för att the whips har deras ballar i ett stenhårt grepp, och dels för att många av dem är skeptiska till Carswells känsla för timing (de flesta vill nog vänta tills efter valet i maj nästa år). Men det är ingen tvekan om att de konservativa nu nått sitt “trotskistiska” ögonblick (à la Labour 1983) med en intern opposition som är beredda att offra allt för Saken, t.o.m. makten. Polly Toynbee skriver idag intressant om det.

Framför allt innebär det att vad som förut varit en teoretisk möjlighet nu ser ut mer som en reell sådan: att det konservativa partiet splittras i två, att man får en motsvarighet till SDP-utbrytarna från Labour på 1980-talet, och att Tories därmed gör sig själva i praktiken unelectable för en avsevärd tid framåt. Lägg därtill möjligheten att Skottland röstar för självständighet, och man har ett UK som plötsligt blivit mycket mindre, mer splittrat och schismatiskt, mer “balkaniserat” med herr Bildts ord.

Visserligen kan det vara underhållande att se en någorlunda enad höger äta upp sig själv och spotta ut ett antal little Englandish småfraktioner, men man ska som bekant vara försiktig med vad man önskar sig. Om man hittills kunnat tala om UK i stort som ett projekt vars centrala funktion är managed decline, så kan nergången snart bli överrumplande och okontrollerbar.