Konservativ splittring
Categories: Brittiskt allmäntTuesday, Sep 2, 2014
När Tory-MP:n Douglas Carswell i förra veckan gick över till Ukip avgick han samtidigt som MP. Därför blir det nyval i hans valkrets Clacton i Essex, vilket han högst sannolikt kommer att vinna – Clactons genomsnittsväljare är som klippta och skurna för Ukip: male, pale and frail, som frasen lyder – och Ukip kommer därmed att få sin första representant i parlamentet.
Många spekulerade att slussportarna skulle öppnas för fler euroskeptiska Tory MP’s, men det har ännu inte skett, dels för att the whips har deras ballar i ett stenhårt grepp, och dels för att många av dem är skeptiska till Carswells känsla för timing (de flesta vill nog vänta tills efter valet i maj nästa år). Men det är ingen tvekan om att de konservativa nu nått sitt “trotskistiska” ögonblick (à la Labour 1983) med en intern opposition som är beredda att offra allt för Saken, t.o.m. makten. Polly Toynbee skriver idag intressant om det.
Framför allt innebär det att vad som förut varit en teoretisk möjlighet nu ser ut mer som en reell sådan: att det konservativa partiet splittras i två, att man får en motsvarighet till SDP-utbrytarna från Labour på 1980-talet, och att Tories därmed gör sig själva i praktiken unelectable för en avsevärd tid framåt. Lägg därtill möjligheten att Skottland röstar för självständighet, och man har ett UK som plötsligt blivit mycket mindre, mer splittrat och schismatiskt, mer “balkaniserat” med herr Bildts ord.
Visserligen kan det vara underhållande att se en någorlunda enad höger äta upp sig själv och spotta ut ett antal little Englandish småfraktioner, men man ska som bekant vara försiktig med vad man önskar sig. Om man hittills kunnat tala om UK i stort som ett projekt vars centrala funktion är managed decline, så kan nergången snart bli överrumplande och okontrollerbar.
September 2nd, 2014 at 2:37 pm
Mycket intressant reflektion från din sida och Polly T:s artikel är verkligen värd att läsa. Men skulle det vara så hemskt egentligen om hennes (och dina?) föraningar skulle besannas? Men kan inte utveckla argumentationen i en kort bloggkommentar men jag har alltid hävdat att Brexit kombinerat med Skotskt oberoende skulle vara en verklig win-winsituation: för England, för Skottland och för kontinentala EU. Det verkar naturligtvis apokalyptiskt och katastrofalt nu men om man tänker efter och alla inblandade löser de praktiska problemen med sunt förnuft och god vilja skulle man nog kunna lyckas. Ta ett par visionära politiska beslut och lämna resten till tjänstemännen. Och There will always be an England som man brukade säga.
September 2nd, 2014 at 5:47 pm
Jag vet ju att detta är din åsikt, Bengt O, men jag undrar om du inte också har en räv i ögat när du säger det…? Så här, liksom: 😉
Nej, det man kanske främst måste frukta är ju att UK inte längre kommer att lyda under en i det stora hela upplyst arsenal av lagstiftning gällande allt från läkemedel till miljöregler (och hur det blir med ECHR är jag inte riktigt klar över, men fruktar det värsta). Det finns mycket rättmätig kritik mot EU, men i sin “socialliberala”, antimonopolistiska, demokratiska skepnad är den ganska oumbärlig, syns det mig.
September 3rd, 2014 at 10:48 am
Men om Skottland skulle rösta ja (vilket jag inte tror att de gör, men…) skulle ju Labour också hamna i ett djupt underläge; det är ju främst norra UK som röstar på arbetarpartiet. Tror mig ha sett dig påpeka det, här på bloggen, någon gång – utan Skottland kan Labour aldrig få egen majoritet.
September 3rd, 2014 at 12:26 pm
Jo, riktigt, fyrtioen av totalt 257 Labour MP’s kommer från skotska valkretsar. Men deras numerära underlägsenhet efter ett ja till skotsk självständighet skulle kanske upphävas just av att de konservativa splittras… De euroskeptiska stämningarna bland tories går säkert djupare och bredare, rent numerärt, än antalet skotska Labour-MP’s… Komplicerat är bara förnamnet, alltså.
September 3rd, 2014 at 12:45 pm
Man frågar sig när det svenska folkpartiet kommer att sprängas av liknande anledningar – det är ett understatement att säga att deras väljarbas, och de väljare de vill dra till sig, ofta inte är riktigt lika överlyckliga över EU och dess ambitioner som många tunga personer i partitoppen. Och det är bara en av flera krutdurkar…
September 5th, 2014 at 6:51 pm
Kan lugnt påstå att jag inte alls är insatt i frågan. Men här fanns en sympatisk och (därmed) lätt sentimental artikel om avskiljandet.
Srett här uppifrån bergen skulle inte heller jag vilja bli av med min tillhörighet, till Skottland, Lappland, whatever.
http://labourlist.org/2014/09/the-referendum-has-got-ugly-but-we-can-still-make-a-difference/
September 6th, 2014 at 8:34 pm
Det finns så mycket som talar för ett oberoende Skottland. Men Salmonds idéer om valutaunion med England, The Queen som statsöverhuvud osv. är ju fullkomligt verklighetsfrämmande och får en utomstående att fundera på hans verkliga motiv.
Ett nystartat republiken Skottland, medlem av eurozonen och integrerat med de nordiska länderna, medlem av nordisk rådet, borde få allt tänkbart stöd från EU för att underlätta övergången.
Vice l’Ècosse libre som min politiske idol Charles de Gaulle skulle ha sagt.
September 6th, 2014 at 8:34 pm
“Vive” skall det vara naturligtvis!
September 6th, 2014 at 8:52 pm
I senaste opinionssiffrorna skiljer det bara sex procent…