Bortsett då från att Marabou ska ta bort trillingnöten ur Aladdinasken (lägg gärna er röst för eller emot) så läser jag i DN att andre vice talmannen Björn Söder drar skam över Sverige. Det är kulturchefen Björn Wiman som skriver att “genom att välja en sådan person som talmanskandidat visar Sverigedemokraterna sitt verkliga varggrin.”

Så kan det nog vara. Nu är jag sannerligen inte någon vän av SD, men jag måste säga att jag också börjar bli lite otålig med, vad ska man kalla det, det kulturradikala gnället som präglar så mycket – men inte allt – av reaktionen mot SD:s valframgång. För vad är det man säger, om än underförstått? Att vi inte ska följa demokratisk praxis och ge en talmanspost till Sveriges tredje största parti? Att det är synd att parlamentarismen ska behöva fungera som det var avsett?

Det verkar så svårt att se Sverige i ögonen. Så man vänder bort blicken. 801,178 svenskar röstade fel. Men vems fel är det egentligen? Kan det rent av ha något att göra med den monologiska kultur som präglat det offentliga samtalet så länge? Här har ett nytt politiskt samtal öppnat sig, och det samtalet kan i och för sig leda gud-vet-var om man väljer att delta i det, men det kan ju leda till än värre ställen om man bara väljer att ignorera det.

Något av det sorgligaste jag läst på sistone i det här sammanhanget var när DN:s krönikör Bengt Ohlsson skrev att han inte kände några som röstade på Sverigedemokraterna. -“Det gör du visst det…” tänkte jag, “det är bara det att de inte brytt sig om att tala om det för dig, för vad skulle det vara för mening med det?”

“Tinker, Tailor, Soldier, Spy” (1979) och “Smiley’s People” (1982) i all ära, men vad gäller tevedramatiseringar av John Le Carré så tycker jag “A Perfect Spy” (1987) är den överlägset bästa. Den finns att se i alla avsnitt på Youtube (avsnitt 1 börjar ovan). Vilket jag just har gjort.

Historien, för det första, är den mest självbiografiska Le Carré skrev i spionserien, framför allt porträttet av hans con artist father, och gränslandet mellan bedrägeri och förräderi som både pappan och sonen befolkar. Filmatiseringen är djupt 80-talistisk med murriga färger och mycket mörker, mycket brutal stråkmusik. Manus förstås av den store Arthur Hopcraft. Och skådespelarinsatserna är fenomenala.

Ray McAnally som pappan, det går inte att ta blicken från honom. Rudiger Weigang, som jag inte hört talas om varken förr eller senare, är briljant som Axel, den tjeckiske agenten. Och Peter Egan, som den perfekte spionen Magnus Pyke, lämnar all sin typecast-ade bekväma trevlighet bakom sig och gör ett porträtt av bräcklig arrogans – spegelbilden av fadern – som är helt och hållet övertygande.

Kan inte nog rekommenderas för höstkvällstittande.

Som Englandsbaserad blogg får man väl allt emellanåt bjussa på lite sockerbakad England-hejsan-tjosan, för att tillfredsställa de läsare som eventuellt lider av Downton Syndrome (eller “Downtown” som Aftonbladet kallade det…).

Änkehertiginnan av Devonshire, den sista av systrarna Mitford, “Debo” även kallad, har gått och dött. Eller snarare, har väl skjutsats in i döden. Och när överklassen dör ska man alltid läsa runan i Telegraph, för dom är bäst på det:

Debo took refuge in quaintly odd pursuits. Another sister, Jessica (“Decca”) Mitford, described her spending “silent hours in the chicken house learning to do an exact imitation of the look of pained concentration that comes over a hen’s face when it is laying an egg, and each morning she methodically checked over and listed in a notebook the stillbirths reported in the vital statistics columns of The Times.

Ja, jag säger då det… Den som hade råd att vara excentrisk…

Volvo XC60 – The Swell from Grey London on Vimeo.

Resumé om filmen här.

Anselm Kiefer på Royal Academy (från 27/9 till 14/12) får man ju gå och se. Jag tror inte jag sett något av honom IRL, och har alltid undrat om den där svaga, vaga känslan av kitsch över det hela försvinner eller förstärks när man ser dem framför sig.

Så här från håll är jag i alla fall inte övertygad om att t.ex. hans – för att vara lite elak – “tavlisering”, hans iscensättande av Celan (askan, Shulamith, den svarta mjölken) är en helt och hållet oumbärlig konstnärlig respons. Det känns lite redundant. Men jag sätter mina onda aningar på reservbänken tills dess.

Skillnaden mellan att se konst i verkligheten och i reproduktioner har jag skrivit om förut, men hittar det inte nu. Jag anser exempelvis att den amerikanska expressionismen, från Pollock till Jasper Johns, måste man se i verkligheten för att kunna förstå och uppleva både den enorma energin och den väldiga stillheten (så Kiefer kanske funkar, med tanke på hans släktskapsförbindelser med Pollock?).

Kubismen däremot – dvs. Picasso och Braque i princip – ser enligt min mening mycket bättre ut i reproduktion än i verkligheten, där den mest är blek och beige och brun och platt… Nå, plattheten är ju så att säga kubismens signatur, men blekheten gör sannerligen inte saken bättre. Jo, och den holländska guldåldern bör man också se i verkligheten.

Sorry, bara en till… Irvine Welsh skriver i dagens The G en av de bästa texter jag läst om omröstningen hittills, från ett ilsket och klarsynt ja-perspektiv. Bl.a. detta om nejsidan: “The union they strove to protect was based on industry and empire and the esprit de corps from both world wars, and you can’t maintain a political relationship on declining historical sentiment alone.”

Touché. Ska man bara läsa en artikel, etc etc…

Vi vet nu i alla fall vilka som röstade nej: “The old, the farmers, the middle class, the service families and the residents delicately referred to as ‘from elsewhere in the UK'” (från Neal Aschersons artikel i Observer idag)

Som alltid skriver Paul Mason utmärkt, särskilt om de unga ja-röstarna, mycket läsvärt det också.

BBC ger en bra punkt-för-punkt sammanfattning av bakgrunden till att det gick som det gick. En av dem – punkt 4 – lägger i dagen en av de stora ironierna med detta referendum, och anledningen till att Alex Salmond kanske inte är så missnöjd ändå.

I paniken efter att jasidan tagit ledningen i opinionsundersökningen förrförra söndagen utverkade London och nejsidan en hel rad löften, framför allt genom Gordon Brown, som i princip var precis lika med den devo-max devolution som David Cameron (i motsats till Salmond!) inte velat ha med som tredje alternativ i referendumfrågan, därför att han ansåg att nejsidan hade ett sådant självklart försprång och segern mer eller mindre var garanterad om man inte grumlade vattnet med devo-max. Salmond har alltså fått vad han ville ha: som den ekonom han är visste han säkert mycket väl att oljan knappast skulle räcka till för att hålla självständigheten flytande, för att uttrycka det grovt.

Hur de olika distrikten röstade vet vi förstås redan (se BBC-webben ovan) men det kommer nog att dröja ett tag innan vi får en grundligare analys av hur t.ex. kvinnor, lågavlönade, ungdomar och äldre röstade. Det intressantaste att hålla ögonen på nu efteråt är ju hur UK:s styrelseskick kommer att förändras, dvs. i vilken utsträckning man kommer att gå mot någon form av federalism. Det finns ju krafter som kommer att motarbeta allt i den vägen, framför allt om det innebär – som det väl någonstans måste göra – att det mäktiga Treasury förlorar en del av kontrollen över statsfinanserna. Det finns anledning att återkomma, som det heter.

55.3% mot 44.7%… Det ser ut som vi får dras med de gnidna jävlarna och deras flottyrstekta choklad och deras risiga fotboll i ytterligare några hundra år… Fuck.

Tandläkaren, alltså. Klockan två.

Dessutom är det ju den skotska omröstningen… Prognoserna säger att alla röster ska ha blivit räknade c:a 7.00 i morgon bitti, och om det blir så jämnt som (en del av) opinionssiffrorna sagt så kanske vi får vänta till dess.

Det här är nog det viktigaste – och definitivt det mest spännande – val jag levt igenom, och då lever jag inte ens i Skottland. Hela 97% har registerat sina röster, mot vanliga (i parlamentsvalen) 60-65%. Hur kommer vet-ejarna att rösta, särskilt kvinnorna? Hur mycket av Labours traditionella stöd i arbetarklassen har gått över till självständighetssidan?

Jag gissar (och det är förstås inte mer än en gissning) att nejsidan vinner med en ganska bekväm marginal, t.o.m. upp till 5%. Men det underliga är att jag gärna skulle vilja ha fel.

Det låter fånigt, men segraren i den här valkampanjen har utan tvekan varit demokratin. Fundamentala frågor (vilka är vi? vart är vi på väg? vad betyder historien?) har blandats med krassa faktafrågor (olja, valuta, sjukvård) i en riksomfattande debatt ända ner till pub- och gatunivå som varit otroligt passionerad, och rent av fysiskt våldsam, särskilt nu i slutskedet.

Man känner en politisk avundsjuka, liksom. Aj fan, det är så här demokratin ser ut…! Och det är ju inte undra på att resten av landet – inte bara England, utan Englands regioner och storstäder, dessutom Wales och (svälj) Nordirland – börjat titta inte bara på sina egna långsiktiga prioriteter, utan på alla de reda kontanter och devo-max-devolvering som utlovats till skottarna… Varför kan inte vi få samma?

Som så ofta sagts, hur det än går så blir det här landet inte detsamma efteråt. Tack och lov.

Vad är det med sport- och rockjournalister…?

Nu är det en ung man vid namn Ian Penman, han skriver i LRB ibland, och den här gången gör han det om Elvis (gratisläsning, dessutom).

Och det är bra doningar, han har solida och nyttiga poänger om t.ex. Colonel Parker (precis vad Elvis begränsade talang behövde) och punkens påstådda anammande av Kungen (det var alldeles för sent för det, Elvis hade försvunnit från scenen flera år tidigare).

Men prosan är fruktansvärt hit-and-miss… Läs själva, ni kommer att se det: “All this livid Late Elvis stuff, all the tales of shot-out TV sets and shot-up tranqs, would eventually return him to a dark kind of semi-hipness.”

Greil Marcus, you have a lot to answer for…

Somliga kanske kommer ihåg The G:s fotbollsreporter Barney Ronay, som jag skrev om i april: “But for now [Moyes] still looks like a man trying to navigate the Martian criminal underworld with a boy scout compass and a map of rural Buckinghamshire….”

Man måste ju släppa greppet nånstans. Take it easy, but take it, som min gode vän Alan Bowles brukade säga.

(Bilden från Modesty)