Från fulltexten av Blairs artikel om händelserna i Irak just nu:

As for how these events reflect on the original decision to remove Saddam, if we want to have this debate, we have to do something that is rarely done: put the counterfactual ie suppose in 2003, Saddam had been left running Iraq.

“…rarely done…” för det första… Är inte kontrafaktiska resonemang i princip det enda pro-invansionssidan kommit med under åren? Och spetsfundigheter, när de kontrafaktiska resonemangen börjar skramla lite för tomt.

Det är bortom perverst att anföra önsketänkande, vilket är vad Blairs resonemang egentligen handlar om här, som ett alternativ till (vad israelerna tycker om att kalla) “verkligheten på marken”.

Kontrafaktiska resonemang, som Richard J Evans påpekade i en nylig bok, är till sitt väsen reaktionära: “…snarare än what if handlar det inte om mycket mer än if only…”.

Men att hugga av all historisk kontinuitet mellan Irak 2003 och Irak 2014 kräver något utöver en reaktionär världssyn: jag anar att det handlar om en slags patologi.

Måndag: Boris Johnson kallar Blair unhinged, ett ord jag alltid gillat: gångjärnen har lossnat, dörren svajar på sniskan i blåsten…

Tisdag: Simon Heffer i The Daily Mail, ingen av vilka jag i övrigt har något gemensamt med, kommer med den intressanta idén att ställa Blair inför riksrätt. (Att försöka få honom ställd inför Haagdomstolen är förmodligen omöjligt, av konstitutionella skäl). Men riksrättsförfarandet, som inte använts sedan 1806, är en definitiv möjlighet, särskilt efter Chilcotutredningen äntligen blivit publicerad senare i år. Där, i överhuset, skulle båda sidorna kunna lägga fram sina bevis för och emot Blairs ansvar för lögnerna i “the dodgy dossier”; för 179 brittiska soldaters död, för att inte tala om hundratusentals irakier; och för den ökade säkerhetsrisk, lokalt och globalt, som Irakkrisen fört med sig.