Tonsättare så in i Norden
Categories: Kulturellt, Svenskt allmäntSunday, May 25, 2014
Jag lyssnade på Carl Nielsens 5:a i bilradion, eller en försvarlig bit av den i alla fall.
Den här frågan måste väl ha stötts och blötts förut, men jag har inte hört något detaljerat svar på den. Danmark har Nielsen, Norge Grieg och Finland Sibelius. Varför har inte Sverige en (18-)1900-talskompositör av internationell rang?
Stenhammar är väl det närmaste vi kommer…
Två möjliga orsaker, kanske…? Det musikaliska 1900-talet i Sverige var en trögflytande historia, vi hade sannerligen inte bråttom att göra oss av med national- och senromantiken: modernismen etablerade sig först på 1940-talet. Det kanske inte fanns ett “klimat” som lämpade sig för geniet. Om nu genier behöver klimat.
Vilket leder till möjlig orsak 2. I Finland och Norge fanns ju ett slags klimat: Sibelius och Grieg blev en integrerad del av den unga nationens framväxt, à la Verdi och Chopin. På motsvarande vis “behövde” Danmark strikt talat inte Nielsen, men fick honom ändå. Sverige behövde heller ingen nationaltonsättare, och vår brist på behov blev tillfredsställt…
I dunno. You tell me.
May 25th, 2014 at 1:35 pm
Such men are few and far between…
(Nielsen är min bästa upptäckt p senare år).
Men sen kom den tragiskt sköra Pettersonmusiken. Bl.a.
May 25th, 2014 at 1:52 pm
Samma här, med Nielsen alltså…
May 25th, 2014 at 3:39 pm
Nationella hjältar eller barder behövdes, det fanns en förväntan på dem – i Norge, Polen och Finland men inte riktigt på samma sätt i Sverige – visst. Liszt samspelade ju också med en slags förväntan på att visa upp det äkta ungerska, även om han kom att tillbringa det mesta av sin karriär utanför Ungern.
Man kanske kan se frånvaron av stora infödda engelska kompositörer, riktiga banbrytare och symfoniker, på samma sätt. Från mitten av 1700-talet till Elgar och Vaughan Williams är det ju mest tyskar och italienare som blir riktigt stora i England, bristen på framstående brittiska hemmasöner som blir kompositörer (eller dirigenter!) är påfallande. Kan bero på att musik hade relativt låg status som konstart i öriket på den tiden, men också att man inte riktigt behövde skapa nya utryck för nationell strävan inom musiken. Händel och militärmusiken hade liksom fyllt den luckan.
May 25th, 2014 at 6:00 pm
Den motsvarande engelska fattigdomen på tonsättare av rang efter Purcell har jag skrivit utförligt om tidigare, men jag håller inte med dig om dirigenterna. Tvärtom tycker jag det är slående att England saknar kompositörer men i stället har oerhört skickliga musiker, från Beecham och Boult framåt. John Eliot Gardner är en av världens främsta Bachtolkare (och gav nyligen ut en mycket läsvärd bok i ämnet: ‘Music in the Castle of Heaven’). Simon Rattle och tidiga modernismen, Neville Marriner och Britten, Antonio Pappano inom operan, osv…
May 25th, 2014 at 6:22 pm
Absolut, England har haft storartade dirigenter (och solister!) från Beecham och framåt – men jag tänkte enbart på de 150 åren ungefär från Messias till Enigmavariationerna. Händel var ju tysk, även om han kom att räknas som en av de stora *brittiska* kompositörerna, en engelsk bekant nämnde Boyce (som jag aldrig ens har hört) som den siste infödde kompositören av någon betydelse under 1700-talet, och efter dem är det bara utländska tonsättare som dominerar scenen i England, hela vägen fram till Elgar och Williams. För Gilbert och Sullivan är ju inte direkt några tungviktare….´
Jag reserverar mig för att jag inte har björnkoll på engelskfödda dirigenter under Victorias tid, men har intrycket att det inte fanns så vädligt många av första rangen före så där 1880-90 – i stället ett ständigt flöde av tyskar, fransmän och italienare.