Riksdagshusbranden 1933 är ett ämne som fängslar många, mig inkluderat, därför att det är en nästan övertydlig demonstration av konflikten mellan historisk verklighet och konspiratoriskt tänkande/agerande. Richard J Evans – Cambridgehistorikern vars hjältegloria säkrades med den kliniska nedmonteringen av vad som återstod av David Irvings rykte – recenserar i senaste LRB en ny bok som försöker återupprätta Bruna Bokens anklagelse att det var nazisterna själva som låg bakom branden.

Recensionen är inte bara en mycket läsvärd översikt över kontroverserna, den visar också till slut att den överväldigande bevisbördan fortfarande talar för att van der Lubbe agerade ensam. Och därmed på sätt och vis att den “funktionalistiska” tolkingen av nazismen fortfarande har övertaget över den “instrumentalistiska”, dvs. att nazisterna i mycket agerade opportunistiskt snarare än att “allting var ett avsiktligt resultat av Hitlers planer,” som Evans skriver.

Ett intressant, och samtida, parallellfall i Sovjetunionen var mordet på Kirov 1934. Många vill än idag mena att Stalin låg bakom dådet, bl.a. Chrustjov lutade åt den tolkningen. Men det finns också mycket som talar för att mordet på ett liknande sätt var en “lycklig” händelse som Stalin inte var sen att utnyttja för sina egna ändamål. Det kunde i så fall har rört sig om ett svartsjukedrama: mördaren Nikolajevs flickvän var Kirovs sekreterare, och Nikolajev ska ha misstänkt att de hade en affär.

Har allt detta då någon egentlig betydelse idag? Saul David skriver i dagens The G bland annat om Lusitania och vikten av att ständigt försöka lägga ny dokumentation till vad vi vet, eller tror oss veta. Hans svar på frågan är inte bara ja. Det är absolut nödvändigt, menar han.