Jag fick syn på ordet “hen” i en AB-rubrik alldeles nyss (vägrar länka) och mitt hjärta sjönk som en sten… Jag har tjatat om detta förut, men vi får väl dra det ett varv till.
“Hen” är i grund och botten ett orwellskt språkligt projekt. Som sådant är det alltså egentligen den diametrala motsatsen till “politisk korrekthet”, dvs de språkligt-etiska processer som sakta men säkert – och med all rätt – tvingar ord som “neger” (och värre) ut ur vår vokabulär, eller åtminstone ganska framgångsrikt förvandlar dem från socialt acceptabla till socialt oacceptabla. Det är alltid så språket utvecklas och blomstrar, i allt från vokabulär till syntax till ändelser: det fäller, det gör sig av med, det skär bort.
Det är alltså inte bara den genuspolitiska aspekten av ordet “hen” jag invänder mot (jag ska återkomma till det) utan just det att ordet representerar något som Orwell helt riktigt förstod som anti-spåkligt, och därför anti-mänskligt, detta newspeak som gjorde “krig” till “fred” och “frihet” till “slaveri”. Det är ett artificiellt, inte organiskt, sätt att anpassa språket (och därmed tänkandet) inte till en ny verklighet, märk väl, utan till en viss hegemonisk föreställning, i detta fall om kön och könsroller.
Mina rent språkliga invändningar är alltså två till antalet: (1) Att i princip införa ett påbud om att ta en artificiell konstruktion i användning går tvärtemot, inte bara språkets natur, utan allt som vi inmundigat med den demokratiska och frihetliga modersmjölken: att i Orwells anda aldrig låta andra avgöra vilka ord som vi får använda, och hur. (2) Detta gäller så mycket mer när det handlar om ett ord som inte bara uppfunnits av snävt genuspolitiska skäl, utan ett ord som berövar oss två precisa ord – och ger oss ett imprecist i stället…!!! Det kan knappast bli mer anti-språkligt…
Jag hör kanske inte till dem som avfärdar hela genusvetenskapen som the biggest and most successful fraud ever practised on a patient world, som Henry James sa om Shakespeare. Men jag står fullkomligt och orubbligt främmande för den här nyliga trenden att försöka lösa könsrollsproblematiken genom att göra sig blind för könet. Inte bara i ordet “hen” utan i dessa förfärliga och upprörande försök att göra barn till “könsneutrala” brickor i detta motbjudande genusteoretiska spel. Jag skrev bl.a. så här om det en gång:
…jag drar en gräns vid folk som spelar ut sina vuxna genusteorifantasier på bekostnad av barn som inte gjort något annat ont än att ha dessa ideologiska busar till föräldrar. Ursäkta språket, men könsneutrale Linus vill inte säga barnens kön beroende på att han själv råkar vara både f***a och k*k på samma gång. Det här är den vidrigaste, maktgalnaste form av vuxenskap jag någonsin sett: ett manipulativt och känslokallt förtingligande av en grundläggande mänsklig relation, den mellan föräldrar och barn.
Jag hör med andra ord till dem som anser att det bästa sättet att bryta ner fördomar och ändra sitt beteende och sitt tänkande är att konfrontera verkligheten, inte göra sig blind för den. Jag avskyr ordet “neger” (och värre) men anser att det ska stå kvar i de gamla Tintin-böckerna, därför att det är en direkt och fruktbar inbjudan till kritiskt tänkande, för oss själva och framför allt för våra Tintin-läsande barn (är de gamla nog att läsa Tintin är de gamla nog att fatta skillnaden mellan då och nu och rätt och fel, det är bara att prata med dem…).
Likadant är jämlikheten mellan könen – specifikt kvinnoförtrycket i alla dess deprimerande former – något som är en självklar och omedelbart relevant fråga för mig, praktiskt taget på daglig basis, som det är för många andra män. Men så fan att jag tänker acceptera att en “neutralisering” av könsskillnaderna, att dra en ridå framför en plågsam verklighet, att blissful ignorance skulle vara lösningen. Det tar ifrån oss själva möjligheten att observera, tänka och reflektera, reagera och agera, dvs möjligheten till kritik. Det är att stänga, inte att öppna. Det är en låsning, inte en befrielse.
