Jag har en viss svaghet, inte så mycket för Buzzfeeds listicles (de kan vara rätt hit-and-miss, ärligt talat) utan mer för, typ, “10 bästa…”. Jag raddade en gång upp ‘De tre vackraste kärleksdikterna någonsin’ (1 2 3). Men de skulle säkert sett helt annorlunda ut idag.

Hur som haver, The G:s konstkritiker Jonathan Jones (han är rätt bra, enligt min mening) listar nu de tio största konstverken någonsin. Och jag håller med honom om majoriteten, även om jag nog skulle ersatt några stycken med några andra.

Särskilt en av dem är inte mer än vad jag hade väntat mig av en rätt bra konstkritiker, och det är Rembrandts ‘Självporträtt med två cirklar’ (1665-69), det näst sista av de sex stora självporträtten. Den hänger på Kenwood House i norra ändan av Hampstead Heath (väl värt en avstickare nästa gång man är i London). Jag ska inte kopiera in den i den här posten, det blir för blaffigt och, liksom, för previous… Se den i länken i stället.

Jones är dock aningen hyperbolisk i sin beskrivning av denna en av mina absoluta favoritmålningar:

You are not looking at Rembrandt. He is looking at you. The authority of genius and age gaze out of this autumnal masterpiece with a moral scrutiny that is terrifying. Rembrandt seems to see into the beholder’s soul and perceive every failing. He is like God. He is the most serious artist of all, because he makes everyone who stands before him a supplicant in the court of truth.

Blicken är något alldeles enastående, men jag ser det nog mer historiskt-biografiskt än så. Det här är ett ögonblick i Rembrandts liv när så mycket verkade ha förflutit. Han är drygt sextio. Hans älskade Saskia är död sedan många år. Han är förbjuden att måla på grund av konkursen, så Hendrickje och Titus riggar upp en konsthandel och anställer Rembrandt som en slags lärling. Under tiden har en yngre generation målare stuckit upp, Vermeer bland dem, som börjat måla på ett nytt sätt, bl.a. mycket borgerliga interiörer…

Blicken har förstås ett outsägligt vemod, det är det första som slår en. Men stannar man kvar i blicken en stund så ser man ju också ett alldeles påtagligt inslag av trots, utmaning, defiance. Han säger liksom “Jag vet vem jag är, jag vet vad jag har åstadkommit, och jag vet att det jag åstadkommit kommer att finnas kvar”. Det är, kanske för första gången i hans liv, ett erkännande av nederlagets möjlighet men på samma gång en absolut och orubblig vägran att låta sig besegras.

På samma gång har Jones rätt i att Rembrandt blickar in i en själv, om än inte på det gudsliknande sätt han säger, det är för banalt. Nej, det är mycket mer mänskligt än så. Och därför på sätt och vis större, och allvarligare. Jag ser och känner det varje gång jag står inför honom: jag försöker ta mig dit och se den minst en gång varje årstid, senast för ett par veckor sedan. Jag tror inte jag skulle kunna leva utan den.