Europa vid tiden för Karl den Stores död år 814.

Det gläder mig att meddela att sonen har ärvt min lätt erotiskt färgade kärlek till kartor, han postade nyligen denna på Twitter (@Joe8Bit).

Man får väl konstatera att Kalle till slut gjorde rätt bra ifrån sig, imperiemässigt, och det fick mig att tänka på ett avsnitt ur mina förfelade memoarer (som kan laddas ner till höger) i vilket jag listar “ett urval händelser, begivenheter och intermezzon som alla karaktäriseras av det faktum att jag inte var med”, till exempel nummer…

8. När Karl den Store, som var en förvånansvärt blygsam man, försökte få sin titel ändrad till något inte fullt så pampigt – särskilt med tanke på att hans far hette Pepin den Lille. “Aldrig att jag skulle satt min fot i kyrkan den julen [år 800] om jag vetat att påven skulle göra mig till kejsare,” klagade han till den frankiske historikern Einhard. Men gjort var gjort. När han återvänt till Aachen lite senare sammankallade han sitt koncilium och bad dem komma fram till något mer passande. Man arbetade i månader på problemet. Det gällde att hitta en titel som antydde Karls anspråkslöshet utan att för den skull falla in i en falsk blygsamhet, som ju bara skulle göra saken värre. “Karl den Bra”? “Karl den Alldeles Utmärkte”? “Karl den Bäste Vi Har, I Nuläget”?

Det gick förstås som det gick. I sin beundranvärda men kanske något naiva strävan att skapa, inte bara ett politiskt och militärt, utan ett intellektuellt centrum för det frankiska riket, glömde Karl bort att intellektuella kan i princip sitta hur länge som helst och fundera ut bättre lösningar på problemen, under tiden brukar problemen lösa sig själva ändå. Hade han en gång blivit tilldelad titeln Karl den Store så borde han inte blivit så förvånad över att hans undersåtar började ta för givet att Karl, ja han var onekligen “stor”, som det sas: en stor kejsare, en stor krigsherre, en stor gestalt på den europeiska scenen. Faktum är att få eller inga som följt hans karriär svävade i något som helst tvivelsmål om hans storhet, minst av alla påven Leo III själv.

Inget enda av konciliets förslag fann någon ynnest hos kejsaren. “Karl den Högst Kompetente”? Och månaderna gick. “Karl den Långt Ifrån Oduglige”? Och månaderna blev till år, och under tiden tog Karl emot undersåtar och delegationer och ambassadörer som alla hälsade honom med orden “O Carolus Magnus!” och till slut orkade han inte bråka längre, utan accepterade sin storhet med en trött handvifting uppifrån tronen. Men hela livet ut, särskilt under ensamma stunder, kunde han komma på sig själv med att tänka: -“‘Karl den Store’…? Jo-jo, det låter något det…”