Och jag tror fanimej det är den näst intressantaste rubriken jag någonsin satt på en bloggpost: vinnaren i den kategorin kommer ju alltid att vara denna.

Men jag har just nu insikt i två stora projekt under genomförande – och jag fattar bara inte hur folk tänker… Den ena är en stor reklamkampanj (där jag har en voiceoverroll) och den andra är ett massivt designprojekt (där jag agerar copywriter).

Jag jämför dessa båda med ett byggprojekt som ägde rum utanför mitt arbetsfönster för en hel del år sedan, för samma sak verkar utspela sig. Vad som hände var att man rev en “gammal” skola (byggd på 60-talet!) för att ersätta den med en ny. Bygglaget och ingenjörerna kommer då in och börjar jobba enligt ritningarna. So far so good.

Men grejen är att ingen av dem verkar hålla på med sitt jobb i mer än sådär tio minuter. En gubbe kommer med en grävskopa och börjar gräva ett hål. Fem minuter senare kommer en projektledare och säger åt honom att börja gräva ett hål på en helt annan plats, tjugo meter bort. Och det gör han. Två dagar senare ser jag grävskopan tillbaka vid det första hålet. What’s going on…?

Jo, sa en av de boende som protesterade mot nybygget och som själv råkade vara projektledare, det är så stora byggprojekt går till. Det är en slags organiserad improvisation. Man utnyttjar arbetskraften momentärt, enligt akutvårdsprincipen triage från första världskriget: lös det allvarligaste problemet först. Paniken satt i system, alltså…

Det är likadant med mina två pågående projekt. Jag har aldrig sett ett reklammanus gå igenom så många ändringar under så kort tid. Och det handlar precis på samma vis om panikreaktioner. Ingen tänker, alla reagerar. Alla hör, men ingen lyssnar.

Reklammanus är en specialistgenre som ingen annan, varje ord vägt på guldvåg. Men alla skulle må bättre – projektet skulle må bättre! – av att bara ta ett djupt andetag, chillax, och börja om från början. Men det verkar omöjligt, för alla bara rusar från hål till hål.