Jag kan inte nog rekommendera Mary Beards föreläsning ‘The Public Voice of Women‘, just upplagd på LRB:s hemsida. Beard är specialist på antiken och har bl.a. frontat flera teveserier i ämnet, hon bloggar för TLS och skriver ofta både där och i LRB. Jag har också själv citerat henne då och då.

På grund av hennes rätt så framstående profil – och vartenda ett av de åtta orden är egentligen ett slags nederlag vart och ett – har hon blivit frukstansvärt behandlad i sociala medier och kommentarsfält. Trollen är ständigt ute efter henne, och hur hon – och många andra kvinnor i liknande positioner – orkar med det övergår nästan mitt förstånd.

Föreläsningen är tankeväckande på många vis, men jag är inte säker på att hon har rätt om allt. Till exempel att det som huvudsakligen motiverar trollen är ett slags krossat löfte om att internet skulle skapa ett demokratiskt level playing-field, och bli ett genuint, effektivt och publikt politiskt forum. Det låter lite för instrumentellt.

Men vad hennes historiska tillbakablick ger vid handen är att kvinnors röster tystas just av rent politiska motiv. Som hennes antika exempel visar, vad man från då till nu hävdar är inte att kvinnor är oförmögna att uttrycka sig, utan att de är genetiskt inkapabla till vad grekerna kallade muthos.

Ordet har sedemera härlett till vårt “myt”, men det betecknade då – i lika hög grad som nu – mäns förmåga att tala inför publik, dvs att föra politik (och “den mörka rösten” har, som Beard visar, spelat en fascinerande analogisk roll i begreppets historia).

Det är kort sagt när kvinnor vågar uttrycka sig om något som ligger utanför deras två huvudsakliga och av män accepterade “trygghetszoner” – särintresse och offerskap – som det tar hus i helvete.

Men bara för att dessa mekanismer är uråldriga finns ingen anledning att se dem som oföränderliga. Mary Beard pekar själv på att denna genuskonstruktion var rätt skranglig också under antiken. Hon skriver bland annat:

“The smartest ancient rhetorical theorists were prepared to acknowledge that the best male techniques of oratorical persuasion were uncomfortably close to the techniques (as they saw it) of female seduction. Was oratory then really so safely masculine, they worried.”

När de sista brittiska stridstrupperna lämnat Afghanistan senare i år inleds en period när landet för första gången på etthundra år inte befinner sig i krig. Hur lång den perioden kommer att bli vet förstås ingen, men militären kallar den ominöst nog a strategic pause…

The G har gjort en ytterst läsvärd timeline idag. Definitionen på krig är ganska bred, men fullt legitim. Den innefattar allt från världskrigen till anti-insurgency operations, det grundläggande kriteriet det att ett politiskt beslut tagits att sätta in stridstrupper (combat troops).

Det här är med högsta sannolikhet inte något som politikerna tänker ta upp i samband med hundraårsjubiléet av första världskrigets utbrott. Och vill man – som Guardiantexterna visar – så kan man gå ännu längre tillbaka i tiden, till början av 1700-talet och den brittiska arméns organisatoriska tillkomst.

Det finns många intressanta ingångsvinklar på det här, de flesta med imperialismens förtecken. En del historiker vill ju hävda (men det är också ett omstritt påstående) att det brittiska imperiet gick back. Om man grovt beräknar alla de materiella och immateriella utlägg och inkomster man kan föra in i plus- och minuskolumnerna från, säg, 1600-talet till 1960-talet, menar man, så var imperiet en förlustbringande affär.

Det är en tanke som för en bort från en klassiskt marxistisk tolkning av imperialistisk expansion som maximering – som ett utslag av en kombination av produktionsförhållanden, lönekostnader, behov av nya marknader, osv. Imperiet får i stället något av kulturellt företag över sig. Och här finns en annan ingångsvinkel, nämligen Stuart Hall, som gick bort i förrgår, 82 år gammal.

Som många har påpekat (Terry Eagleton bland dem) var det naturligt för en colonial som Hall att som intellektuell och aktivist närma sig det radikala arvet, inte från en klassisk marxistisk utgångspunkt, utan från en antroplogisk och kulturteoretisk. Dels för att marxismen alltid haft ett milt uttryckt komplicerat förhållande till den koloniala frågan i allmänhet och till rasismen i synnerhet.

Men i motsatt mening också därför att de produktionsmässiga och klasspolitiska aspekterna framstod för Hall (och, kanske mer problematiskt, för den postmodernism som bröt igenom ungefär halvvägs genom hans arbetsliv) som fullkomligt otillräckliga för att förklara de motsättningar och dynamiker som började visa sig under den postkoloniala eran, både i Storbritannien och i de f.d. kolonierna, i allt från jazzmusik till bostadspolitik, från feminism till opera.

(Eagleton gör en bra genomgång av allt detta i sin nästan tjugo år gamla LRB-recension (se länken ovan). Relaterad är också min gamla DN-recension av Bernard Porters ‘The Absent-Minded Imperialists’ från 2005).

(Suzanne Moore skriver också bra om Stuart Hall…)

Glenn Greenwalds nya nättidning “Snowden News” “The Intercept“, startade idag. Och det ser ju lovande ut, det blir nog att återvända rätt så regelbundet.

Jonathan Jones, The G:s konstkritiker, är ganska rolig ibland. Idag är han elak om David Baileys “Stardust”, en fotoretrospektiv på National Portrait Gallery: “…ecstatically brainless glamorama provides glib entertainment for people who can’t be bothered with real art.” Dessutom får man en gratis sideswipe åt Baileys polare Damian Hirst: “Bailey is inexhaustibly shallow. His conversations with Hirst must be fantastic.”

Tjosan!

Det är två dygns tubstrejk just nu. Jag skulle vara i Soho 14:30, gav mig själv två timmars marginal, och kom dit plus/minus en minut.

Tricket är att gå mot centrum så långt man kan och hoppa på bussarna där, eftersom de styrs om och bara tar folk in en bit på vägen, för att sedan vända om mot ytterområdena igen.

Man blir en slags accidental tourist. Det kom en 390 mot Archway, och Archway är närmare hemma än Euston Square, så jag hoppade på. En stund senare spanade några av oss in en nästan tom 73:a bakom. Men den fastnade vid The Angel, så jag gick resten av vägen hem.

Bob Crow, ledare för RMT som utlyste strejken, är nästan en “only a prawn in their game”-parodi på en fackföreningsman på vänsterkanten, men det är ingen tvekan om att han grejat det bra för sina medlemmar både vad gäller arbetsförhållanden och löner: vissa tågförare tjänar mer än piloter…

(Vilket för övrigt är något som särskilt retar Daily Mail: de resonerar väl att om man flyger högt ska man ha motsvarande hög lön, medan de som arbetar under jord ska i princip ha negativ lön, dvs själva betala för nöjet att köra tuben…)

Hur som haver, jag säger som alltid: varför inte göra som i Paris när de strejkar? Låt tågen gå som vanligt, men öppna spärrarna och låt alla åka gratis. Hit the bosses where it hurts + don’t piss people off… Ett recept för framgång, syns det mig.

Jag blev aldrig lyckligare än när The Pogues bröt sig in i lägenheten, slängde ut teveapparaten och ockuperade soffan i tre nätter. En trött konstform behöver tandlösa genier att vända den upp och ner. Likadant med punken.

Prosan också. En trött konstform, fastrotad i en trött teknologi. Men som heller aldrig kommer att dö, det är därför den måste överleva, även om den överlever i skuggan av visuella medier, kravet att berätta i scenografier. Att berättelsen bara vet vad berättelsen ser.

Jag tror man kommer att hitta mycket poesi i framtida arkeologiska utgrävningar, eller ingrävningar, av vår tid. Det har just kommit ut en utvalda Gottfried Benn på engelska, i översättning av Michael Hofmann, på Faber. Det är konstigt, men kanske signifikativt.

En återgång till den borgerliga romanens “write about what you know”…? Jag vidhåller nog min rätt att skriva om vad jag inte vet, även om det handlar om shopping. Men det är en brytningstid på gång, det kan inte fortsätta med detta blodlösa redogörande för händelser som må ha hänt eller inte hänt. Och, trots allt, jag tror att det kommer att hända på papper, inte online.

Nakkikastike, en deliciös korvgryta (med skalad kokpotatis, hur paesano är inte det?) är bara en av 42 mäktiga för att inte säga dräktiga finska stapelrätter som rekommenderades på Buzzfeed häromdagen (recept inkluderade). (Det här påminner för övrigt om en av mina mest populära poster hos de husmanskostfanatiker som dominerar Pressyltas läsekrets, “En matnostalgikers bekännelser” från 2009). Det är alltså bara att börja med n:r 1 och beta av dem en efter en… Fast det är klart, Pyttipannu och Piparkakku kan man kanske hoppa över.