Etthundra år av krig
Categories: Brittiskt allmänt, KommunismWednesday, Feb 12, 2014
När de sista brittiska stridstrupperna lämnat Afghanistan senare i år inleds en period när landet för första gången på etthundra år inte befinner sig i krig. Hur lång den perioden kommer att bli vet förstås ingen, men militären kallar den ominöst nog a strategic pause…
The G har gjort en ytterst läsvärd timeline idag. Definitionen på krig är ganska bred, men fullt legitim. Den innefattar allt från världskrigen till anti-insurgency operations, det grundläggande kriteriet det att ett politiskt beslut tagits att sätta in stridstrupper (combat troops).
Det här är med högsta sannolikhet inte något som politikerna tänker ta upp i samband med hundraårsjubiléet av första världskrigets utbrott. Och vill man – som Guardiantexterna visar – så kan man gå ännu längre tillbaka i tiden, till början av 1700-talet och den brittiska arméns organisatoriska tillkomst.
Det finns många intressanta ingångsvinklar på det här, de flesta med imperialismens förtecken. En del historiker vill ju hävda (men det är också ett omstritt påstående) att det brittiska imperiet gick back. Om man grovt beräknar alla de materiella och immateriella utlägg och inkomster man kan föra in i plus- och minuskolumnerna från, säg, 1600-talet till 1960-talet, menar man, så var imperiet en förlustbringande affär.
Det är en tanke som för en bort från en klassiskt marxistisk tolkning av imperialistisk expansion som maximering – som ett utslag av en kombination av produktionsförhållanden, lönekostnader, behov av nya marknader, osv. Imperiet får i stället något av kulturellt företag över sig. Och här finns en annan ingångsvinkel, nämligen Stuart Hall, som gick bort i förrgår, 82 år gammal.
Som många har påpekat (Terry Eagleton bland dem) var det naturligt för en colonial som Hall att som intellektuell och aktivist närma sig det radikala arvet, inte från en klassisk marxistisk utgångspunkt, utan från en antroplogisk och kulturteoretisk. Dels för att marxismen alltid haft ett milt uttryckt komplicerat förhållande till den koloniala frågan i allmänhet och till rasismen i synnerhet.
Men i motsatt mening också därför att de produktionsmässiga och klasspolitiska aspekterna framstod för Hall (och, kanske mer problematiskt, för den postmodernism som bröt igenom ungefär halvvägs genom hans arbetsliv) som fullkomligt otillräckliga för att förklara de motsättningar och dynamiker som började visa sig under den postkoloniala eran, både i Storbritannien och i de f.d. kolonierna, i allt från jazzmusik till bostadspolitik, från feminism till opera.
(Eagleton gör en bra genomgång av allt detta i sin nästan tjugo år gamla LRB-recension (se länken ovan). Relaterad är också min gamla DN-recension av Bernard Porters ‘The Absent-Minded Imperialists’ från 2005).
(Suzanne Moore skriver också bra om Stuart Hall…)
February 16th, 2014 at 9:01 am
Vinster och förluster i balansräkningen kan man förstås se på, men…En del av poängen med det klassiska imperiebyggandet var ju att försöka skaffa sig monopol på handeln med ett visst område, vissa varor (te, kryddor, billig olja) eller på tydlig militär närvaro i en region. Att hålla andra utanför. Det perspektivet har glidit åt sidan när man diskuterar imperier, deras utveckling och historia, hos oss i den moderna välden – både den globaliserade världen där ingen bygger synliga världsimperier med tropikhjälmar och vicekungar längre och det kalla krigets värld dessförinnan – och i hur man berättar om imperiernas krig nuförtiden (att andra världskriget också handlade om imperiets överlevnad hamnar till exempel alltid i skuggan, det är mycket häftigare att beskriva det som att England sansade sig och gick i krig för Polens frihet och för demokratin ute i världen…) men för Curzon, Wellington eller Churchill var strävan att hålla andra utanför en given del av vad de sysslade med.
Och där fanns det naturligtvis stora vinster att hämta om man lyckades. Kampen om inflytande i Kina till exempel, eller den brittiska kontrollen över handeln på Indien. Idag är det svårt att urskilja några spelare som har ambitioner att skapa ett komplett världsimperium i den stilen, men strävan att minimera andras inblandning i en region finns nog fortfarande i kulisserna.
February 16th, 2014 at 12:19 pm
Att imperiet spelade en roll för britternas deltagande i 2vk kan nog vara sant, men kanske inte helt och hållet som du beskriver. Det finns ju ingen tvekan om att både Churchill och andra pro-imperialister var realistiska nog att inse att priset man skulle få betala för Indiens deltagande på de allierades sida var Indiens självständighet efter kriget. Ungefär detsamma går nog att säga om bitar av sydostasien också, Burma till exempel.