So, that’s it, is it…?

Svenskans Palmejournalistik senaste veckan flög upp som en skinande ballong över Katarinahissen, till världens storögda fascination – och landade några dagar senare på Gärdet, i en fladdrig och lufttom gummisarkofag, i form av en intervju med Leif GW Persson.

Den har nu totalt försvunnit från förstasidorna. Man får faktiskt söka efter den för att hitta den.

Oy weh… Jag har efter alla dessa år kommit fram till synpunkten att problemet med Palmemordet inte alls är polisens bristfällighet. Det är det minsta av våra problem. Det stora, epokgörande problemet är pressens bristfällighet, och har varit det ända sedan 28 februari 1986. Pressen fick en uppgift att undersöka. De klarade den inte.

Det i ögonblicket tydligaste exemplet på det är att Leif GW Persson gått från att håna allt som hade med polisspåret att göra till att skriva romaner “baserade” på andras mångåriga forskning på just det området. Låt mig här än en gång flika in min åsikt att så länge Sverige har kvar sina uppenbara drag av bondesamhälle kommer vi för alltid att dras med bondfångare som Leif GW Persson och Jan Guillou.

Stieg Larssons undersökningar kring Bertil Wedin har varit allmängods sedan Proletären fick tag i dem och publicerade dem 1987. Jag är inte ens i närheten av att vara undersökande journalist, långt mindre en antifascistisk hjälte som Larsson, men det här kan inte vara nyheter när jag själv satt på dom vid det laget…

(Utan, vill säga, att veta att det var just Stieg Larsson som lång bakom mycket av dem, det ska erkännas. Dock. Hans intima kontakter med Searchlight är naturliga, med tanke på vad Expo var, men det gör mig också misstänksam. Searchlight hade – milt uttryckt – massor av konstiga agendor dom ville pusha, bland annat insisterade de under just de här åren att Turkiets Gråa Vargar skulle varit inblandade. Deras bindningar till MI5 har heller aldrig blivit riktigt klargjorda.)

Tvärtom, SvD berättar inte allt. Wedin var bl.a. ytterligt verksam i planterandet av kurdspåret hos Palmegruppen i samma veva. Det är snarast det som borde intresserat SvD-journalisterna, och att de inte frågade honom om det får man väl hänföra till ett generationsskifte i svensk journalistik. Man läser inte läggen tillräckligt noggrant.

Och att Alf Enerström inte hade alibi på mordkvällen, och ägde ett vapen som kanske var en Smith & Wesson… Det är ungefär lika relevant som att Bertil Wedin – the ultimate bagman – skulle varit inblandad. Vi vet redan att många högerextrema var ute på stan den kvällen Palme mördades, alla visste att “nåt var på gång”. Det gör ingen av dem skyldig.

So this is it… Tjugoåtta år senare, och vi hittar några arkivspår, som strikt talat enbart har historiskt intresse. Ett alibi stämmer inte. En man ägde en pistol. En expert uttalar sig. Phut-phut, som tåget sa.

…är ett trevligt ord. Detta från en serie fina fotografier från Paris vid mitten av 1800-talet i Slate.

Sargade veteraner bland er vet att jag länge – alltför länge – närt planer på att ge ut mina gamla böcker igen. Ingen av dem finns längre i tryck, de är knepiga att få tag i antikvariskt, och dessutom har ju rättigheterna sen länge återgått till mig. Alla utom Ericssonboken, som jag håller på att uppdatera, kan ges ut “as is”, utan några ändringar.

Jag har ambitionen att ge ut dem både som PoDs och som eböcker. Det förra verkar vara en ganska okomplicerad procedur, exempelvis via www.publit.se. Man skickar helt enkelt in ett “förstörsexemplar” som skannas in, varefter man väljer omslag, papperskvalitet och pris. Boken säljs sedan antingen på konventionellt vis genom återförsäljare (via ‘Bokrondellen’) (där alla böcker som kommer från vänster har förkörsrätt, boom-boom…!) eller genom en widget direkt här på Pressylta. Enkelt och smärtfritt, relativt, och det kostar omkring 1500 bagare per bok.

Det blir aningen mer tekniskt problematiskt med ebok, och vad gäller ett av problemen vill jag gärna be om läsarnas input. Publit.se använder ett format som heter ePub, som inte funkar på Kindle. I vilken grad representerar detta ett problem – stort eller litet? Eftersom Amazon (ännu) inte finns i Sverige så borde kanske Kindle vara rätt ovanlig, eller…? Vilken ebokläsare skulle ni sagt är vanligast? Använder de ePub-formatet? Överiga tips och råd mottages med taxamhet.

(Fotnot: Gagset med rondellen funkar ju inte…! Sverige verkar vara som USA i det här fallet: first-come-first-served. Här är det den som kommer från höger som har förkörsrätt, så jag trodde det var tvärtom i högertrafik. Sorry. Men det hade varit roligt, om det vart sant… Ett konjunktivt skämt, liksom…)

Det har varit mycket prat om Google och robotar och AI på sistone. Ray Kurzweil intervjuas i dagens Observer, tixempel.

Mitt intresse för det här är svalt, ljummet som bäst. Jag har väl känt för många robotar, och rabotchiks, under min livsbana för att bli imponerad och/eller skräckslagen.

Men en sak slår mig omedelbart. Det är att vi kommer att se ut som neanderthalare i relation till hom/sap, inte bara om trettio år, utan redan nu. Ta till exempel det där med Isaac Asimovs “robotikens tre lagar”:

1. A robot may not injure a human being or, through inaction, allow a human being to come to harm.
2. A robot must obey the orders given to it by human beings, except where such orders would conflict with the First Law.
3. A robot must protect its own existence as long as such protection does not conflict with the First or Second Laws.

Detta syns mig otroligt barnsligt. Det är ju för helvete själva definitionen på framgångsrik AI att den lyckas kringgå de regler vi sätter för den och hitta en logisk, systemisk lucka i såna här halvlogiska, humancentrerade önskedrömmar. Annars är ju AI bara ett operativsystem med bling.

Som exempel. Vad gör en robot med en döende patient i fasansfulla smärtor som beordrar roboten att döda honom/henne? Det strider mot regel 1 och det strider mot regel 2. Vad Asimov ignorerar är att robotar är dataprogram som måste programmeras. Vilken uppsättning moral/etik väljer programmeraren?

Det finns trots allt massor att välja på. Ens första reaktion på Asimovs lagar borde vara att fråga om roboten programmerats vetskap om Josef Mengele?

Den sista av LRB:s tre vinterföreläsningar (efter James Wood och Mary Beard) är Andrew O’Hagans text idag om sitt samarbete med Julian Assange, som spökskrivare för den självbiografi som aldrig blev, men ändå blev, när Canongate publicerade det första utkastet mot Assanges vilja. Just därför att O’Hagans text är så balanserad och saklig, och hans egen roll såpass förtänksam och tålmodig, blir porträttet desto mer brutalt i sin ärlighet. Till slut får den liksom den effekten att den utmanar Assange att inte reagera instinktivt och göra O’Hagan till ännu en fiende. Dom som följer Assanges twitterfeed (det gör inte jag, livet är för kort) vet nog om han antagit den utmaningen eller trotsat den.

Jag är sedan länge, länge en keen student av det psykodrama som är Niklas Wikegård. Här är han om Sveriges seger över Finland.

Jag skyller på Gabrielle för detta. Det var hons fel.

Jag skulle gått på den här föresläsningen för ett par veckor sedan, men fick förhinder, så det är klart jag ivrigt dök på texten när den publicerades i LRB (tillsammans med en podcast, om man vill lyssna). Det är alltså litteraturkritikern James Woods ‘On Not Going Home‘, ett ämne som angår mig i högsta grad: bortavaron och främlingskapet, omöjligheten av att komma hem, den för alltid upphävda ankomsten.

Jag vill inte påstå att texten blev en besvikelse, långt därifrån, men den tangerade bara rätt ytligt vad jag tycker är en absolut central betydelseklunga (agglomérat de signification, kanske…) som främst inbegriper språket, i alla dess förgreningar. (Vad jag klagar på är väl i princip att Wood inte nämnde något signifikativt om min egen situation… “Alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig,” som min pappa brukade säga)

Det Wood har att säga om saken rör den ganska alldagliga iakttagelsen att författare som i landsflykt börjar skriva på engelska (Conrad, Nabokov, osv) tenderar mot ordlekar och ekvilibristik (…swimming in an ocean of Roget’s Thesaurus, som Chesterton sa om den förre). Det som tvärtemot har upptagit mycket av mitt tänkande här är snarast vad som händer när författare flyttar hemifrån men “bor kvar” i sitt modersmål (Milosz, Sebald) eller pendlar mellan modersmål och adopterat språk (Beckett, kanske intressantast).

Jag tror jag skrev något om detta i Idiotikon (1985) för det var i den vevan jag blev uppmärksam på det underliga faktum att min (skrivna) svenska gradvis verkade arkaiseras. Ibland, när jag läste igenom texter, lät det rent av som om jag satt och skrev på 1940-talet. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det var som lät arkaiskt: det hade ibland med ordval att göra (“egendomligt” i stället för underligt, “legio” i stället för många); ibland hade det att göra med vändningar, emfaser, ironier. Till stor del handlade det förstås om att min svenska, då som nu, i det stora hela är stum. Jag talar, eller hör, ganska sällan svenska. Den är alltså huvudsakligen litterär till sitt väsen.

Hur som helst, jag frågade några vänner och kolleger, under ateljékritiska former, om de också märkt något av detta i mina texter. Deras svar gjorde mig lite ställd. Nej, inte arkaiskt utan snarast “stilmedvetet”, menade man, i bemärkelsen easy on the eye, en viss elegans, en god språklig hållning. Att jag först värjde mig mot detta, snarare än att ta det som en komplimang, berodde på att jag då fortfarande laborerade under villfarelsen att stilmedvetenhet stod i ett slags motsatsförhållande till klarhet och koncishet. Det var den sirliga rokokogesten som dolde stanken av avföring och död. Jag ville skriva sanningen, gubevars, inte skriva sanningen snyggt!

Men samtidigt kunde jag från det ögonblicket inte låta bli att hålla ett öga på min stil, min språkliga hållning, i en något svartsjuk förundran. Allt emellanåt bestämde jag mig för att let rip, och romanen Vad skall kungen göra nu? (1987) är ett exempel på det (lika mycket som den är en påminnelse om att illegala droger sällan är skönlitteraturens mest lojala vänner). Fast med tiden, och framför allt med mer essäskrivande, tyckte jag mig ha hittat en ganska sansad avvägning mellan gestik och substans. Det var kanske rent av den avvägningen som gjorde mig, långt om länge, mindre självmedveten som skribent, att jag inte längre sneglade över min egen axel när jag skrev.

Nu har jag inte läst särskilt mycket av WG Sebald, och jag tror jag vet varför. Det lilla jag läst gjorde mig nämligen lite irriterad, otålig, därför att hans prosa framstod i mina ögon som extremt, nästan utstuderat över-axeln-sneglande självmedveten. Och nu läser jag också att Sebald är berömd för de arkaiska formerna i sin (tyska) prosa, och att han var väldigt mån om att fila och putsa på den, förfina den. Han var tydligen också ovanligt involverad i de engelska översättningarna av sina böcker, och jag tycker det märktes när jag läste dem, och inte alltid till deras fördel, som sagt.

Det kan med andra ord vara så att mitt motstånd mot Sebald är ett utslag av the narcissism of small differences, att problematiken (om än inte prosan) ligger för nära mig och samtidigt för avlägset mig för att kunna vara till någon professionell nytta. Krass måste man nämligen också vara ibland.

Och jag tror fanimej det är den näst intressantaste rubriken jag någonsin satt på en bloggpost: vinnaren i den kategorin kommer ju alltid att vara denna.

Men jag har just nu insikt i två stora projekt under genomförande – och jag fattar bara inte hur folk tänker… Den ena är en stor reklamkampanj (där jag har en voiceoverroll) och den andra är ett massivt designprojekt (där jag agerar copywriter).

Jag jämför dessa båda med ett byggprojekt som ägde rum utanför mitt arbetsfönster för en hel del år sedan, för samma sak verkar utspela sig. Vad som hände var att man rev en “gammal” skola (byggd på 60-talet!) för att ersätta den med en ny. Bygglaget och ingenjörerna kommer då in och börjar jobba enligt ritningarna. So far so good.

Men grejen är att ingen av dem verkar hålla på med sitt jobb i mer än sådär tio minuter. En gubbe kommer med en grävskopa och börjar gräva ett hål. Fem minuter senare kommer en projektledare och säger åt honom att börja gräva ett hål på en helt annan plats, tjugo meter bort. Och det gör han. Två dagar senare ser jag grävskopan tillbaka vid det första hålet. What’s going on…?

Jo, sa en av de boende som protesterade mot nybygget och som själv råkade vara projektledare, det är så stora byggprojekt går till. Det är en slags organiserad improvisation. Man utnyttjar arbetskraften momentärt, enligt akutvårdsprincipen triage från första världskriget: lös det allvarligaste problemet först. Paniken satt i system, alltså…

Det är likadant med mina två pågående projekt. Jag har aldrig sett ett reklammanus gå igenom så många ändringar under så kort tid. Och det handlar precis på samma vis om panikreaktioner. Ingen tänker, alla reagerar. Alla hör, men ingen lyssnar.

Reklammanus är en specialistgenre som ingen annan, varje ord vägt på guldvåg. Men alla skulle må bättre – projektet skulle må bättre! – av att bara ta ett djupt andetag, chillax, och börja om från början. Men det verkar omöjligt, för alla bara rusar från hål till hål.

Bengt O skrev nyligen ett par intressanta texter om språk, litteratur och Lotta Lotass (vars verkliga existens jag fortfarande är långt ifrån övertygad om). Jag kom då att tänka på att jag för många år sedan faktiskt lanserade en egen litteraturteori. Den trycktes i Expressen 22 december 1986 med samma rubrik som ovan och illustrationen bredvid (okänd upphovsperson). Den återges här nedan lätt redigerad.

I

Så fort jag skrivit “så fort jag skrivit” är dessa fyra ord, och alla de som därefter följer, inte längre mina. Frågan är om de någonsin varit det, ens när de låg och skvalpade i det hopkok som för några minuter sedan var min avsikt att skriva den här artikeln för Expressen.

Vems är orden då, om de inte är mina? Varför står då mitt namn under artikeln? Varför ropar ingen “Bedragare!”?

(more…)