Jag har tyvärr inga bildbevis, men jag kan garantera att detta utspelade sig. Varför ni borde godta den garantin? Därför att jag inte har fantasi nog att hitta på nåt sånt här.

Det var ett natur/vetenskapsprogram på teve för nåt tjugotal år sen. En gorilla satt inspärrad i en rätt så stor låda av, antar jag, stål. Den enda insyn man hade var genom ett fönster i ena väggen, i så där huvudhöjd.

Anledningen man spärrat in gorillan var att man skulle utföra ett experiment på honom, vilket bestod i att man på artificiellt sätt framkallade orgasmer för att mäta och studera hans neurala reaktioner: han hade skallen full av elektroder. Jag minns inte hur många orgasmer de gav honom, men det var ett försvarligt antal.

När det hela var över la sig gorillan, av förståeliga skäl, att sova en djup sömn. Men sovplatsen han valde var alldeles under det lilla fönstret, så att kameran inte såg honom. Förrän han vaknade och ställde sig upp, långsamt långsamt…

Man såg först gorillans hjässa, sedan hans panna, hans ögon, näsa, mun… tills hela ansiktet syntes.

Det skulle krävt en Rembrandt att göra hans min rättvisa. Den var en salig blandning av djup skräck, djup lycka och djupt bestialiskt ovetande, som bara sa en sak: “Vad… i… hela… helvetet… var det…???”

Det här är en krönika jag skrev i DN nån gång år 2000…

Londons borgmästare Ken Livingstone har en tilltalande uppsättning både förnuftiga och excentriska åsikter. Vilken åsikt man bör hänföra vilken kategori kan man sedan ha delade meningar om. Det gäller inte minst ett av hans senaste utspel: att en gång för alla bli av med duvorna på Trafalgar Square.

Livingstone avskyr nämligen duvor. Det gör jag med. “Bevingade råttor” har han kallat dem, och “ohyra”. Absolut, det är jag med på. Men vad han ännu inte nämnt är att det dessutom är något djupt sinistert med duvor, i mycket högre grad än exempelvis råkor, som så orättvist demoniserades i Hitchcocks film (han borde förstås använt duvor).

Om du tvivlar, svara då på detta: varför ser man alltid, enbart och uteslutande fullvuxna duvor? Var är deras ungar?

Just det, de har inga ungar. Duvor är nämligen inte duvor, utan fysiska manifesteringar av allt sådant vi skulle föredra att leva utan: elaka tankar, dåliga vitsar, fattigdom, avundsjuka, bingolotto, och så vidare.

Livingstone är inte den förste att se sanningen i vitögat. Westminster Council, den lokala myndigheten, har själva länge försökt att bli av med duvorna. I en särskilt imbecill åtgärd för några år sedan fångade man in dem allihop, under ett förfärligt flaxande, och forslade sedan ut dem till någon avlägsen plats utanför London…

“Javisst sjutton,” sa förmodligen någon av de ansvariga när Trafalgar Square dagen därpå återigen var fullt av de små kräken. Duvor har ju – precis som elaka tankar, osv – en viss förmåga att hitta hem igen, när man väl skickat iväg dem.

Vilken metod Livingstone tänker använda har ännu inte kungjorts. Men som en första åtgärd har han nu dragit in licensen för den Djävulens Handgångne som sålde duvmat till turisterna från sin äckliga, nerskitade kiosk.

Djurrättsaktivisterna har förstås redan satt igång en kampanj: häromdagen fick Livingstone en kanna vatten över sig på en presskonferens i Washington. Han tog det med ett jämnmod som kommer av fast övertygelse, djup insikt och seren visdom.

Samtidigt måste jag erkänna att jag fått en större respekt för djurrättsaktivisterna, som för en gångs skull engagerat sig för ett djur som inte är gulligt. Men den här gången är det en fåfäng kampanj. Förnuftets krafter kommer att segra.

Edward Payson Evans bok om “Animal Trials” från 1906 har just kommit i en nyutgåva, den recenseras i senaste LRB (betalspärr dessvärre, så jag refererar). Jag känner till få andra områden i mänsklig företagsamhet där Gravallvarligt dansar wienervals med Slapstick så till den milda grad. Huruvida de medeltida (och i somliga fall antika) rättegångarna mot djur ska betraktas som höjd- eller lågpunkt i det avseendet är inte alldeles lätt att avgöra.

Grisarna utgjorde nästan femtio procent av svarandefaunan, beroende på att de brukade lunka omkring fritt i städer och byar, och ibland ge sig på spädbarn, med allvarliga konsekvenser. Efter dödsdomens nedkallande klädde man ofta grisen i byxor, väst och hatt innan man hängde den från galgen. Mer komplicerat blev det med rättegångar mot till exempel insekter som förstört skördar: dödsstraff var det ju ingen mening med (eftersom just det liksom var det ursprungliga problemet) så man använde sig av “metafysiska straff” som anatema och exkommunikation.

En försvarsadvokat för en grupp råttor i medeltidens Frankrike förklarade det faktum att hans klienter inte hade inställt sig i rätten med “längden och de svårigheter och faror förknippade med den färd de skulle behöva genomföra till rättssalen, särskilt med tanke på den oförtröttliga vaksamheten hos deras ärkefiender, katterna.”

Många av fallen hade förstås att göra med bestialitet, då både gärningsman och offer ställdes inför rätten. I Vauves i Frankrike (fransmännen var särskilt pigga på djurrättegångar) år 1750 dömdes en åsninna till döden jämte sin förövare, men hon frikändes efter att byns invånare fick ihop en petition i vilken de försäkrade att hon “alltid visat sig vara kysk och sedesam och visat gott beteende, både i inhägnad och utanför, och har aldrig givit upphov till skandaler av något slag.”

Djurrättegångarna kunde hålla på i månader, på otroligt invecklade teologiska om- och kringvägar. Att man överhuvudtaget kunde ställa själlösa djur – som inte besitter förnuft eller vilja – inför (ofta ecklesiastisk) rätta förklarade man bl.a. med hänvisning till Jesus ord (Matteus 3:10) om “…så bliver då vart träd som icke bär god frukt avhugget och kastat i elden”.

Det är här jag måste erkänna att en återklang uppstod i mig. För man ställde inte bara levande varelser inför rätta, utan också ting, objekt, saker. Efter ett lönnmord på en rysk prins år 1591 startade ett våldsamt uppror efter någon uppviglat mobben genom att ringa i en kyrkklocka. På grund av “detta synnerligt allvarliga politiska brott dömdes klockan till evig landsförvisning i Sibirien, och förpassades med andra landsförvisade till Tobolsk.” Klockan benådades inte förrän 1892.

Jag har levt ett liv i ständigt skärmytslingskrig med själlösa objekt. Saker som fastnar i saker. Saker som faller isär. Saker som är för tunga, för lätta, för runda, för avlånga, eller helt enkelt för dumma i huvet… Saker, med andra ord, som begår skändliga brott mot min personliga integritet och känsla av okränkbarhet och perfektion. Cellofan, till exempel, och clingfilm. Det har mest med förpackningar att göra.

Återklangen jag upplevde, för en kort stund, var helt enkelt den att jag faktiskt inte skulle ha något emot att anlita en sakförare (ähem) och dra en del själlösa objekt inför rätta. Och insistera på dödsstraff.

PostScriptum: En insändare i följande numret av LRB brädar nog allt…

“En målning av Paul Klee betitlad Angelus Novus föreställer en ängel som ser ut som om han just ska dra sig undan någonting han fixerat beskådar. Hans ögon stirrar, hans mun är öppen, hans vingar utspända. Det här är hur man föreställer sig historiens ängel. Hans ansikte är vänt mot det förflutna. Där vi förnimmer en kedja av händelser ser han bara en enda katastrof, som lägger vrakspillror på vrakspillror och kastar ner det framför fötterna på honom. Ängeln vill stanna kvar, väcka de döda, och göra helt vad som slåtts i spillror. Men det blåser en storm från Paradiset; den har fattat tag i hans vingar med sådan våldsamhet att ängeln inte längre kan sluta dem. Stormen driver honom oemotståndligt in i den framtid mot vilken han vänt ryggen, medan högen av spillror framför honom växer ända upp till himlen. Denna storm är vad vi kallar framsteg.”

(Walter Benjamin, “Om historiebegreppet” 1940)