Edward Payson Evans bok om “Animal Trials” från 1906 har just kommit i en nyutgåva, den recenseras i senaste LRB (betalspärr dessvärre, så jag refererar). Jag känner till få andra områden i mänsklig företagsamhet där Gravallvarligt dansar wienervals med Slapstick så till den milda grad. Huruvida de medeltida (och i somliga fall antika) rättegångarna mot djur ska betraktas som höjd- eller lågpunkt i det avseendet är inte alldeles lätt att avgöra.

Grisarna utgjorde nästan femtio procent av svarandefaunan, beroende på att de brukade lunka omkring fritt i städer och byar, och ibland ge sig på spädbarn, med allvarliga konsekvenser. Efter dödsdomens nedkallande klädde man ofta grisen i byxor, väst och hatt innan man hängde den från galgen. Mer komplicerat blev det med rättegångar mot till exempel insekter som förstört skördar: dödsstraff var det ju ingen mening med (eftersom just det liksom var det ursprungliga problemet) så man använde sig av “metafysiska straff” som anatema och exkommunikation.

En försvarsadvokat för en grupp råttor i medeltidens Frankrike förklarade det faktum att hans klienter inte hade inställt sig i rätten med “längden och de svårigheter och faror förknippade med den färd de skulle behöva genomföra till rättssalen, särskilt med tanke på den oförtröttliga vaksamheten hos deras ärkefiender, katterna.”

Många av fallen hade förstås att göra med bestialitet, då både gärningsman och offer ställdes inför rätten. I Vauves i Frankrike (fransmännen var särskilt pigga på djurrättegångar) år 1750 dömdes en åsninna till döden jämte sin förövare, men hon frikändes efter att byns invånare fick ihop en petition i vilken de försäkrade att hon “alltid visat sig vara kysk och sedesam och visat gott beteende, både i inhägnad och utanför, och har aldrig givit upphov till skandaler av något slag.”

Djurrättegångarna kunde hålla på i månader, på otroligt invecklade teologiska om- och kringvägar. Att man överhuvudtaget kunde ställa själlösa djur – som inte besitter förnuft eller vilja – inför (ofta ecklesiastisk) rätta förklarade man bl.a. med hänvisning till Jesus ord (Matteus 3:10) om “…så bliver då vart träd som icke bär god frukt avhugget och kastat i elden”.

Det är här jag måste erkänna att en återklang uppstod i mig. För man ställde inte bara levande varelser inför rätta, utan också ting, objekt, saker. Efter ett lönnmord på en rysk prins år 1591 startade ett våldsamt uppror efter någon uppviglat mobben genom att ringa i en kyrkklocka. På grund av “detta synnerligt allvarliga politiska brott dömdes klockan till evig landsförvisning i Sibirien, och förpassades med andra landsförvisade till Tobolsk.” Klockan benådades inte förrän 1892.

Jag har levt ett liv i ständigt skärmytslingskrig med själlösa objekt. Saker som fastnar i saker. Saker som faller isär. Saker som är för tunga, för lätta, för runda, för avlånga, eller helt enkelt för dumma i huvet… Saker, med andra ord, som begår skändliga brott mot min personliga integritet och känsla av okränkbarhet och perfektion. Cellofan, till exempel, och clingfilm. Det har mest med förpackningar att göra.

Återklangen jag upplevde, för en kort stund, var helt enkelt den att jag faktiskt inte skulle ha något emot att anlita en sakförare (ähem) och dra en del själlösa objekt inför rätta. Och insistera på dödsstraff.

PostScriptum: En insändare i följande numret av LRB brädar nog allt…