Ur Alan Bennetts nyårskrönika:

17 April. Shots of the cabinet and the ex-cabinet at Lady Thatcher’s funeral in St Paul’s just emphasise how consistently cowardly most of them were, the only time they dared to stand up to her when eventually they kicked her out. What also galls is the notion that Tory MPs throw in almost as an afterthought, namely that her lack of a sense of humour was just a minor failing, of no more significance than being colourblind, say, or mildly short-sighted. In fact to have no sense of humour is to be a seriously flawed human being. It’s not a minor shortcoming; it shuts you off from humanity. Mrs Thatcher was a mirthless bully and should have been buried, as once upon a time monarchs used to be, in the depths of the night.

“Sov bort din närsynhet” – genom att inte vakna upp…! Man är aldrig närsynt när man sover, tror jag inte i alla fall. Har någon någonsin drömt en dröm där man plötsligt stannar upp handlingen och säger, “Vänta, jag måste ta på mig glasögonen, jag ser ju inte, för jösse namn…”

Det här handlade om ett slags linser man satte in under natten. Jag är inte så övertygad. Som så mycket av sånt där som dansar lindans mellan respektabel medicin och snake oil hokuspokus, så anar man ett skämt, men man anar ännu mer pengar.

Jag anar ett skämt här också: “Peter Robinson har med sina romaner en säker och framstående plats inom den numera välgödslade deckargenren,” skrev Clara Ståhlberg i DN Kultur söndag 29 december.

Att det stod en lukt kring deckargenren visste väl alla utom de permanent snuviga. Men att vara såpass rakt-på-sak i samband med en intervju med en av dess främsta företrädare tarvar ett slags courage fou man måste beundra.

I övrigt stod det ingenting i tidningarna.

Man hör mer och mer mellansvenska – eller i alla fall utomsocknes – inslag i göteborgskan. En ung man som läser upp namnen på spårvagnens hållplatser säger “Hucksbotorp” när han menar Högsbotorp, och “Ustra Sjukhuset”.

Jag lyssnar på två göteborgsflickor som pratar och titt som tätt avslutar med “…då’rå”, vilket ju är stockholmska för “…innit”… Man hör mellansvenska inflektioner rätt ofta, kanske kommer de via teve, ungefär som de där frågeinflektionerna i slutet på meningar som vi dessvärre nu ärvt från australisk och amerikansk teveengelska.

Jag måste bekänna en (återupptäckt) svaghet för cognacsmedvurst, Mariekex och kalvsylta med rödbetor.

Jag läste ett förord av Harry Martinsson till ett urval dikter av Karin Boye. Jag läste det två gånger, till och med. Och begrep. Inte. Ett. Jävla. Ord.

Avd. “Vad man än kan säga om Sverige…”

…så är den fysiska miljön oerhört väl genomtänkt och funktionell och, för det mesta, snygg att se på.

Till exempel, de handikappsanpassade inslagen ser inte så “sent påtänkta” ut som annorstädes, utan som en fullt integrerad, organisk och “osynlig” del av miljön.

För den som vill gå ut och röka så står stora askkoppar med brandgula hattar (“Fimpa här”) precis på rätt ställe utanför de svischande dörrarna, dvs oftast under tak.

Trottoarerna har på holländskt vis segregerats till förmån för både fotgängare och cyklister.

Det sitter ett räcke precis där man behöver det.

Det finns inga postkontor längre.

PS: Samt förstås Kustens Fisk & Delikatesser på Karl-Johansgatan…

Taket rasade in på Apolloteatern häromkvällen, under en föreställning av ‘The Curious Incident of the Dog in the Night-Time’. Många skadade, en del allvarligt. Man söker nu efter orsakerna. Min gamle vän Cedric Smith har svaret: “The Apollo roof collapse was totally the accumulation of over the top acting, it takes sometimes years for it creep in to the very integrity of the plaster work.”

Det var nämligen på Apolloteatern som den nyligen avlidne Peter O’Toole framförde sin “awesomely grand blood & guts Macbeth”. Cedric – som egentligen är min teaterstringer – tillägger: “I knew an actress who played Private Lives with him in Toronto. He was a confirmed user & abuser of two things, cocaine & Megazones or zoids, these tiny little triangular hard licorice throat lozenges actors of an older generation used… the combination resulted in copious sinus flow of two greenblack nasal lava streams…”

Tänkte ni bara ville veta detta. Samt att Groucho Marx hade en brevväxling med Peter O’Toole, därför att marxisten var så fascinerad av det faktum att det fanns en man vars för- och efternamn båda betydde “penis”…

God jul, som sagt.

Tomten köpte lite syra av Nisse Blank i morse och tänkte bara säga hej, så här inför hjulen… Jag har hektiska dagar just nu, och reser måndag morgon till ett avlägset land nördlich der Zukunft där jag tänker dricka snaps och äta sillsallad med människor jag beundrar. Om jag inte kommer på något vitsigt att säga dessförinnan önskar jag er alla ett upphetsande midvinterblot med många hårda klappar däruti. (Bildkälla)

… i Cesária Évora, från Cap Verde.

Den kommande veckan är det 25 år sedan Lockerbie. Läs gärna en intervju i dagens Independent med Jim Swire, vars dotter Flora var en av de 243 passagerare som omkom. Jim Swire har blivit en slags talesman för de brittiska familjerna som drabbades, oerhört kunnig, påläst och envis. Jag hade nöjet att få träffa honom i samband med minneshögtiden för Allan Francovich i maj 1997. Allan och Jim Swire blev nära vänner under arbetet med filmen “The Maltese Double-Cross“.

The notion that Ukraine needs to be detached from any links with Russia has been the primary error behind the European Union’s clumsy and provocative approach to Ukraine under its so-called eastern partnership. The partnership initiative came from Sweden’s Carl Bildt and Poland’s Radek Sikorski, two of the EU’s most anti-Russian and abrasive foreign ministers. Even after it was adopted by the EU in 2009, they continued to push themselves forward as its main champions instead of leaving the job to the more diplomatic Catherine Ashton and the EU’s enlargement commissioner, Stefan Fule.

The Guardians Jonathan Steele skriver om Ukraina idag. (Carl Bildt “dryg”…?! Hold the front page!)

Universum är ett hologram. Så löser man behändigt den förmenta konflikten mellan kvantteorin och Einstein. Men inte bara det. Ni vet ju att om man krossar eller klipper sönder ett hologram så innehåller varje skärva hela hologrammet. Hologram fortplantas genom delning. Vi är alla universum. Men ju tätare ihop vi står desto större ser vi ut. Ju mer utspridda desto mindre. Nuff said.

Förkylningar av den snörvliga, hostade sorten är en slags kroppslig idioti som drabbar en. The body dumbs down.

Särskilt i bittert, råkallt väder som idag. Bilden är från Balls Pond Road i morse.

Och i samma veva verkar samma fördumning hända med världen omkring en. Diset lägrar sig över allt mänskligt. Inklusive våra ordvitsar.

Jag körde för en stund sen bakom en religiös people mover (bara där borde det finnas en ordvits, om min hjärna inte var gjord av gelé…)

På bagageluckan satt en dekal med orden “God understands knee-mail”…

“Knee-mail”… geddit? Gud välsigne de svagsinta.

Lyckligtvis läste jag häromdagen en annan devis som mycket väl beskriver graden av humor som investerats i det där med knäposten…

“The wheel keeps spinning, but the hamster’s dead“.

Det är nog bara människor (kanske t.o.m. bara män) i min ålder sisådär som vet vem Colin Wilson var. Jag säger “var”, därför att sagde Wilson har gått och dött, 82 år gammal. Hans enda berömda bok hette ‘The Outsider’ (1956) och gjorde ett ofantligt stort intryck på en femtonåring som jag. Den var ett halvsmält, luddigt och romantiserat existentialistiskt (eller kanske snarare étrangeriste) hopkok, som inte ens imponerade så särskilt på den sextonåring jag sedemera blev.