Om ni har tio minuter/en kvart till övers så rekommenderar jag å det varmaste att ni läser Adam Shatz (gratis)artikel i senaste LRB. Inte bara är det en fascinerande historia, den lyckas så vitt jag kan se också få med nästan varenda en av de olika aspekterna av konflikten Israel-Palestina, och har dessutom fördelen att få eller inga av de huvudsakliga protagonisterna träder fram med hjältegloria när det hela är över.

Idag fyller prins Kalle pensionär, så jag tänkte fira genom att dela med mig av en gammal DN-recension från 2000…

Piers Brendon/Philip Whitehead: “The Windsors: A Dynasty Revealed 1917-2000”
Pimlico Press 2000

“En illusion som fungerar”: så beskrev en gång premiärminister Stanley Baldwin den brittiska monarkin. Det var då det. Idag ler vi lite vemodigt åt hur gångna tiders eliter rättfärdigade inte bara monarkins existens, utan allt det hokuspokus som, ofta krampaktigt, höll den vid liv: inget “dagsljus” fick penetrera dess dunkla salar, mysteriet måste förbli ogenomträngligt, magin oantastad.
 
Desto mer tragikomiskt blev det förstås när dagsljuset sedan träffade alla dessa missanpassade, emotionellt undernärda individer som Herran smort till majestäter. Piers Brendons och Philip Whiteheads bok om Windsordynastin, liksom deras
Channel 4-serie i samma ämne, är en utmärkt sammanfattning av de senaste årens forskning kring denna underliga familj och deras tid på tronen.

På många sätt följer historien naturligtvis en parallell med den svenska monarkin under samma tid. Vid 1917-18 packade man resväskorna både på Stockholms Slott och Buckingham Palace. Och där vi hade en Hjalmar Branting att skickligt manövrera
in republikkraven på ett sidospår, hade England sin “åskledare” i David Lloyd George “vars radikalism garanterade att revolutionen kunde avstyras”, som Brendon/Whitehead skriver.
 
På samma vis finner man paralleller i de olika skandaler som kungahusen dragits in i. Att sådana patetiska historier som Haijbyaffären och Edward VIII:s affär med Wallis Simpson fick lov att eskalera till skandaler av sådana mått, berodde till övervägande del på en i det närmaste ofattbar arrogans och inkompetens hos de som gjorde det till sin uppgift att skydda majestäten från skandaler: hovpersonligheter, advokater, politiker. Under läsningen av denna och andra kungafamiljers historia önskar man ofta att någon högre makt måtte skydda dessa bräckliga varelser från deras beskyddare.

Bräckligare var de knappast än Edwards yngre bror och efterträdare på tronen, George VI, en stammande, blyg och överkänslig man som mycket hellre ville bli bonde än kung. Vad som räddade honom var att han råkat gifta sig med en smart och viljestark kvinna, Elizabeth Bowes-Lyon, den i år hundraåriga drottningmodern. Men inte ens denna förut så helgonlika figur har sluppit undan dagsljuset. Hennes förkärlek för gin, vadhållning och reaktionära åsikter är omvittnat av många. Vad historikerna därutöver kunnat visa är att den omhuldade bilden av George VI och hans drottning som Churchills likar i sitt motstånd mot Hitler är missvisande. Att de senare under kriget kom att ställa sig bakom Churchills politik är klart, men ända fram till mitten av 1940 stödde de båda öppet och ivrigt Chamberlain och Halifax i deras eftergiftspolitik gentemot Hitler.

“Fel människor på fel plats” är överhuvudtaget ett intryck som återkommer med praktiskt taget varje Windsorgeneration. Tronföljaren prins Charles är ännu en i raden: en något förvirrad, arbetslös medelålders man som uppenbart skulle må mycket bättre utan de dynastiska förväntningarna på honom. Det var Diana mer än någon annan som riktade ljuset mot det häpnadsväckande emotionella armod som tycks vara denna familjs tragiska arvedel; det är på gränsen till outhärdligt att läsa att Charles under sin barndom praktiskt taget aldrig blev vidrörd av sina föräldrar. Tidningarna roar sig ibland med att spekulera i vad olika medlemmar av kungafamiljen skulle finna för alternativa sysslor i ett republikanskt Storbritannien. Det är inte svårt att tänka sig att flera av familjens medlemmar själva ibland tröstat sig med sådana tankar. 

I likhet med Sverige har förstås monarkin också i Storbritannien gått från att vara en politisk maktfaktor i början av förra seklet till att bli en konstitutionell fiktion i början av detta. Och ändå – trots monarkins makt- och harmlöshet, trots dess politiska irrelevans – har republikfrågan blivit allt mer aktuell. Samma dag som drottningen höll sitt traditionella tal inför parlamentets högtidliga öppnande alldeles nyligen, inledde The Guardian en stor och uppmärksammad kampanj för införandet av republik efter drottningens bortgång. Som ett första steg avser tidningen att ställa den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna mot det lagstadgade kravet att en brittisk tronföljare inte får tillhöra någon annan religion än engelska statskyrkan.

Att denna anakronism plötsligt blivit så “i tiden”, denna irrelevans så relevant, är en oerhört talande symbolpolitisk paradox. I paradoxen ligger också en förklaring varför republikdebatten i Sverige inte känns lika angelägen som den gör i Storbritannien idag. Den svenska monarkin är ett körsbär uppe på ett gediget konstitutionellt bakverk, en helt och hållet dekorativ symbol för vad man nu vill definiera det som, säg ‘historisk kontinuitet’. Det enda en nymornad svensk republik i praktiken behöver ägna sig åt är att fundera ut vem som ska agera statsöverhuvud i stället för kungen, och hur vi ska spendera apanaget.

Storbritannien, däremot, saknar en skriven konstitution; dess “grundlag” består huvudsakligen av en serie parlamentsbeslut, ‘Acts of Parliament’. Monarkin framstår därför för allt fler som ett helt otillräckligt surrogat för en modern konstitution, värdig ett land som långt om länge börjat vänja sig av med sina historiska fetischer. Det är detta som driver den allt mer otåliga republikanska debatten. För vad en nymornad brittisk republik måste ägna sig åt är ju inget mindre än att med lag sitt land bygga, att göra ‘undersåtar’ till ‘medborgare’ och, underförstått, att dra Storbritannien in i tjugoförsta århundradet.

Undersökning efter undersökning visar att monarkin upptar allt mindre plats i vad engelsmännen tycker om att kalla the public imagination, dvs. den kollektiva fantasivärld där kejsaren alltid är fullt påklädd. Det är nu ett bra tag sedan illusionen slutade fungera, särskilt bland yngre generationer. Ändå har det gått, historiskt sett, förvånansvärt fort. Huruvida Elizabeth blir den sista på den brittiska tronen kan man spekulera om, men blotta tanken hade varit omöjlig för bara tjugo år sedan.

Jag fick två vykort från Sibbarps kyrka i Halland idag. Min mor har just varit där på besök. De här gamla träkyrkorna är fantastiskt vackra. Vykortet berättar att kyrkan är från slutet av 1100-talet, men att klocktornet är något yngre. Och uttrycket “något yngre” i relation till sena 1100-talet ger ju ett visst spelrum åt den historiska fantasin.

Jag funderar också över detaljer. Det finns så mycket blått – eller snarare detta blekblåa –  i svenska kyrkor, särskilt träkyrkor på landsbygden, men så klart också i allmogekonsten generellt. Vad kommer det sig? Fanns det någon mineral i marken som var lätt att göra till färg, ungefär som falurött?

Och den lutheranska estetiken. Blygsamhet är vackrast. Spjälorna i altarräcket, till exempel, eller inlägget i dörren.

Men hade jag haft ansvaret för hur Sibbarps kyrka ser ut så hade jag nog också allvarligt övervägt att skära tillbaka de där träden framför. Varför sätta Guds hus under en skäppa? Det påminner lite grand om hur en del präster i svenska kyrkan verkar vilja “stoppa sin tro i fickan”, som en pastor en gång uttryckte det, och bara ta fram den när det gäller…

(För övrigt, det här bör väl lite grand vara Lennarts trakter…?)

2.

Sir John Tavener har dött. (Bortsett från allt annat lyckades han alltid se fruktansvärt irriterande helgonlik ut på bilder – kolla länken bara – nästan så det verkar vara en utstuderad pose…) Tavener var kanske en av de främsta religiösa/andliga kompositörerna det här landet har frambringat, en slags lärjunge till Olivier Messiaen, bukar experterna säga (hur hans musik i det hänseendet förhåller sig till Arvo Pärt har jag däremot inte kunskaper nog att beskriva). Men det får en än en gång att relektera över hur marginaliserad den religiösa konsten blev med modernismens genombrott (eller jag kanske egentligen menar Första världskriget…). Inte minst i den meningen att nästan det första vi (jag) tänker på när det anbelangar dessa tre kompositörer är “religion”, snarare än “musik”. På 1800-talet skulle den distinktionen varit lika meningslös som löjeväckande.

3.

En mailkonversation idag fick mig att leta upp en gammal text av Brecht, som faktiskt stod i min lärobok i tyska på gymnasiet (och nej, jag tänker inte översätta, you’re on your own…):

Einer fragte Herrn K., ob es einen Gott gäbe.

Herr K. sagte: “Ich rate dir, nachzudenken, ob dein Verhalten je nach der Antwort auf diese Frage sich ändern würde.
Würde es sich nicht ändern, dann können wir die Frage fallen lassen.

Würde es sich ändern, dann kann ich dir wenigstens noch so weit behilflich sein, dass ich dir sage, du hast dich schon entschieden:

Du brauchst einen Gott.

Det är ett av de stora, genomgripande problemen med ateismen (förklarande fotnot: jag är inte ateist, och har aldrig varit, främst av den gamla vanliga anledningen att jag inte tänker definiera mig gentemot något jag inte tror på, men också mycket av ren social pinsamhet eftersom ateister överlag är så fatalt okunniga om religion, särskilt Richard Dawkins [Hitchens är bättre])…

Hursomhelst, ett av de stora, genomgripande problemen med ateister är att de så sällan kommer ur vanföreställningen att religionen handlar om en intellektuell utmaning. Det är därför de så lätt hamnar i den kalhuggna, snålblåsta, falska logik som Brecht tillämpar här. Hade jag varit “Einer” som ställt denna fråga till “Herr K” så hade jag så hövligt som möjligt bett “Herr K” att, tja, kiss my testicles, you condescending little shit…

Till och med Hitchens – som jag i det här hänseendet beundrar stort – blir ofta sittande kvar i det där snåblåsta intellektuella landskapet, hur rätt han än har/hade i alla sina (youtubade) debatter med mer eller mindre compos mentis meningsmotståndare. Det är som om han aldrig fattade att det inte räcker med att bevisa att religiösa människor har fel, det räcker inte på långa vägar, vare sig vägen är bred eller smal.

En liten ögonblicksbild, men ett stort problem.

Jag stod och pratade i eftermiddags med Lisa och Kay (Kay är man, för att undvika missförstånd). Lisa berättade att en väninna till henne träffat en man socialt, “tycke” hade uppstått, men inget allvarligt hade hänt. Så började mannen i fråga bete sig lite underligt: till exempel att han dök upp på ställen där hon befann sig, utan förvarning, utan förklaring.

En kväll hade det blivit lite sent, lite fylligt, och på nåt sätt fick Lisas väninna med sig mannens jacka hem (utan mannen inuti den, alltså…). Hon beslutade sig för att söka igenom den. Vad hon hittade var en damstrumpa och en burk Viagra.

Lisa slog ut med händerna, i chock… Kay och jag tittade på varandra, lite undrande, för ingen av oss fattade först innebörden av detta. Tills Lisa bokstaverade det: mannen hade naturligtvis tänkt strypa och/eller binda fast hennes väninna och våldta henne.

Kay och jag reagerade som män. Med allt vad det innebär…

-“Ja men…”, började Kay. Och jag fyllde i med: -“Strumpan kanske var nån slags trofé…”. Och Kay fortsatte: -“…och alla använder ju Viagra nu för tiden, både unga och gamla…”. Och jag avslutade: -“Det finns alternativa förklaringar, trots allt…”

Jag ska prata med Kay i veckan om vad han tycker om saken, men jag själv både skäms och skäms inte för min reaktion. Att en (relativt) ung man bär med sig en damstrumpa och en burk Viagra i sin jacka är definitivt creepy, så enkelt är det. Men det är, eftertryckligen, inte ett brott.

Jag känner däremot skam för att jag inte omedelbart insåg hur jävla, inte bara creepy, utan hotfullt och fruktansvärt underminerande detta måste se ut ur en kvinnas perspektiv. Jag känner dock inte skam för att ett parallelt jag måste, kanske krampaktigt, hålla fast vid att en människa-vem-som-helst är oskyldig tills överbevisad. Överger man den principen väntar bara kaos.

Fråga: hur borde jag ha reagerat?

…läser vi i Göteborgs-Posten idag. Man skulle kunna säga väldigt mycket mer här. Och det tänker jag faktiskt också göra, genom att reprisera min allra första bloggpost, från 16 november 2004. Den handlar alltså om min hemstads majestätiska organ.

16 november 2004 – : – Pärlor från Göteborgs-Posten

Jag tänkte börja med att bjuda på några godbitar ur en mapp på min HD kallad ‘GPärlor’.

Alla dagstidningar har ju utvecklat sin speciella house style. Men inte alla verkar medvetna om det. Ta engelska tidningar, till exempel. Daily Telegraph, som så många andra konservativa tidningar, tycks helt omedveten om sin griniga och vresiga ton, blandad med en djup förtvivlan över alla de gäss som återstår att plocka. Liberala The Guardian, däremot, har blivit berömd för sin gränslöst självbelåtna stil, som ständigt undergrävs av liberalens smärtsamma medvetenhet om just denna sin svaghet.

Dagens Nyheter, vill jag påstå, är inte alls Jan Guillous “malliga morgontidning”. Jag tycker den snarare kan beskrivas som “chefen vid elvakaffet”: avslappnad och vänlig, ivrig att bidra med sin slant till kaffekassan, men mer än väl medveten om saker och tings ordning här i livet.

Göteborgs-Postens house style är emellertid något alldeles enastående i svensk press. Man skulle kunna karaktärisera den som en normalt fungerande journalistisk prosaproduktion, som ofta och helt utan förvarning avbryts av vilda syntaktiska strejker och våldsamma sabotage mot mening, förnuft och – inte sällan – god smak.

Min avsikt med detta är inte alls att vara elak om min egen hemstads stolta organ. G-P är en lika självklar del av min tillvaro som varmkorv och kärlek. Saken är den att jag har en väldigt snäll mamma som då och då postar mig några färska exemplar av papperstidningen och jag slukar alltid vartenda ord i dem, från första till sista sidan, med samma grad av hunger som en dödsdömd greppar sin sista ostburgare.

De pärlor ur G-P jag samlat ihop under de senaste åren präglas ofta av extrem subtilitet. Jag har alltså inte varit så intresserad av de grodor – oftast rubriker – där man anar att redigerarna haft lite för roligt, som till exempel: “Leijonborg kritiserar ensidiga skolböcker”, eller “Allt fler tror att de finns” (båda citerade i boken “Pressgrodor”, Atlas förlag 2004).

Titta till exempel på den här, ur en artikel om fyrar i Göteborgs skärgård:

    “Den nedre fyren lyser två sekunder och är mörk två sekunder och så vidare”.

                                                                                (Sista sidan del 2, 2002-11-02)

Det geniala här är naturligtvis det där “…och så vidare”. Det vill säga, det här är inte vilken fyr som helst, som först lyser och sedan är mörk och sedan är det roliga över. Nej, fyren fortsätter på det viset – ljust/mörkt, ljust/mörkt – och gör det ganska länge, dessutom, ofta hela natten.

Brottsligheten är något som ofta sporrar G-P:s skribenter till prosatriumfer, som denna:

    “Det stjäls datorer för en kvarts miljon kronor varje månad från Göteborgs universitet. […] Trots väktare och larm bärs utrustning bokstavligt talat ut ur lokalerna nattetid.”

                                                                            (Förstasidan, nätuppl. 2004-02-27)

Det är klart, det vore ju mycket bättre – och billigare – för universitetet om tjuvarna bar ut dem bildligt talat. Tänk på alla de hundratusentals kronor man skulle spara in. Och väktarna skulle inte behövt känna sig så fåniga. Ja, hade tjuvarna gjort det bildligt så behövde ju brotten heller inte nödvändigtvis begås nattetid, utan på dagtid, när de är lättare att upptäcka. Men det är ju ingen tröst. Brottsligheten nuförtiden är bokstavligt talat skrämmande.

Eller den här, ur Dygnet runt 2002-11-05:

    “03.15 Hisingen
    Ett vittne ser två personer som bär saker från en buss. Vittnet  ringer till polisen, som kommer dit och griper dem”.

Att bära saker från en buss är ju ett särskilt vanligt brott bland främst två kategorier kriminella: unga rockband på turné och pensionärer som varit i Säffle på utflykt. Här får vi inte reda på de direkta omständigheterna, men det framgår ändå klart att göteborgspolisen kunnat notera ännu en delseger mot anarki och moralisk upplösning.

Nå, det får räcka för den här gången. Om ni är snälla och inte mailar mig, så ska jag bjuda på några fler GPärlor framöver…

(Och en till, från några dagar senare:)

OK, för att muntra upp oss, här är en GPärla till. Ibland kommer nämligen tidningen nära de lufttomma lingvistiska sfärer som Ludwig Wittgenstein ägnade ett helt liv åt att undersöka. Detta från Debattsidan 2003-02-24:

    “Passiv snusning är ett okänt begrepp”

De språkfilosofiskt tränade bland er har naturligtvis redan upptäckt vad det är som pågår i den här meningen: helt enkelt genom att konstatera detta har ju utsagan bevisat motsatsen. Det vill säga, trots att “passiv snusning” inte existerar, så upphörde “passiv snusning” att vara ett okänt begrepp i samma ögonblick som tidningen gick i tryck. Det här är alltså, för att citera Wittgenstein, “gôrdjupa grejer”.

Gérard de Villiers, den gamle skojaren, har gått och dött. Han förkroppsligade den där i praktiken obefintliga gränsen mellan gammaldags spioneri och gammaldags skribentskap, involverade som de bägge är i the production of fiction. Jag tänker mig ofta hans böcker som den litterära motsvarigheten till de där glansiga annonserna för svindyra armbandsur man ser i flygplanstidningar: om det bara hade funnits ett exemplar hade man kanske blivit imponerad, men att producera fyra-fem böcker om året är ju bara vulgärt. Hur som helst, Villiers gav en lång intervju i New York Times i början av året – läsvärd, även om man kunde önskat sig en lite mer kritisk inställning från intervjuaren – i slutet av vilken han avslöjar att hans nästa (sista?) projekt skulle röra Lockerbie, närmare bestämt den enda kvarvarande trovärdiga teorin att det var Iran-via-PFLP, inte Libyen, som låg bakom. Veteranerna bland er vet att det var vännen och kollegan Allan Francovich (död 1997, peace be upon him) som la fram tillgängliga fakta i saken i filmen ‘The Maltese Double-Cross‘ (1988). Det är ju inte utan att man undrar om Villiers lyckades färdigställa något i den vägen.

Fotnot: Det finns någonstans en teveintervju med Saif Gadhafi för en del år sedan, när han får frågan varför Libyen tog på sig ansvaret för Lockerbie. Saif vänder en uttråkad blick bortåt horisonten och suckar, “Politics… Money…” Och så rycker han bara på axlarna.

Gillar den här historien skarpt. När Captain Beefheart dog ville alla (engelska journalister) skriva hans runa, typ “jag var där först”. När Lou Reed dog ville ingen skriva om honom alls. Läs Kate Mossmans roliga blogg i Staggers. Jag nämner detta egentligen bara för att jag aldrig varit nån större beundrare av newyorkisk konstfackpop. Värd att läsa är ju också Lester Bangs klassiska intervju från 1973 “Lou Reed: A Deaf Mute in a Telephone Booth‘.

Sweden, which passed a law in 2008 allowing its intelligence agency to monitor cross-border email and phone communications without a court order, has been relatively muted in its response.

Skriver The G just nu, apropå nya avslöjanden från Snowden om europeiska länders (inkluderat Sverige) mass surveillance i samarbete med, främst, GCHQ. A developing story, får man väl kalla det.

Det här var inte så mycket ett ögonblick som en sommar. Och det var bara en gradvis förändring under åren som följde, men förändringen tog definitivt sin början den sommaren. Jag måste ha varit fjorton eller femton, och sommaren utspelade sig på Onsala.

Jag hade tagit ut de båda böckerna som “sommarlån” (ett magiskt ord i mitt lexikon) på biblioteket. Jag läste ‘David Copperfield’ först, och älskade den. Jag älskade den generösa sentimentaliteten, de stora svepen, alla gesterna stora och små, de hjärtklappande set-pieces, och inte minst den underbara förutsägbarheten hos Dickens som gör att man vet att slutet kommer att krama om en som bara en snäll gammal faster med stora bröst kan krama om en, att det slutar i en gloriös epifani (“Agnes…!”) som lägger ett både försonande och förklarande ljus över allt som tidigare hänt.

Och så började jag läsa Joyce, ‘Ett porträtt av konstnären som ung’. Jag var förväntansfull, kände mig till och med lite högtidlig när jag öppnade första sidan. Och jag kunde inte tro mina ögon… (jag har tyvärr inte Ebba Atterboms översättning framför mig)

Once upon a time and a very good time it was there was a moocow coming down along the road and this moocow that was coming down along the road met a nicens little boy named baby tuckoo…

His father told him that story: his father looked at him through a glass: he had a hairy face.

Jag tror inte det är någon överdrift att säga att jag plöjde igenom hela boken i en sittning, med ögon som tefat. Vad jag som sagt däremot inte kan hävda är att jag omedelbart begrep vad det var som hade förändrat mig, eller närmare bestämt förändrat min syn på berättelser, och på jaget i berättelser. Plötsligt hade allting blivit plötsligt, om jag får uttrycka det så. I stället för den klassiska artonhundratalsromanens indikativa modus, dess taram-taram-taram-marsch genom det levda livet, stod man ju hos Joyce inför ett sammelsurium av konjunktiver och optativer och interrogativer och, ja, varför inte slänga in ett finskt potentialis när vi ändå är igång…

Jag hade drabbats av modernismen. Och den har inte gått över ännu.