Jag minns precis vad jag gjorde när Kennedy mördades, för femtio år sedan. Jag satt i soffan i storarummet med min mamma och tittade på ett naturprogram med Nils Linnman, när de plötsligt avbröt det – de avbröt ett Nils Linnmanprogram!!! – för att “gå direkt” till Aktuellt… Så fort jag fattat vad som hänt rusade jag in i lillarummet och berättade det för min storebror. Kanske var det min första riktiga (tolvåriga) journalistiska insats som nyhetsförmedlare.

Jag har i det förgångna skrivit en hel del om konspirationer och konspirationsteorier (bl.a. här [pdf]) men Kennedymordet var aldrig någonting jag begravde mig särskilt djupt i. Allt hade liksom blivit sagt vid den tidpunkt jag började intressera mig för det. Det var vid det laget alldeles för svårt att skilja agnarna från vetet, knäppskallarna från de seriösa, så jag försökte inte ens. Detta till – avgörande – skillnad mot Palmemordet, där jag fortfarande tror mig veta ganska väl vilka som var och är seriösa, och vilka som inte var och är det.

Mordet var ju dramatiskt nog, men vad som alltid framtått som lika omvälvande är reaktionen på det. Specifikt menar jag Warrenkommissionen och hur man i dess kölvatten blev tvungen att mynta uttrycket “cover up”/”mörkläggning”, ett tvillingbegrepp till uttrycket “informationssamhället”. Det var första gången (källa behövs, jag vet…) som en journalistkår, och nästan simultant en tidningsläsande allmänhet, tappade förtroendet för den politiska elitens förmåga att konfrontera sanningen, eller ens vilja att göra det.

Det var “dom” som höll ihop mot “oss”.

Och det har väl knappast förändrats till det bättre under åren som följt. Jag är allmänt pessimistisk i det hänseendet, all internets och sociala medier och transparens till trots. Martin Kettle på The G skrev häromdagen en karaktäristiskt felgreppad text om hur historien tenderar att bli äldre med de som minns den (duh…), dvs. han blandar ihop två vitt skilda saker, historia och minne. Men begravt långt inne i den texten kan man hitta en trådända, som handlar om glömskans politiska ekonomi.

Vad har man råd att glömma? Jag argumenterade en gång (i Aftonbladet [pdf], av alla ställen) för historielösheten som botemedel, att den också har en läkande effekt. Det gör oss inte sällan gott att glömma, därför att historien kommer att komma ihåg hur vi än bär oss åt, under det att vi, var och en till mans, kan skriva upp det i glömmeboken. Jag menade i princip att motsatsen till historielöshet är ortodoxi. Jag vet inte om jag fortfarande har rätt om det. Men jag tror det.

På motsvarande sätt har man ju ofta sett en process som jag en gång kallade “förglömskning”, en typ av Warrenprocess som väl bäst exemplifieras av inte bara Palmegruppens somnolenta lunkande från irrelevans till irrelevans, utan också huvuddelen av svensk press och media stadd på samma lulliga färd. Det är här man har anledning att bli förbannad, både å historiens och minnets vägnar. Men, som sagt var, vem orkar bli förbannad?