Bilder ur verkligheten nr 407
Categories: UncategorizedSunday, Nov 10, 2013
En liten ögonblicksbild, men ett stort problem.
Jag stod och pratade i eftermiddags med Lisa och Kay (Kay är man, för att undvika missförstånd). Lisa berättade att en väninna till henne träffat en man socialt, “tycke” hade uppstått, men inget allvarligt hade hänt. Så började mannen i fråga bete sig lite underligt: till exempel att han dök upp på ställen där hon befann sig, utan förvarning, utan förklaring.
En kväll hade det blivit lite sent, lite fylligt, och på nåt sätt fick Lisas väninna med sig mannens jacka hem (utan mannen inuti den, alltså…). Hon beslutade sig för att söka igenom den. Vad hon hittade var en damstrumpa och en burk Viagra.
Lisa slog ut med händerna, i chock… Kay och jag tittade på varandra, lite undrande, för ingen av oss fattade först innebörden av detta. Tills Lisa bokstaverade det: mannen hade naturligtvis tänkt strypa och/eller binda fast hennes väninna och våldta henne.
Kay och jag reagerade som män. Med allt vad det innebär…
-“Ja men…”, började Kay. Och jag fyllde i med: -“Strumpan kanske var nån slags trofé…”. Och Kay fortsatte: -“…och alla använder ju Viagra nu för tiden, både unga och gamla…”. Och jag avslutade: -“Det finns alternativa förklaringar, trots allt…”
Jag ska prata med Kay i veckan om vad han tycker om saken, men jag själv både skäms och skäms inte för min reaktion. Att en (relativt) ung man bär med sig en damstrumpa och en burk Viagra i sin jacka är definitivt creepy, så enkelt är det. Men det är, eftertryckligen, inte ett brott.
Jag känner däremot skam för att jag inte omedelbart insåg hur jävla, inte bara creepy, utan hotfullt och fruktansvärt underminerande detta måste se ut ur en kvinnas perspektiv. Jag känner dock inte skam för att ett parallelt jag måste, kanske krampaktigt, hålla fast vid att en människa-vem-som-helst är oskyldig tills överbevisad. Överger man den principen väntar bara kaos.
Fråga: hur borde jag ha reagerat?
November 11th, 2013 at 9:31 am
Jag tycker ordet ”omedelbart” är det som friskriver dig här. Ibland kopplar man ju bara inte! Hon hade haft tid på sig att fundera och diskutera, du stod där rätt upp och ner och skulle komma till en slutsats.
Ett barndomsminne: Jag var bara 12 år när jag läste Flugornas Herre första gången. Som det brådmogna mobbingbarn jag var kunde jag göra kopplingen mellan det boken beskrev och maktkampen på skolgården. Men det var en sak jag inte fattade – något om en påle vässad i bägge ändar.
Att det var ett hot om gräsligt våld förstod jag, men hur skulle Jack och hans hejdukar använda den där pålen? Senare förstod jag ju att det handlade om att de skulle sätta Ralphs huvud på en påle, precis som de hade gjort med ett grishuvud. Det tog sin runda tid att komma på.
Jag tror jag hade stått där precis som du. Förstått att mannen hade börjat uppvisa ett stalkerbeteende. Förstått att det var läskiga saker att hitta i en jacka. Men att upprätta en klar bild över modus operandi för denna potentiella sexualbrottsling skulle jag förmodligen inte gjort på rak arm. Det hade kommit några ögonblick senare – i ett ögonblick av esprit de l’escalier. Fast då hade hon ju redan kommit med facit.
November 11th, 2013 at 3:52 pm
Stalkerbeteende visst, men slutledningen utifrån damstrumpan verkar mera höra hemma hos Hitchcock än i dagens London. I alla fall om det rör sig om den vanliga lätta sorten, lycra eller något liknande…
Vilken skurk som helst med självaktning hade nog tagit med rep eller handbojor för dylika värv, skulle jag säga. Strumpor eller strumpbyxor, det är typ överfall i Mannen från UNCLE.
November 14th, 2013 at 1:20 pm
Magnus, det handlar om deniability. En nylonstrumpa eller två kan ju alltid bortförklaras på ett lite slipprigt sätt, män och män emellan (Ni är väl en man av värld, liksom jag, konstapeln…HÄHÄHÄ). Rep, handbojor och buntband är lite svårare att bortförklara. Och det här vet jag naturligtvis bara för att jag konsumerar stora mängder kriminallitteratur och dito tv-serier.