…läser vi i Göteborgs-Posten idag. Man skulle kunna säga väldigt mycket mer här. Och det tänker jag faktiskt också göra, genom att reprisera min allra första bloggpost, från 16 november 2004. Den handlar alltså om min hemstads majestätiska organ.

16 november 2004 – : – Pärlor från Göteborgs-Posten

Jag tänkte börja med att bjuda på några godbitar ur en mapp på min HD kallad ‘GPärlor’.

Alla dagstidningar har ju utvecklat sin speciella house style. Men inte alla verkar medvetna om det. Ta engelska tidningar, till exempel. Daily Telegraph, som så många andra konservativa tidningar, tycks helt omedveten om sin griniga och vresiga ton, blandad med en djup förtvivlan över alla de gäss som återstår att plocka. Liberala The Guardian, däremot, har blivit berömd för sin gränslöst självbelåtna stil, som ständigt undergrävs av liberalens smärtsamma medvetenhet om just denna sin svaghet.

Dagens Nyheter, vill jag påstå, är inte alls Jan Guillous “malliga morgontidning”. Jag tycker den snarare kan beskrivas som “chefen vid elvakaffet”: avslappnad och vänlig, ivrig att bidra med sin slant till kaffekassan, men mer än väl medveten om saker och tings ordning här i livet.

Göteborgs-Postens house style är emellertid något alldeles enastående i svensk press. Man skulle kunna karaktärisera den som en normalt fungerande journalistisk prosaproduktion, som ofta och helt utan förvarning avbryts av vilda syntaktiska strejker och våldsamma sabotage mot mening, förnuft och – inte sällan – god smak.

Min avsikt med detta är inte alls att vara elak om min egen hemstads stolta organ. G-P är en lika självklar del av min tillvaro som varmkorv och kärlek. Saken är den att jag har en väldigt snäll mamma som då och då postar mig några färska exemplar av papperstidningen och jag slukar alltid vartenda ord i dem, från första till sista sidan, med samma grad av hunger som en dödsdömd greppar sin sista ostburgare.

De pärlor ur G-P jag samlat ihop under de senaste åren präglas ofta av extrem subtilitet. Jag har alltså inte varit så intresserad av de grodor – oftast rubriker – där man anar att redigerarna haft lite för roligt, som till exempel: “Leijonborg kritiserar ensidiga skolböcker”, eller “Allt fler tror att de finns” (båda citerade i boken “Pressgrodor”, Atlas förlag 2004).

Titta till exempel på den här, ur en artikel om fyrar i Göteborgs skärgård:

    “Den nedre fyren lyser två sekunder och är mörk två sekunder och så vidare”.

                                                                                (Sista sidan del 2, 2002-11-02)

Det geniala här är naturligtvis det där “…och så vidare”. Det vill säga, det här är inte vilken fyr som helst, som först lyser och sedan är mörk och sedan är det roliga över. Nej, fyren fortsätter på det viset – ljust/mörkt, ljust/mörkt – och gör det ganska länge, dessutom, ofta hela natten.

Brottsligheten är något som ofta sporrar G-P:s skribenter till prosatriumfer, som denna:

    “Det stjäls datorer för en kvarts miljon kronor varje månad från Göteborgs universitet. […] Trots väktare och larm bärs utrustning bokstavligt talat ut ur lokalerna nattetid.”

                                                                            (Förstasidan, nätuppl. 2004-02-27)

Det är klart, det vore ju mycket bättre – och billigare – för universitetet om tjuvarna bar ut dem bildligt talat. Tänk på alla de hundratusentals kronor man skulle spara in. Och väktarna skulle inte behövt känna sig så fåniga. Ja, hade tjuvarna gjort det bildligt så behövde ju brotten heller inte nödvändigtvis begås nattetid, utan på dagtid, när de är lättare att upptäcka. Men det är ju ingen tröst. Brottsligheten nuförtiden är bokstavligt talat skrämmande.

Eller den här, ur Dygnet runt 2002-11-05:

    “03.15 Hisingen
    Ett vittne ser två personer som bär saker från en buss. Vittnet  ringer till polisen, som kommer dit och griper dem”.

Att bära saker från en buss är ju ett särskilt vanligt brott bland främst två kategorier kriminella: unga rockband på turné och pensionärer som varit i Säffle på utflykt. Här får vi inte reda på de direkta omständigheterna, men det framgår ändå klart att göteborgspolisen kunnat notera ännu en delseger mot anarki och moralisk upplösning.

Nå, det får räcka för den här gången. Om ni är snälla och inte mailar mig, så ska jag bjuda på några fler GPärlor framöver…

(Och en till, från några dagar senare:)

OK, för att muntra upp oss, här är en GPärla till. Ibland kommer nämligen tidningen nära de lufttomma lingvistiska sfärer som Ludwig Wittgenstein ägnade ett helt liv åt att undersöka. Detta från Debattsidan 2003-02-24:

    “Passiv snusning är ett okänt begrepp”

De språkfilosofiskt tränade bland er har naturligtvis redan upptäckt vad det är som pågår i den här meningen: helt enkelt genom att konstatera detta har ju utsagan bevisat motsatsen. Det vill säga, trots att “passiv snusning” inte existerar, så upphörde “passiv snusning” att vara ett okänt begrepp i samma ögonblick som tidningen gick i tryck. Det här är alltså, för att citera Wittgenstein, “gôrdjupa grejer”.