Munro
Categories: KulturelltThursday, Oct 10, 2013
Av Alice Munro har jag inte läst ett dyft. Men det har LRB-kritikern Christian Lorentzen. Han läste rubbet på en gång och gav henne en ganska rejäl sågning i tidningen nyligen (jag tror den är gratis läsning). Någon skrev en insändare efteråt och påpekade att om man sätter i sig en hel ask choklad i en sittning så är man nog heller inte så förtjust i choklad efteråt. Vilket kan synas som en rättvis motkritik, vid första anblick. Men är den egentligen så rättvis? Varför skulle ett författarskap nödvändigtvis förlora på att läsas i sin helhet på en gång?
October 10th, 2013 at 10:33 pm
Lorentzen lyckades ju trots att han storknade få till en användbar överblick som inte var onödigt raljant.
Jo, konfektkritiken var rättvis. Därför att främst poesi men nog också noveller fordrar ett annat tempo, ett uppstannande.
Fast invändningar kan man har ändå (och andas nu lugnt och fint genom Blake-inledningen):
http://hd.se/kultur/2013/10/11/hon-gar-mig-pa-nerverna/
October 11th, 2013 at 3:14 am
Har inte heller läst henne, men jag håller med om att av dem som prisar henne får man just intrycket av att hon svarar mot något idag nästan ärkesvenskt i synen på stil, tilltal, formgivning – och inte bara i litteratur utan också på film, i grafisk form, scenografi, design av prylar, loggor, webbsidor…. Det ska – för det mesta – vara extremt nertonat och dämpat, så litet som möjligt ska formuleras öppet. Symboliska, sociala eller kronologiska sammanhang bortretuscherade eller blott antydda, kläder, elektroniska prylar och husväggar kan beskrivas ingående men ansikten och gatuliv ofta inte alls. Inga stora svep eller genomlysningar av den egna samtiden. Att våga sig på att formulera, eller antyda för läsaren, vad någon i berättelsen tänker om ett skeende, hur de talar eller vad de vill på sikt är också närapå tabu eftersom det antas vara en rest av Balzac, ungefär. Det här är en typ av berättande som (ofta) vill vara som en film, lika omedelbart suggererande som film kan vara, men som istället leder till att personer och sammanhang bara blir disiga i konturen och inte speciellt angelägna. Atwood och Oates t ex är helt annorlunda, liksom på sin tid Norman Mailer, och det är kanske ingen tillfällighet att ingen av dem fått (rättare sagt, kommer att få?) nobelpriset.
Om man frågar ett gäng kritiker så kan svaret antas bli att det här är böcker som läsaren ska jobba sig in i och långsamt ta sig nära, då kommer avläsningen av nyanserna att bli möjlig och berättelsens djup att stiga fram, men även vana läsare uppfattar nog så ofta den här typen av nerskrapad patinaprosa som en hal och färglös klippvägg. En vägg som i längden inte ger någon särskild lön för ansträngningarna.
Det finns säkert flera anledningar till den här vågen för en nertonad och på något sätt röstlös stil, men just för litteraturens – och nobelprisens – del kan man påmina om att det i Akademin idag knappt finns en enda episk romanförfattare av den där sorten som dominerade bokmarknaden för femtio år sedan: ingen Tunström, ingen Delblanc, ingen Ahlin, ingen Sara Lidman…
Tja, Torgny Lindgren är nog den ende av de nu aktiva som kan kallas klassisk berättare, och han har väl med ålderns rätt dragit sig tillbaka, jag har svårt att tro att det är han som styr nobelpriset. Den typen av författarkritiker har också i stort sett försvunnit från kultursidorna, som alla vet. Under tiden läser svenska folket deckare.
October 11th, 2013 at 8:01 am
Olov, det där har du nog rätt i, om uppstannandet… Fast jag kan också riva igenom hela Samlade diktverk också, utan storkningar, t.o.m. när de egentligen skriver samma dikt om och om igen, som Wallace Stevens, till viss mån Eliot…
Magnus, det där skulle jag nog kunna hålla med om, om jag någonsin läste svenska romaner, vilket jag sällan eller aldrig gör. Senast det hände kom jag c:a 20 sidor in i Henning Mankell, och storknade.
October 11th, 2013 at 9:52 am
I och för sig har Akademin nog sällan varit ett häng där tidens stora romanförfattare har fylkats: varken Lagerlöf, Moberg eller Ahlin satt med i Börshuset, även om de mottog priser av olika slag. Men idag är den här sortens gestaltande berättande en art som kulturliv och litterär debatt med förkärlek rynkar på näsan åt och jämför med, tja, Ivar Lo eller Balzac.
October 11th, 2013 at 2:29 pm
Jag har läst Alice Munro. Det gjorde jag alldeles nyss sedan jag följt Olov H:s länk ovan och därifrån gått vidare till
http://hd.se/kultur/2013/10/11/roster/
Det var en blandad upplevelse fast nyfikenhetsväckande om jag säger så… Men man måste nog ha tillgång till originaltexterna. (Vad heter “redobogen” och “sannerligen” på engelska?). Jag gillar det här världsmästerskapet i litteratur eftersom uppmärksamhet riktas på kvalitetslitteratur för ett par veckor.
Magnus: vet inte om jag förstod dig riktigt. Lagerlöf var naturligtvis medlem av akademin. Men du menade kanske något annat?
October 11th, 2013 at 3:19 pm
Bengt: Ooops! Ja, självklart var hon det – om än inte när hon som första svenska diktare tog emot Nobelpriset. Vilket ju har sin egen historia…My bad.
Det hade varit roligt om Atwood och Munro hade delat priset, men akademin har nog begravt tanken på att dela ett Nobelpris mellan två författare. Och Atwood hade väl i det läget överskuggat Munro för många, även i media.
Apropå dagens fredspris så vill jag bara notera att Stortinget verkar ha gått in för tanken att belöna _utfästelser_ om stora ting, snarare än något stort som faktiskt har gjorts. Ungefär som när man belönade Obama för fyra år sedan.
October 11th, 2013 at 6:29 pm
Googlade Lorentzen, och av döma av resultaten finns det inget i världen som den mannen uppskattar det allra minsta, så jag tror jag skippar den länken. För den som vill läsa lite Munro i original så har den här Metafilter-posten ett gäng länkar till New Yorker:
http://www.metafilter.com/132730/Alice-Munro-has-won-the-Nobel-Prize-in-Literature