Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Giap och historien

Categories: Kommunism
Monday, Oct 7, 2013

Vo Nguyen Giaps död vid 102 års ålder härförleden (Telegraphs runa, Guardians) har lett till en del intressanta tolkningsvarianter av “Röde Napoleons” historiska och militära betydelse.

En del vill se honom som jämförbar med Wellington och Rommel (jag har själv aldrig riktigt förstått Wellingtons genialitet: hans claim to military fame var väl snarast preussiskt och hette Blücher i efternamn?) Andra vill hellre se Giap som i princip en suveränt skicklig materialförvaltare, och en brutalt kallblodig sådan: han hade inga som helst samvetskval vad gällde att offra tusentals och åter tusentals mannar.

Slaget om Dien Bien Phu 1954 var, enligt den senare uppfattningen, ett typiskt uttryck för Giaps begränsade talanger: om fransmännen valde att stationera alla sina färska fallskärmstrupper nere i en dalgång, vad annat hade en vettig generalissimo att göra än att – som Fitzcarraldo med båten – hugga upp stigar i djungeln, hyva upp allt sitt tunga artilleri på de omgivande kullarna, och sedan börja skjuta?

Här kommer lite mer historierevision, för övrigt… (I det följande har jag hämtat en del uppgifter ur den här LRB-texten [betal]).

Det är lätt för “oss som var med på den tiden” att springa iväg med idén att Nordvietnam och FNL militärt besegrade den amerikanska Goliat, en missupfattning som ofta förstärks av scenerna från Saigon i april 1975. Så var det emellertid inte. Den nordvietnamesiska strategin bestod i själva verket av en lång serie misslyckanden, och den slutliga segern kom mer via diplomatin än något annat.

Det går tillbaka på att Le Duan satt fast i sitt rigida militära tänkande (Le Duan och Le Duc Tho var de egentliga starka männen i Nordvietnam från mitten av sextiotalet och framåt; Ho hade blivit en portalfigur, Giap en fördetting).

Le Duan var för otålig för Maos “utdragna krig“, och föredrog i stället ta sig an fienden i stora offensiver på  landsbygden, i den säkra förvissningen att städerna skulle resa sig i uppror när segern närmade sig, som dag följer på natt: strategin kallades ibland “GO-GU” (General Offensive and General Uprising).

Tre gånger försökte han, och tre gånger misslyckades det: den stora offensiven 1964; den legendariska Tetoffensiven 1968; och våroffensiven 1972. Folket i Sydvietnams städer rörde sig inte ur fläcken. (Tetoffensiven imponerande dock på amerikanerna: ett år senare satte Parisförhandlingarna igång).

Det är just den historien man också ofta hör när man talar med någon av de många vietnamesiska flyktingar som bor i den här delen av London. Lika mycket som man befarade en kommunistisk regim i Syd, så alienerades t.o.m. motståndare mot USA:s krig av Nords ideologiska blindhet och arrogans.

Comments are closed.

Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004