Och det kan nog komma fler i den här serien… Men Santanas första LP, och särskilt ‘Soul Sacrifice’ på Woodstock, förändrade hur jag och många andra tänkte på rockmusik och allt som därtill hörde. Precis lika mycket, skulle jag sagt, som Hendrix debut gjort ett par år tidigare.

Klippet visar ju inte minst vilka underbara musiker Carlos Santana hade förstånd att omge sig med, som den mediokra gitarrist han var och är. Särskilt förstås det unga (knappt 20) geniet Michael Shrieve på trummor. Det är fortfarande enastående, fyrtiofyra år senare…

Man borde vara en News of the World-journalist för att bäst sammanfatta dagens händelser inom journalistiken. Högerdrakarna fick nej av High Court att tillfälligt upphäva det parlamentariska beslutet om en nyordning för presseglering, så drottningen har nu undertecknat The Royal Charter. Det är en total skitsallad med ättika på. Greenslade sammanfattar konsekvenserna bäst.

Samtidigt – ya gotta love it – sitter Murdoch’s finest inför skranket, inkluderat Camerons f.d. presstalesman Andrew Coulson och Rupert Murdochs monsterdotter Rebekah Brooks. Inte undra på att The Guardian, upphovet till NotW:s fall, saltade prosan med illa dold förtjusing (notera det där med “närmast dörren”):

The crown opened its case to the jury of nine women and three men by identifying the location of the eight defendants in the dock at the back of court 12 starting with Ian Edmondson, the former head of news at the Sunday newspaper, who sat closest to the door.

Next to him was Brooks, the former chief executive of News International and a former editor of the News of the World and the Sun who is facing five charges spanning a decade linked to all three conspiracies – the conspiracy to intercept mobile telephone voice messages, a conspiracy to corrupt public officials by paying them for information and a conspiracy to pervert the course of justice. On her left sat Coulson, another former News of the World editor, who took on the job after Brooks.

Next to him was a seat for a fourth defendant Stuart Kuttner, the paper’s former managing editor. Both Coulson and Kuttner are facing charges linked to a phone-hacking conspiracy.

The Sunday paper’s former royal editor, Clive Goodman, was next in the row of eight, and faces a charge of conspiring to cause misconduct in public office by offering money to public officials for information.

Next to him in the dock was Rebekah Brooks’s former personal assistant Cheryl Carter and her husband Charlie Brooks, who are facing charges linked to perverting the course of justice.

The final defendant is the then News International head of security, Mark Hanna, who also faces charges linked to perverting the course of justice.

Yowza…!

Det har en speciell existentialistisk edge när målvakter tappar formen, särskilt när de gör det så spektakulärt som Joe Hart de senaste månaderna, och som senast visade sig i dundertabben som gav Chelsea segern häromsistens (se klippet). Pellegrini kommer nu att ersätta honom i nästa match, och ett stort frågetecken står över hans Englandsplats också. Sportjournalisterna försöker förklara fenomenet, som Daniel Taylor i The G idag, men kommer sällan särskilt långt. Eller snarare, förmår inte förklara varför t.ex. stöddighet skulle vara en sån black om foten för just målvakter, när det inte är det för utespelare (Zlatan och Ronaldo, som bara två). Det behövs nog en Peter Handke för det. Å andra sidan är det ju alltid roligt när det går dåligt för Manchesterlagen (City 7:a i tabellen, med Man U på 8:e efter nio omgångar, fniss…)

Det blev en liten diskussion i kölvattnet på min post I laglöshetens tid (se nedan), närmare bestämt min hänvisning till att brottsligheten överlag har sjunkit dramatiskt i de rika länderna under de senaste cirka tjugo åren. Om jag helt kort ska sammanfatta invändningarna så gick de väl ut på att detta sannolikast är en politiskt motiverad illusion, och att mörkertalen (dvs. den dolda brottsligheten, orapporterade brott av alla de slag) berättar en helt annan historia.

Jag har nu läst på lite grand i ämnet, men ska för den skull naturligtvis inte hävda att jag sitter inne med den slutliga sanningen, särskilt som jag mest läst på om England/Wales. Men så långt jag kunnat se gäller mer eller mindre samma förhållanden i andra jämförbara länder.

Detta gäller framför allt det statistiska förhållandet mellan öppen och dold brottslighet. Inget land i (väst)världen använder sig längre enbart av vad som är den huvudsakliga källan till siffror om den öppna brottsligheten, nämligen polisens statistik. Problemen är för det första alldeles för många med polisens siffror – framför allt att de helt enkelt är så lättmanipulerade, eller att de ständigt förändrade loggningssystemen gör dem opålitliga.

För det andra säger polisens siffror självklart inget om den dolda brottsligheten, vilket man sedan flera decennier vetat måste utgöra en integrerad del av en realistiskt utformad brottsstatistik. De flesta länder har sedan många år tillbaka löst detta med vad som häröver kallas “crime surveys”, dvs. stora årliga intervjuundersökningar som i princip är “upplevelsebarometrar”, eller “victimization reports” typ “Har ni under senaste året varit utsatt för X, Y, Z?”

Även om det självklart finns inbyggda problem med intervjuundersökningar, så tycks alltså detta vara det överlägset vanligaste sättet att mäta dold brottslighet, ett fenomen som per definition är näranog omöjligt att få ett definitivt statistiskt grepp om. Men därutöver finns så klart specialiststatistik inom särskilda områden, t.ex. Ecpats siffror om brott mot barn, och siffror om narkotikahandeln från organisationer som arbetar för drogreform, och så vidare. Men hur man ska integrera dessa siffror i den officiella statistiken är ett omtvistat ämne, inte minst därför att NGO:s av den här typen gärna framställer problemen som så allvarliga de någonsin kan bli. Och det vore ju konstigt annars.

Hur som helst, slutsatsen visar sig vara att all offentlig brottstatistik representerar en kombination av polisens siffror för öppen brottslighet och “crime surveys” om den dolda. Kruxet är då hur förhållandet mellan de två ser ut: enligt de som hade invändningar mot mitt påstående så borde “crime surveys” – hur ofullständiga de än är – visa skyhöga uppåtpilar, i kontrast mot polissiffrornas branta nedåtpilar.

Det gör de inte. Med undantag för vissa variationer vad gäller tid och brottskategori, så stämmer de förvånansvärt väl överens. Det vill säga, undersökningarna om den dolda brottsligheten visar också på sjunkande siffror under den här tidsperioden. (Här skulle jag gärna velat visa en snygg grafik, men jag fattar inte hur man kopierar grafik ur ett pdf-dokument. Hur som helst finns den som fig. 8.2 i den akademiska texten jag länkar till nedan…)

Låt mig här skjuta in en del källhänvisningar, innan jag gör en avslutande kommentar.

Här finns Office for National Statistics senaste brottsstatistik, som visar i några bullet points hur siffrorna avlästs vad gäller både dold och öppen brottslighet. Här är en 39-sidig akademisk uppsats (pdf) om det historiska förhållandet mellan öppen/dold brottsstatistik (tråkig att läsa men gott om information). Channel4:s fact check är den bästa kortfattade sammanfattningen jag hittat. Två Guardianartiklar är också värda att läsa: en rapport om de nya siffrorna, samt en artikel om de invändningar som en del kriminologer har.

Det är som bekant en god idé att aldrig ta siffror och fakta för kontanta, att anlita Paxmanprincipen vid mötet med nya nyheter: “Why is this bastard lying to me?” Men hur man nu ska förklara den överlag sjunkande brottsligheten i våra rika länder (någon sa t.ex. att brottsligheten flyttat “från gatan till datan”) så är det värt att notera hur den tagit alla med överraskning, inkluderat de som finner det naturligt att ta åt sig äran (Cameron: “Vår politik fungerar!”)

Och det är som en “oförutsägbar bieffekt” i en senkapitalistisk kontext som jag själv tycker det här fenomenet är alldeles för intressant för att med en gång avfärda som politisk propaganda. Det har alldeles för mycket att säga oss om sociala och psykologiska mekanismer och dynamiker i samtiden, inte minst som sagt om brottslighetens medialisering. Så tills någon kan komma upp med överväldigande bevis på att dessa siffror är lögn och förbannad dikt så kommer jag att ta dem på det allvar jag tycker de förtjänar.

Jag skriver dessa rader för att ära Kadir Nurman
Han var turken som etablerade precis hur man
Mördar hungern med en redig kebab
(Som faktiskt är världens bästa rehab!)
Dessvärre är herr Nurman numer en goner
Tack och lov att han hann visa how it’s doner…!

Man kan peka på många företeelser som, i alla fall delvis, definierar vår samtid och de samhällen vi lever i. Och en del av dessa företeelser är så märkliga att man får tänka igenom dem både en och tre gånger innan man riktigt fattat vidden av dem.

Läsarna har säkert sina egna favoriter, men mina tre-i-topp är (i ingen särskild rangordning) “Flykten från fakta”, det vill säga hur vanligt det blivit att inte bara opinionsbildare utan också våra folkvalda medvetet ignorerar vetenskaplig, empirisk forskning som underlag för sina opinioner och sin politik, särskilt slående förstås inom klimat- och invandringsdebatt; den andra är “Flykten från egenintresset” i de amerikanska valen, dvs. att så stora skikt av befolkningen röstar mot sina egna intressen – vad gäller t.ex. allmän sjukvård – och gör det av rent ideologiska skäl. Man kanske kan kalla det demokratins nordkoreanisering.

Min tredje favorit är “Brottsparadoxen”, den har kallats en av de mest omvälvande samhällsföreteelserna sedan 1800-talet. I så gott som samtliga västerländska demokratier har brottsligheten rasat dramatiskt under de senaste, säg, tjugo åren. I England och Wales har den halverats (!) sedan 1995. Och ingen vet varför. Det går inte att förklara med lagstiftning och politik: de berörda länderna har vitt skilda förutsättningar vad gäller attityder till brott och straff. En del vill peka på utökad abort och bättre mentalvård, starkare bil- och dörrlås, övervakningskameror, och t.o.m. att blyet försvunnit från bensinavgaserna.

Det paradoxala ligger då naturligtvis i att vi samtidigt sett ett dramatiskt ökat kriminellt inslag i en hel rad in- och utrikespolitiska, ekonomiska, finansiella och industriella sfärer. Från åsidosättandet av Genevekonventionen till institutionaliseringen av Abu Ghraib; från försäkringsbluffar och bankbedrägerier till drogmiljardernas inlemmande i världsekonomin; från bruket av illegala vapen (vit fosfor, klusterbomber) till normaliseringen av mord, tortyr och lemlästande. Vår tid präglas i så många hänseenden, inte bara av laglöshet utan av en triumfatorisk, iskallt skrattande laglöshet.

Jag tycker den här paradoxen är utomordentligt brechtiansk till sitt väsen. Jag vet för stunden inte något bättre uttryck för den än en abstract av en amerikansk akademisk uppsats som kom för några år sen.

Despite reports that homeowners are increasingly “walking away” from their mortgages, most homeowners continue to make their payments even when they are significantly underwater. This article suggests that most homeowners choose not to strategically default as a result of two emotional forces: 1) the desire to avoid the shame and guilt of foreclosure; and 2) exaggerated anxiety over foreclosure’s perceived consequences. Moreover, these emotional constraints are actively cultivated by the government and other social control agents in order to encourage homeowners to follow social and moral norms related to the honoring of financial obligations – and to ignore market and legal norms under which strategic default might be both viable and the wisest financial decision. Norms governing homeowner behavior stand in sharp contrast to norms governing lenders, who seek to maximize profits or minimize losses irrespective of concerns of morality or social responsibility. This norm asymmetry leads to distributional inequalities in which individual homeowners shoulder a disproportionate burden from the housing collapse.

Ur “Underwater and Not Walking Away: Shame, Fear and the Social Management of the Housing Crisis” (pdf) av Brent T White vid University of Arizona (2009)

Felix Dexter, alldeles för tidigt död vid 52, var en genuint rolig man, en underbar “karaktärskapare”. Om han specialiserade sig på något så var det skärningspunkterna och konfliktytorna mellan Caribbean och African, och mellan dom-som-kommit-upp-sig – och dom som inte. Som i sketchen ovan.

Jag har glädjen att rapportera att Sverige fortfarande finns.

Det låter kanske inte mycket, men i dessa dagar får man ta vad som bjuds. Och Sverige finns ungefär som Daily Mail finns. När jag närmare funderat ut vad jag menar med det så ska jag förstås återkomma, men jag tror det handlar om ett slags Dasein: en dovt förlamad visshet, parad med en bottenlös fruktan, inför Sveriges/Daily Mails ontologiska ofrånkomlighet.

Jag kan också rapportera att Sjömagasinet serverar sagolikt god mat. Att höstens färger är mycket vackrare där än här, att svenska cyklister vet hut (och till och med ofta är hövliga mot sina medtrafikanter!), samt att det svenska klädmodet för närvarande definieras av en färgskala från svart till grått och sedan tillbaka till svart igen.

Så nu vet ni det.

* Det bär av till Sverige igen, en långhelg i Göteborg 18-21 oktober. Är det något speciellt man borde se/höra/känna/ana? Jag har ögonen på utställningen ‘Secret Love‘ på Världskulturmuseet. Dock ingen Förlundamatch på Scandinavium. Alla tips mottages med taxamet.

* Bengt O tipsade mig om en artikel om Shelley hos bloggen Bernur. Så många gånger har jag stött på “Bernur” i bloggsammanhang, men aldrig kommit mig för att läsa. Men det ska jag göra från och med nu, och lägger in den i bloggrullen. Mycket intressant, bra och heltäckande texter, mycket som går att diskutera. What more could you want…?

* I snara framtiden kommer en post om Shelley den radikala poeten, en post om ordet “true”, samt ett recept på cauliflower cheese med chorizo.

Den ikoniska bilden av Peter Kennard och Cat Phillipps ingår i en ny utställning på Imperial War Museum i Manchester, “Catalyst: Contemporary Art and War“. Bakgrunden kan man läsa om här.