Till DesignJunction i Holborn och den officiella sjösättningen av The Vamp, Paul Cocksedges Kickstarterprojekt från i våras. Det är nämligen London Design Festival, och Paul har låtit bygga den här väggen av gamla högtalare som ska pump out the grooves tills sena natten. Sägs det.

Jag passade på att ta mig en promenad runt för att titta på de andra utställarna. Där fanns en hel del snygga och/eller fiffiga saker, visst, men också en skräckinjagande massa skit. Precis som Kate Bush har mycket att svara för vad gäller kvinnlig populärsång i hennes efterföljd, så bär italiensk och skandinavisk femtiotalsdesign mycket av ansvaret för den där “enkelhetens” tyranni som så ofta utmynnar i låga bord i svart bakelit och glas, och annat upmarket tat för nyrika.

Och lavalampor gäller fortfarande, liksom obekväma fåtöljer.

Jag visste väl att det var en dum idé att passera sextio. Pensionatet Höstsol töms successivt på boende. Bilar med fördragna gardiner susar iväg på grusgången. En stol står tom vid frukost nästa morgon.

För ett par veckor sedan (fick jag just höra) dog vår gamle vapendragare Leon Whiteson, ärrad legoknekt i de intellektuella förtrupperna Hampstead Irregulars, som vanligtvis bivackerade på det österrikiska kaféet Kukuruz på Haverstock Hill, detta var på 70/80-talen. Som många andra i det sällskapet måste det dock erkännas att Leon ofta talked a better book than he wrote, för att nu vara lite elak.

Det var också hemma hos Leon och Aviva i Los Angeles, långt senare, som jag spenderade en kväll med en av de överlevande från Waco. Leon skulle spökskriva hans memoarer, men jag tror aldrig det kom till, ähm, skott. Mycket underlig kille: det var som att prata med någon på telefon i levande livet – so near and yet so far – som om han hade en slags inbyggd Verfremdungseffekt.

Nej, från och med nu får det fanimej bli roligare på Pressylta. Eller nåt om korv.

Världens äldsta människa dör, vid 112 års ålder. Han hette Salustiano “Shorty” Sanchez. And good luck to him.

Nu är han dock inte världens äldsta människa längre. Äldre än döden kan man aldrig bli. Det är ju därför unga människor som James Dean och Jimi Hendrix “dör unga” så förtvivlat förgäves, därför att det vore så förtvivlat svårt för dem att bli så särskilt mycket äldre. Inte med alla dom drogerna, inte med den frontalkrocken.

What are your chances? Reinkarnation? Knappast.

Jag har aldrig tyckt att livet är kort. Jag har alltid tyckt att livet är precis, exakt, lagom långt. Och ja, jag menar även om man dör som nyfödd. Även om man dör vid 113. Livet är vad ordet “lagom” uppfanns för. Allt annat är spekulation och önsketänkande. Oresonligt och förnuftsvidrigt. Det är nog därför jag aldrig närt en religiös känsla i hela mitt liv. Jag är nog en sån där Quine-typ: allt är accident, inte essence.

Jag blev bara så tagen av den där jävla grodan som flög upp med raketen. Det har blivit ett viktigt ögonblick i mitt lagoma liv.

Den här bilden på grodan som flög upp med rymdraketen häromdagen må vara fejkad, det vet jag inte, och skiter faktiskt i det också.

För den beskriver så otroligt väl en viss form av poetisk gestik, ett klunga metaforer, som amerikanska 1900-talsdiktare är särskilt bra på, särskilt axeln Stevens-Ashbery.

Den svala dammen blir plötsligt ett lågande inferno. En groda dör. 118 ton metall lämnar jorden.

“This is where the serpent lives, the bodiless. / His head is air. Beneath his tip at night / Eyes open and fix on us in every sky…” (Stevens, The Auroras of Autumn)

Jag utmanar vem som helst att inte finna denna bild strangely beautiful.

Det har kommit en “global” historik över Folkan, den recenseras i senaste LRB med rubriken ‘Autoerotisch‘ (betalspärr). Inte utan anledning, som det heter. En västtysk bilägarmanual från 1950-talet kallad Mit dem Auto auf du påpekade, utan minsta antydan till hejsan-tjosan, att det i lagens ögon inte räknades som oanständigt att ha sex i en Folka så länge den inte stod parkerad på framträdande plats.

“Vem fan har pratat om att parkera…?!” undrade de mer äventyrliga bland Folkaägare.

Folkan var ju också en oerhörd succé i Mexiko, där den tillverkades på licens i miljontals och kallades el vochito. “Det är inte bara det att många vochitos gjordes i Mexiko, många mexikanare gjordes också i vochitos…” uppgav en nöjd kund. Recensenten Richard J Evans (who doesn’t get out much…) undrar om inte dessa autoerotiker måste ha varit “contortionists”. Inte nödvändigtvis. Med en skiftnyckel och en rulle tejp var det säkert inga problem.

Jag har kört en Folka en enda gång, i cirka tjugo meter, sedan tog mina muskler slut. Vilket jobb…!

Normalt sysslar vi inte med gulligt på Pressylta, men vafan, det är ju lördag. Detta taget på Broadway Market idag. Tyvärr hann jag inte få upp mobilen och ta en bild på det också, men jag svär på allt som är heligt att Nisse med den gula mössan när han var färdig med samtalet gick och hängde upp bananen i klykan som skymtar allra längst till vänster…

Vi har här en född komiker, helt enkelt.

Hur som helst, när gårdagen väl var över gick jag och handlade förnödenheter på Sainsburys. Jag slängde som vanligt en disträ blick över osthyllorna. Något krävdes för att återupprätta balansen, min karma var något kantstött, och kanske detta något var en ost. Då dök en liten röd djävul upp på min vänstra axel och viskade i mitt öra: “Boursin!”

Den gamla 70-talsteveannonsen klämtade plötsligt i mitt inre: “Du pain, du vin, du Boursin…”. En sjuttiotalstripp…? Kanske. Schwarzwaldtårta, räkcocktail, ankbröst à l’orange – et du Boursin… Jag gjorde slag i saken, och kompletterade inköpet med ett paket McVities Cream Crackers för att vara på den säkra sidan. Jag tyckte mig ha gjort säsongens smakklipp…

Men det hade jag inte. Boursin är lika vidrig, lika smetig och fjollig och ischig som den alltid varit. För detta behövde alltså en vitlök dö…? Det är ost för såna som inte vet något om ost. Det är ostens Thomas Kinkade, ostens ‘Carmina Burana‘, ostens Lou Reed. Gör inte om mitt misstag.

Jag står på Brushfield Street, bredbent, fattig, ursinnig, mitt i alltsammans. Med ena handen och ena örat försöker jag prata en parkeringsvakt till rätta. Han är sena fyrtioårslådern, har inga ansiktsuttryck, tills jag säger till honom att han kommer att dö av fruktansvärda smärtor i helvetet, så långt bort från allting som är vackert och normalt och kristet att inte ens Jesus kan höra honom skrika, så långt ner, så långt borta kommer han att befinna sig, om han nu skulle ge mig en p-bot bara för att jag råkar lasta just då, i tio minuter, varken mer eller mindre… Är du villig att ta den chansen, min vän…? Vill du riskera det?

Med andra örat och med andra handen pratar jag med Paul i New York och försöker redigera en text som bara finns på den mobil jag just då håller till mitt högra öra, med min högra hand, och som jag då alltså inte kan titta på eller redigera utan att sluta prata med Paul. Jag försöker komma ihåg texten, för jag skrev den bara två timmar tidigare… Och Paul säger, “Just det! Just det!” Och jag svarar, “Du har slutversionen om två timmar”. Hoppas jag. Och just då kommer Sally ut för att ta sig en cigg, och hon ropar till mig, “Hallo gorgeous!” Men just då passerar förbi henne en jättesnygg ung dam, som tror att Sally menade henne som “gorgeous”, och ger Sally ett jättesmil… Men Sally säger, “Sorry, girl, I meant him…”.

Med tredje örat och tredje handen log jag mot Sally. Jag hittade en vinkel, och vilade inuti den.

Idag kom Eva Runefelts ‘Minnesburen’ som ett brev på posten, hennes första bok efter ett sexårigt uppehåll.

Det säger sig självt att jag ser fram emot läsningen, i synnerhet som det rör sig om en samling självbiografisk kortprosa, en genre – eller kanske snarare en angreppsvinkel – som jag själv försökt mig på några gånger.

Jag läser alltid poesi och lyrisk prosa högt-för-mig-själv (under one’s breath, mumlande), särskilt när det är nytt. Det måste man enligt min mening göra. Men alldeles särskilt med Eva Runefelt, därför att klangregistren har sådan betydelse för hennes språk. Och alldeles särskilt kanske med den här boken eftersom ett genomgående tema är synestesi, med allt vad det innebär av överraskningar och tolkningsmöjligheter.

En närmare genomgång följer inom snar framtid.

NUJ:s frilanssektion har startat en kampanj mot plagiering. Bland annat undersöker man olika mjukvarulösningar på att detektera plankningar, t.ex. Turnitin. Problemet (ett av många) med detta är att de flesta av dessa program har ett akademiskt fokus, inte en bredare journalistisk inriktning.

Jag har själv fört på tal ett ännu mer problematiskt problem, nämligen översatta plankningar. Detta är förstås något av det svåraste att upptäcka. Jag tog som exempel Sverige, och vad jag ser som ett sorgligt problem i svensk journalistik: hur relativt vanligt det är att man plankar engelska förlagor, framför allt inom ekonomi- och kulturjournalistik. Vi stötte ju på ett problem i SvD härförleden.

Det är värt att reda ut begreppen först, för det är ett otroligt luddigt definierat ämne. Det rör sig om en vänster-till-höger-skala som beskriver graden av övertrampets allvar och därmed lättheten att spåra det, till det mindre allvarliga och svårigheten att spåra det (se en grafisk reproduktion på WP här, skrålla ner) Här dock i fallande skala 1-5:

(1) Copy&Paste plagiat (dvs. ord-för-ord-plankning) -> relativt lätt att spåra

(2) “Dolt” plagiat (även kallat Copy&Shake&Paste) ->

(3) Parafras (stuva om orden för att undvika anklagelser om plankning) ->

(4) Översättning (t.ex. då från engelska till svenska) ->

(5) “Idéplankning” (att helt enkelt lyfta någons artikeluppslag) -> relativt svårt att spåra

Strikt juridiskt går det alltså bara att åtala (1), de andra går fria från rättsligt eftermäle. Vår vän i Svenskan täckte ju in (3), (4) och (5), men inte mycket hände när jag mailade honom via Svenskan (så offentligt jag kunde) och påpekade det. Och jag fick ett ganska axelryckigt svar av honom till slut (se kommentarerna).

(Nota bene: Detta handlar alltså inte om vanliga rewrites i kvällspressen, t.ex. Aftonbladets vana att citera Daily Mail, där källan nästan alltid brukar anges. Sådan journalistisk indolens kan man visserligen förfasa sig över, men det är ingen brottslig indolens).

Jag vet inte riktigt varför jag känner så starkt om det här med plankning. Jag har vissserligen aldrig råkat ut för det själv (vad jag vet). Men jag har alltid tyckt det är soppigt och svagt, äckligt och klibbigt; det är definitionen på oprofessionellt: om man ska ägna sig åt skrivande, varför då inte skriva ordentligt?

Mitt intryck är som sagt också att översättningsplankning är ett reellt problem i svensk journalistik, liksom förmodligen i andra länder också (jag har fått höra en del anekdoter på sistone…). Före internet var det inte sådär förfärligt många av oss som läste TLS, LRB och NYRB regelbundet, men desto mer slogs man alldeles för ofta av dejà vu-känslor när man läste svenska texter. Det verkar inte ha förbättrats.

Jag vill be mina läsare om två tjänster. För det första, vad finns det för aktiva procedurer och system i Sverige för att upptäcka plagiat, online eller ej, akademiskt eller ej? Specialiserad mjukvara för att spåra översatta plagiat existerar ju knappast inte (ännu), men har det skett några försök i den riktningen? Jag ska också kontakta SJF för att se vad som händer där.

Det andra är att jag vill be de av er som upptäcker plagiat att maila mig detaljerna. Jag tänker sätta ihop, inte något så ambitiöst som en databas, utan bara en exempelsamling över en viss tidsperiod för att eventuellt kunna dra några slutsatser om problemets frekvens.