‘Minnesburen’
Categories: KulturelltTuesday, Sep 24, 2013
Det är alltid riskabelt att försöka sammanfatta en diktares body of work, men i Eva Runefelts fall verkar det (bedrägligt?) enkelt. Hennes poesi syns utspela sig på ett ganska snävt begränsat område, nämligen den ibland svala, ibland febriga gränsyta där kroppen möter världen.
Det innebär bland mycket annat att tanken och språket är i sig själva ett centralt ämne för dikten, därför att det är ur dem som kroppen förhandlar/definierar/bestämmer sin väg i världen: “Kroppen ett bihang / till hjärnans stingsliga grönska” heter det rent av i den senaste boken, Minnesburen, som kom ut i förra veckan.
Nu har “språket” blivit ett sådant portmanteau-ord i de här sammanhangen, ofta mer en gest än något annat, att det är värt att definiera det lite närmare. Vad jag menar är språket, inte så mycket som utterance, som det som ringar in tystnaden, utan som verktyg, helt enkelt. Att sätta ord på något. Att väga klanger mot varandra, känna hur orden smakar, och (varför inte vara gammalmodig när det behövs?) hitta de ord som är sannast, just där och då.
Att läsa Eva Runefelt med behållning handlar till stor del om den här sortens hantverk. Håll ögonen öppna för hur och när hon använder t.ex. riktningsprepositioner (med en speciell förkärlek för “in i” och “genom”). Likadant med orden “här”/”där”, hur de plötsligt kan förskjuta hela tyngden i en dikt på ett alldeles oväntat sätt. Eller, för att nu komma till det egentliga ämnet för den här posten, den viktiga roll synestesin spelar, inte bara i den senaste boken utan i hela hennes diktning.
Och det egentliga ämnet för den här posten kan sammanfattas i den till synes ganska dumma frågan, vad är det för skillnad på synestesi och metafor?
Skillnaden är så klart neurologi. Synestesin är metaforen som väljer dig, inte tvärtom. “While cross-sensory metaphors (e.g., “loud shirt,” “bitter wind” or “prickly laugh”) are sometimes described as “synesthetic”, true neurological synesthesia is involuntary,” står det till exempel i Wikipedia.
I WP definieras synestesi som ett “neurologiskt tillstånd” (condition), dvs det är inte en patologi. Jag har visserligen inte ett enda vetenskapligt ben att stå på här, men jag är överhuvudtaget tveksam till den neurologiska förklaringen, och lutar nog mer åt den semantiska modellen (se WP-stycket om “The Role of Meaning“), om jag förstått den rätt. Jag har två exempel som illustrerar min tveksamhet.
För Eva Runefelt som för många andra synestetiker har veckodagarna färger, och de är naturligtvis för alltid bestämda färger. Så här ser måndag-tisdag-onsdag ut i en tidig dikt, “Bränderna nalkas om nätterna” (1978):
Måndagen är blå med bruna ramar
Tisdagen är gulvit
Onsdagen är brun och grön
Och så här ser de ut i “Höst”, från den just utkomna boken:
Måndagen är gråblå och tisdagen vit. Onsdagen barkbrun.
Om synestesi enbart handlar om synapser som skickar gnistor mellan sinnesförnimmelserna, dvs. om de är bokstavligt talat meningslösa och inte har några referenspunkter utanför hjärnan, så borde synestetiska bilder rimligtvis handla om en oerhört hög grad av slump, av neutral kemi. Varje fall av synestesi borde med andra ord vara unikt.
Vilket de bevisligen inte är. Inte bara jag själv utan många andra förknippar veckans två första dagar med vitt och ljust, och lördag-söndag med mörka, röda inslag (“Lördagens är blodröd och tung / Söndagen är en polkagris” skriver Runefelt i den förra dikten). Måndag-tisdag är ju skol- och arbetsveckans början: man går ut i morgonljus, i det flacka vardagliga ljuset. Lördag-söndag innebar ofta att vara inomhus, med inslag av högtidlighet och ritualer (bortsett då från att söndagen också är röd i almanackan, förstås…)
Det här inslaget av externa referenser blir ännu tydligare när det gäller siffror. För Runefelt har siffror personligheter, och hon relaterar det nästan uteslutande till deras grafiska utformning: “2 är retsam, den har ju sin svanlika böj den kan klatscha till med, ställa rakt upp“, heter det till exempel i “Höst”. Och hur många ser inte siffran 5 som sympatisk: “Den ensamt vänliga är 5. Gul som vaniljsås.” (Det är den stora magen, förstås…)
Så grafiskt-bokstavligt borde inte synestesi fungera om den neurokemiska modellen – gnistorna i mörkret – stämde helt och hållet. Jag tror i själva verket att synestetiska bilder är en slags “medfödd” metaforik. Det är fullt möjligt att synestesin har neurologiska kopplingar, jag säger så klart inte annat (den lär t.ex. vara ärftlig i vissa fall), men det hindrar ju inte att den i grund och botten är en del av den “språkliga” sfären och därför äger både grammatik och syntax, likaväl som uppfinningsrikedom och skönhet.
September 24th, 2013 at 7:34 pm
Roligt att läsa något vettigt här igen ; )
Förstår allt, men undrar ändå lite var Gunnar tog vägen; vad ger det här Dig liksom?
(Nu menar jag inte att du ska överfalla oss med dina “upplevelser” – det har vi nog av i SR-recensiionerna.)
Tycker om Runefelt, men läser just ingen dikt sen ett tag tillbaka. Kan ändras.
September 24th, 2013 at 7:42 pm
Vad ger det här Mig…??
None of your business…!
Jag är den kanal genom vilken Världsanden har valt att tala, och om du inte gillar upplägget kan du shoppa på Lidl i stället.
Nej, för fan, skojar bara, jag har ju läst Eva Runefelts dikter t.o.m. sedan långt innan hon började skriva dem. If you see what I mean. De är en del av mitt liv, ungefär som flyktiga förälskelser och en grillad med vanlig senap.
September 24th, 2013 at 8:46 pm
Vad du tar i med din grymma humor, du knäppa Världsande!
Själv har jag sett Eva R vid busshållplatsen. Och läst henne har jag gjort men det är så länge sen att jag glömt allt. Utom det där tycka-omet.
September 25th, 2013 at 2:47 pm
Att R. är konsekvent när det gäller veckodagarnas färg över så lång tid … well spotted, som de säger. Ett så långt minne har inte lyrikrecensenterna.
Fast jag är inte överens med dig om att riktig synestesi måste ge upphov till olika intryck varje gång. Kopplingen mellan en ton och en färg kanske är helt slumpmässig första gången (vem kan förstå sådana mysterier?), men associationsbanorna mellan nervceller förstärks varje gång de används. Jag läste om en rysk kompositör (kanske vet någon av P-syltas läsare vem det är?) som var berömd för sin högt utvecklade synestesi. Jag har för mig att C-dur alltid var samma färg för honom, inte en ny färg varje gång.
Skillnaden mellan synestesi och metafor är väl att en metafor är en tanke och synestesi ett sinnesintryck.
September 25th, 2013 at 4:33 pm
Jag menade inte riktigt att det skulle vara nytt/unikt varje gång för samma människa, utan snarare unikt för var och en sinsemellan, dvs att vi har en över tid beständig uppsättning synestetiska bilder som dock inte är någon annans lik.
September 25th, 2013 at 6:19 pm
Aha!
September 25th, 2013 at 6:34 pm
Håkan; Olivier Messiaen hade det där du nämner. Om jag minns rätt även Sjostakovitj, among others.
Själv är jag enbart försedd med eidetiskt sinne. Inte alls dumt. Ska testa om jag har det kvar när jag släcker ikväll.
September 25th, 2013 at 7:04 pm
Det är Skrjabin ni är ute efter, methinks – men visst kan Messiaen ses som en arvtagare till honom.
https://en.wikipedia.org/wiki/Alexander_Skryabin
Om jag inte minns fel upprättades den första ryska studion för elektronisk musik i samma hus som Skrjabin hade bott i, någon kilometer från Kreml.
September 25th, 2013 at 7:16 pm
Vi pratar inte om konstnärligt arv nu Magnus, utan om ett “sinne”. Som vissa har.
I övrigt roligt med ditt encyklopediska sinne 😉
September 25th, 2013 at 7:33 pm
Men just det där med tonarternas karaktärer är nog inte riktigt synestesi, därför att det inte finns något slumpartat med sådana associationer. Det är “därför” västerländsk musik ser ut som den gör, så att säga, det är inbyggt i systemet att D-dur är optimistiskt och glädjande (dvs. ej passande för sorgearior) osv osv. Här finns ett mycket större inslag av hävdvunnen vetenskap jämfört med synestesin, syns det mig.
September 25th, 2013 at 8:35 pm
Gabrielle, jag tror inte att gamle Alex hade några bud på att ha *uppfunnit* den här sammankopplingen av färger och tonarter, den verkade nog ganska så medfödd för honom och likasinnade. Och den kan väl användas på litet olika sätt; för honom själv ledde den till att hans musik efter hans död kom att betraktas som “ondskefull” och dekadent.
Tror dock att Håkan hade varit ute efter honom litet längre upp i tråden, Det är inte alltid läge att utgå från att den som kastar in en replik i en bloggtråd svarar direkt på den som stod närmast före. 🙂
September 25th, 2013 at 8:49 pm
Gud vad höstigt det här verkar: med en så lång kommentarsrulle.
Solen – vart gick du?
September 26th, 2013 at 1:17 pm
Tack, det var Skrjabin jag tänkte på! Jag läste om honom i Thomas Anderbergs “Alla är vi kritiker” för några år sedan. Skrjabins synestesi var så högt utvecklad (om jag minns rätt – eller var det Nabokov?) att det franska ordet “on” påminde honom om ytspänningen i ett litet glas med sprit.