Det är alltid riskabelt att försöka sammanfatta en diktares body of work, men i Eva Runefelts fall verkar det (bedrägligt?) enkelt. Hennes poesi syns utspela sig på ett ganska snävt begränsat område, nämligen den ibland svala, ibland febriga gränsyta där kroppen möter världen.
Det innebär bland mycket annat att tanken och språket är i sig själva ett centralt ämne för dikten, därför att det är ur dem som kroppen förhandlar/definierar/bestämmer sin väg i världen: “Kroppen ett bihang / till hjärnans stingsliga grönska” heter det rent av i den senaste boken, Minnesburen, som kom ut i förra veckan.
Nu har “språket” blivit ett sådant portmanteau-ord i de här sammanhangen, ofta mer en gest än något annat, att det är värt att definiera det lite närmare. Vad jag menar är språket, inte så mycket som utterance, som det som ringar in tystnaden, utan som verktyg, helt enkelt. Att sätta ord på något. Att väga klanger mot varandra, känna hur orden smakar, och (varför inte vara gammalmodig när det behövs?) hitta de ord som är sannast, just där och då.
Att läsa Eva Runefelt med behållning handlar till stor del om den här sortens hantverk. Håll ögonen öppna för hur och när hon använder t.ex. riktningsprepositioner (med en speciell förkärlek för “in i” och “genom”). Likadant med orden “här”/”där”, hur de plötsligt kan förskjuta hela tyngden i en dikt på ett alldeles oväntat sätt. Eller, för att nu komma till det egentliga ämnet för den här posten, den viktiga roll synestesin spelar, inte bara i den senaste boken utan i hela hennes diktning.
Och det egentliga ämnet för den här posten kan sammanfattas i den till synes ganska dumma frågan, vad är det för skillnad på synestesi och metafor?
Skillnaden är så klart neurologi. Synestesin är metaforen som väljer dig, inte tvärtom. “While cross-sensory metaphors (e.g., “loud shirt,” “bitter wind” or “prickly laugh”) are sometimes described as “synesthetic”, true neurological synesthesia is involuntary,” står det till exempel i Wikipedia.
I WP definieras synestesi som ett “neurologiskt tillstånd” (condition), dvs det är inte en patologi. Jag har visserligen inte ett enda vetenskapligt ben att stå på här, men jag är överhuvudtaget tveksam till den neurologiska förklaringen, och lutar nog mer åt den semantiska modellen (se WP-stycket om “The Role of Meaning“), om jag förstått den rätt. Jag har två exempel som illustrerar min tveksamhet.
För Eva Runefelt som för många andra synestetiker har veckodagarna färger, och de är naturligtvis för alltid bestämda färger. Så här ser måndag-tisdag-onsdag ut i en tidig dikt, “Bränderna nalkas om nätterna” (1978):
Måndagen är blå med bruna ramar
Tisdagen är gulvit
Onsdagen är brun och grön
Och så här ser de ut i “Höst”, från den just utkomna boken:
Måndagen är gråblå och tisdagen vit. Onsdagen barkbrun.
Om synestesi enbart handlar om synapser som skickar gnistor mellan sinnesförnimmelserna, dvs. om de är bokstavligt talat meningslösa och inte har några referenspunkter utanför hjärnan, så borde synestetiska bilder rimligtvis handla om en oerhört hög grad av slump, av neutral kemi. Varje fall av synestesi borde med andra ord vara unikt.
Vilket de bevisligen inte är. Inte bara jag själv utan många andra förknippar veckans två första dagar med vitt och ljust, och lördag-söndag med mörka, röda inslag (“Lördagens är blodröd och tung / Söndagen är en polkagris” skriver Runefelt i den förra dikten). Måndag-tisdag är ju skol- och arbetsveckans början: man går ut i morgonljus, i det flacka vardagliga ljuset. Lördag-söndag innebar ofta att vara inomhus, med inslag av högtidlighet och ritualer (bortsett då från att söndagen också är röd i almanackan, förstås…)
Det här inslaget av externa referenser blir ännu tydligare när det gäller siffror. För Runefelt har siffror personligheter, och hon relaterar det nästan uteslutande till deras grafiska utformning: “2 är retsam, den har ju sin svanlika böj den kan klatscha till med, ställa rakt upp“, heter det till exempel i “Höst”. Och hur många ser inte siffran 5 som sympatisk: “Den ensamt vänliga är 5. Gul som vaniljsås.” (Det är den stora magen, förstås…)
Så grafiskt-bokstavligt borde inte synestesi fungera om den neurokemiska modellen – gnistorna i mörkret – stämde helt och hållet. Jag tror i själva verket att synestetiska bilder är en slags “medfödd” metaforik. Det är fullt möjligt att synestesin har neurologiska kopplingar, jag säger så klart inte annat (den lär t.ex. vara ärftlig i vissa fall), men det hindrar ju inte att den i grund och botten är en del av den “språkliga” sfären och därför äger både grammatik och syntax, likaväl som uppfinningsrikedom och skönhet.
