Vissa saker kan, och får, man som bekant inte skriva om publikt. Det gäller allt från badrumsvanor till elaka tankar, allt från skamlighet till vad som är ämnet för den här bloggposten – brottslighet. Man får inte tjalla, helt enkelt. Och skulle jag skrivit ut detaljerna i det följande så skulle det potentiellt leda för långt, för vissa. There’d be trouble. Därav vagheten i det följande.

Under 2012 jobbade jag i sådär åtta månader på en liten söndagsmarknad här i östra London (det funkade till slut inte, så jag gav upp). Hur som helst, under dessa månader hade jag som granne en man som vi kan kalla Frank. Han var så där 55-60, ganska liten till växten, alltid glad i hågen, snygg och alltid välklädd (dapper, heter det förresten, ett ord som svenska lexikon alltid tycks ha väldiga svårigheter med…)

Frank hade också, som det heter, a mouth on him. Han hade en av de bästa marknadssvador jag hört i vad man kan kalla hans kundrelationer (återkommer till detta), och man och man emellan en av de oroväckande roligaste jävlar jag råkat på under åtta år som torghandlare i East End. En gång i fjol kom han fram till mig och pekade på ett ungt par med barnvagn, där de hängt en liten filt över huvudskärmen för att ungen sov… “Must be a fucking ugly kid for them to have to cover it like that…”

Frank hade också många underliga bekanta. Många alkoholister med dyra överrockar, om jag får uttrycka det så. Och Frank sålde underliga varor (det är här det blir lite känsligt). Han sålde märkesvaror – Versace, Givenchy, DKNY – som i butikerna skulle kostat mellan £200-300 styck gången. Frank ville ha £50 för dem, men accepterade £40 om du såg snäll ut. Och folk ville köpa, det var ju veckans deal…! Men de var misstänksamma. Så här brukade Franks spiel gå till…

KUNDEN: Är dom genuina? Det är inte kopior…?

FRANK (tar ett steg tillbaka, slår ut med armarna): Du förolämpar mig. Jag vill inte ha dina pengar. Var vänlig movera dig… Hemskt lessen, men jag kan inte göra business med nån som misstror mig så till den milda grad…

FRANK (tar ännu ett steg tillbaka, slår än en gång ut med armarna): Jag stjäl dem!

KUNDEN studsar.

FRANK: Är du dum i huvet eller…? Tror du verkligen att Hackney Council skulle gett mig den här licensen (gör en gest mot den inplastade licensen bakom honom) om det vart nåt vajsing på mina varor…??!!

Vilket i och för sig är en diskuterbar fråga, men KUNDEN är nu så grundligen tryckt ner i stövlarna att han/hon börjar langa upp plånboken och studerar varorna för att kunna göra sitt val (detta är historien om vår värld: de vill ju så gärna köpa!) medan FRANK ser ut som en katt som just slickat upp grädden.

Men en liten del av kunderna nöjde sig inte med det. De ville ha mer detaljer. “Men – hur får du tag i de här grejerna, då…?”

FRANK (punchline-deflating): Det är konkurslager…! Naturligtvis…!

KUNDEN: Aaaaaaaaaaaah, då förstår jag…! (plånboken upp, etc…)

FRANK ser nu ut som en katt som inte bara slickat upp grädden, utan blir erbjuden en skål grädde till, men tackar nej.

Nu råkar jag dock veta vad Frank menade med “konkurslager” (Frank var egentligen alldeles för pratsam och trevlig för att vara skurk, det var det som gjorde det följande så konstigt). Hur som helst, vad han menade var inte att han på sedvanligt vis köpt in konkurslager av kronofogden, utan att han liksom “närmade sig det från andra hållet”, dvs. han gick omkring till vissa skuldtyngda butiksinnehavare som han kände och la upp följande plan:

FRANK: “Du förlorar 2/3 av ditt lager i ett, ähm, inbrott, jag säljer av det på X-marknaden och vi delar kontanterna 50-50. Under tiden hämtar du in försäkringen på inbrottet och förklarar dig sedan i konkurs: alla dina skulder skrivs av, en tredjedel av ditt lager går till kronofogden, alla nöjda och glada…”

So far, so good. Jag lämnade alltså inte långt därefter “X-marknaden” och den tiden var förbi. Sysslade med annat. Allt var frid och  fröjd. Tills förra veckan, när jag råkade läsa en av Storbritanniens större dagstidningar på nätet. Rubriken löd: “Äldre par stjäl [varor] för £12,000 – fångade på CCTV!”

Bilderna är något korniga. Men de duger. Det är Frank. Och en tant. En obekant tant.

OK, Frank, det kan jag förstå. Han stjäl sina [varor]…

Men vem är tanten…?!

(Forts. följer)