“Det började regna” och andra litterära misstag
Categories: Brittiska medier, KulturelltMonday, Aug 26, 2013
För första gången har jag läst ett nummer av Granta från pärm till pärm (nämligen det senaste: nr 124, tema ‘Travel’). Tidigare har jag, skam till sägandes, bara läst utdrag och enskilda stycken, och det inte särskilt ofta heller.
Jag närmade mig alltså läsningen med ganska höga förväntningar, eftersom Granta har sitt givna renommé som forum för nyskrivna texter av genomgående hög och jämn kvalitet.
Så det var kanske själva förväntningarna det var fel på, för jag blev inte särskilt imponerad. Kvalitén är för det första ojämn, så till den milda grad, och ingen av texterna slog mig som outstanding, värd en omläsning, värd att rekommendera.
De namnkunnigaste skribenternas bidrag – Haruki Murakami om en långpromenad i barndomstrakter, Teju Cole om ett återbesök i Lagos, Robert McFarlane om att utforska under jorden – är varken mer eller mindre vad man har rätt att vänta sig av yrkesförfattare: workmanlike, habilt, men det gungar inte min eka, som det heter. Undantaget är en kort text av David Eggers – om en mesig och nojig amerikansk turist i Afrika – som är chockerande löjlig, och borde ha utelämnats.
Jag vet inte hur signifikativt det är, men många av de mindre lyckade bidragen har ett gemensamt drag, nämligen att de låter som nya författares första försök till första kapitlet i den första romanen. Där finns en osäkerhet, en slags ofrivillig distans till materialet, som om författarna svävar ovanför sina texter utan att riktigt nå ner till, och fatta tag i, figurer, repliker, händelseskiftningar. Kursledaren i en vill liksom sätta sig ner vid bordet och sortera ut guldmynten från fickdammet, för att kunna få historien att sparka igång på riktigt, inte på låtsas.
Ibland verkar skribenterna också medvetna om detta, för man känner ofta av en slags lättnad när man kommer till sista sidan. Många av historierna/novellerna slutar också med varianter på vad som kallats “Tjechov-regnet’ (dvs. novellens sista mening lyder “Det började regna.”), och här sker det ofta med bilden av just svävande, som i “Och för en stund tycktes han sväva”. Noveller är något av det svåraste som finns att skriva därför att klichéfällorna är så många och så luriga.
August 26th, 2013 at 4:20 pm
Vilket indirekt paminner mig om att jag kanske borde forsoka ta mig igenom “Hard-Boiled Wonderland and the End of the World”…
August 26th, 2013 at 5:02 pm
Den låter utan tvekan läsvärd…
August 26th, 2013 at 9:07 pm
Hur glad är jag inte att jag läser om ett par Shakespeare-pjäser i stället. Mer om det en annan gång.
Jag tror de där författarna du nämner och många andra är offer för en estetik som inte tillåter dem att lita på någonting annat än att de ska se någorlunda snyggt ut och inte betyda för mycket för någon. Om jag minns rätt så är det för mycket vatten i vinet, om man säger.
August 26th, 2013 at 9:15 pm
Fingret på pulsen som vanligt, Gabrielle…! Vatten och vin… exactly!
August 26th, 2013 at 10:28 pm
Titeln ar lasvard, onekligen. Funderar fortfarande pa om innehallet ar lasvart.
August 27th, 2013 at 8:13 am
Ja, nu har jag ju bara läst om den på Wiki, och upplägget verkar ju aningen, ähm, utstuderat… Men inget fel i det, i princip, en del klarar av att skriva på det viset… Det är som med bungee-hoppet: jag låter dig hoppa först för att se om repet håller…;-)
August 27th, 2013 at 10:43 pm
PS: Shakespeare kunde konsten att larva sig intelligent – en konst som saknas så kollossalt bland de litterära seminaristerna att den numera måste överlåtas åt kåsörer. (Eh – låter det här som en tweet 😉
August 28th, 2013 at 1:00 am
“Alla ska visst vara Oscar Wilde nuförtiden” som en medieträl uttryckte det för några år sedan. Och oftast är det ju inte någon Wildesk espri det handlar om.
August 28th, 2013 at 7:49 am
Nja, alltså, jag är nog ganska tolerant (he said…) vad gäller kvalitetsyttringar åt diverse håll, larviga eller wildeska – bara det är bra… (to coin a phrase)… det får t.o.m. vara högst självmedveten prosa, alltså en prosa som står och glor beundrande på sig själv medan den blir skriven… (ungefär som hos Joyce, och Kafka ibland)… bara det är bra, det mitt enda och blygsamma (he said) krav…
August 28th, 2013 at 8:50 am
Mmm, jag skulle tro att den som skrev ner den där sucken hade fått nog av en slags fanzine- eller ståupparprosa, den sorten där hyperbolerna, de knyckiga metaforerna och de halvlyckade skämten står som spön i backen. Och där det är tätt med inslängda små konstpauser i vilka läsarna förutsätts skratta och applådera. De brukar synas väldigt tydligt i den sortens texter även om de inte har någon typografi.
Man måste ju vara väldigt bra för att lyckas skriva som till exempel Hunter S Thompson, en annan tung förebild i den här ligan, hoppar man bara rakt in i den myten och den sortens freebaser-stil kan det bli rätt pinsamma resultat.
August 28th, 2013 at 4:59 pm
Fast om jag ska va lite generös mot dig, Gunnar, så tycker jag du har en Falstaff nånstans i dina omedvetna meriter ; )
Wilde-ar har vi inga här i Sverige. Vi hade Allan Fagerström, och han var elakare än så.
I England, i England, ja-ja, där har man ju riktiga humorister – oansträngda. Lucky You!
August 28th, 2013 at 5:24 pm
Falstaff? En fet, fåfäng, skrytsam och feg knekt som leder ungar prinsar i fördärvet…?
Ser fram emot en sparsammare generositet, Gabrielle… 😉
August 28th, 2013 at 7:27 pm
Sparsam, jag, nej då får du vänta till mullen gror.
Falstaffs andra sida: Det stora hjärtat som far fram som en entusiastisk gris genom tillvaron, efterlämnande skratt också åt sig själv.
Prinsen däremot; en moralist utan compassion.
August 28th, 2013 at 7:36 pm
Jag såg för övrigt en gång pappa-son-föreställningen med Timothy West som Falstaff och Samuel W som Prince Hal… liten aning self-indulgent, men annars hur bra som helst…
Då tar jag alltså den senare F-versionen!