Idag är det tio år sedan Dr David Kelly tog livet av sig (läs Vikram Dodds sammanfattning här). Hans död markerade en bottenkänning vad gäller det allmänna förtroendet för brittiska politiker, och det politiska systemet, som man nog aldrig kommer att hämta sig från.

Inte minst iögonenfallande var ju att regeringen Blair åsidosatte lagen, i akt och mening att undvika en inquest, och i stället förlitade sig på en public inquiry under Lord Hutton. Resultatet blev det väntade.

Jag skriver “tog livet av sig” därför att jag kommit att luta mot slutsatsen att just det är vad som hände. Men det är s.a.s. en slutsats med modifikationer. Debatten om mord/självmord har till största delen kommit att handla om rättsmedicinska detaljer, just där och då, på den skogsbeklädda kullen i Oxfordshire: framför allt hur blodådrorna påverkas av den hjärtmedicin Kelly rutinmässigt tog, liksom av de smärtstillande han tagit just före sin död.

Men det är ju snarast historien om hur han nådde dit, från Gilliganintervjun och framåt, som är det relevanta. “Dom” behövde helt enkelt inte mörda honom, eftersom “dom” redan hade förstört honom så grundligt och så totalt att de kunde lämna den sista, tragiska gesten åt offret att utföra på egen hand. Och den historien sitter ju inmejslad, skulpterad, i Kellys ansikte på fotot från parlamentsförhöret som beledsagar Dodds artikel ovan.

Titta på det ansiktet. Där finns liksom allt man behöver veta.