Domen mot Bradley Manning har sina lätt overkliga inslag – och vad annat hade man väntat sig, egentligen?

Det faktum att en militärdomstol valde att förkasta den allvarligaste anklagelsen, om “aiding and abetting” lede fi, måste vara ett utslag av den enorma press som Manning/Snowden satt på det nationella säkerhetsetablissemangets grundvalar, framför allt konflikten mellan demokratiska/konstitutionella spärrar och den hejdlösa stordriften i de nya datagruvorna.

Det påminner lite grand om den brittiska militärens oro inför Irakkriget 2003: det var deras djupa osäkerhet över krigets berättigande i internationell rätt som var den direkta anledningen att Blair & Co producerade “the dodgy dossier”, och gjorde allt för att få igenom en andra resolution i FN. “Is it legal?” är militärens första och sista fråga innan de drar i fält.

På ett mer abstrakt plan: att Manning däremot dömdes på anklagelserna om “espionage” ger ju en viss betydelseskiftning åt det ordet, i så måtto att den “hemliga” – eller i alla fall surreptitious, ähm… “förstulna” – och exklusiva aspekten av spioneri har försvunnit helt och ersatts med dess diametrala motsats: publicering, offentliggörande och öppenhet.

Och som jag påpekat förut nånstans: tre miljoner människor har tillgång till samma information som Bradley Manning hade. Jag förutspår att det kommer ett stadium i nära framtid där alla känner till alla hemligheter och alla därför står under samma spionerimisstankar. Det skulle ju inte minst spara en massa tid och omkostnader.

Inga filter här! Allt att förlora, inget att vinna! Tävla nu!

(1) Vilken är den (överlägset) vanligaste hörbara vokalen på youporn.com – Oooo eller Aaaa?

(2) Ett manligt och ett kvinnligt könsorgan spelade en fotbollsmatch. Vem vann och med vilken målskillnad?

(3) Har P C Jersild någonsin skrivit porr? I så fall, när? Och framför allt, hur?

(4) När härskade historiens enda exempel på “pornokrati”?

(5) Var hittar man lämpligast den etymologiska roten till morfemet mok, som i ordet “rörmokare”? Top Hat eller Weekend-Sex?

(6) Har uttrycket “att ta sig ett nummer” något med 6 att göra?

(7) Det brukade finnas ett begrepp i amerikansk pornografi som oftast förkortades “MTR” (ibland “MTiR”). Förklara vad det betyder.

(8) Vad är, enligt Pressylta Redux, motsatsen till porr?

(9) Vad är det för skillnad/likhet mellan MILF och FILF?

(10) Har Sara Lidman någonsin skrivit porr? I så fall, när? Och framför allt, hur?

(I Spanien kallas han “Jota Jota Cah-le”, för övrigt…)

Men en duktig låtskrivare, och med ett hemlagat sound som kom ur hundratrettio lager remixar och overlays, det lät ju lite grand som Phil Spector inuti en plåtburk ibland, helt unikt.

Att han sedan hade Clapton till “mentor” ska inte alls ligga honom till last. It could happen to the best of us. Läs mer här.

Call Me The Breeze…

Ödet har gjort mig till en Guardianista, och tidningen har nu tillsammans med Verso gjort en liten trevlig serie om radikala tänkare (just det: “trevligt radikal”…) och här är introduktionen till Wilhelm Reich av Stella Sandford. Den är ganska bra.

Dessutom: Badiou och Horkheimer. De är också ganska bra. Och det är ju trevligt.

Den norska stiftelsen Fritt Ord har beslutat utdela ett stipendium på NOK 75,000 till Peder Are Nøstvold Jensen, även kallad “Fjordman”, för att denne ska kunna ge ut sin plaidoyer “Witness to Madness” i bokform. Fritt Ords pressmeddelande lyder som följer.

The Fritt Ord Foundation’s Board of Governors has examined the application and manuscript excerpts it has received carefully, considering them in the light of Peder Are Nøstvold Jensen’s previously published views, some of which are of an extreme nature, bordering on the outside limits of freedom of expression. Important considerations suggest that great caution be exercised in connection with such an application. On the other hand, Jensen, who is associated with the most heinous mass murder committed in Norway during peacetime, has a singular need to express himself in book form about the acts of terrorism on 22 July and the accusations to which he is and has been subjected. In the Board’s carefully considered opinion, the great doubt surrounding this issue should count in favour of freedom of expression.

För mig väcker den här något sliriga texten åtminstone två frågor. (1) Vad exakt är det för “singular need” (et særskilt behov) som gör att Fjordman måste publicera sin försvarsskrift i just (pappers)bokform? Det är ju trots allt inte som om web/bloggpublicering i hans (och andras) fall hittills hindrat spridningen av hans åsikter, snarast tvärtom. (2) Exakt vilka etiska principer ligger till grund för att själva tvivelaktigheten (den store tvil) som omger Fjordman ska räknas till Fjordmans och hans yttrandefrihets fördel? Som man säger i den här stan: That’s a bit previous, innit…? Man har gjort själva problematiken till lösningen!

Fick upp ögonen för detta i Ali Esbatis artikel i dagens AB.

Det här har varit något av en långkörare på Pressylta, men det ser faktiskt äntligen ut som Alan Turing ska få sin postuma benådning. Inte ett årtionde för tidigt, kan man tycka. Fast det är ännu oklart om detta enbart gäller Turing eller även de övriga 49,000 män som dömdes under antihomosexlagen, inkluderat Oscar Wilde.

Eftersom internet verkar ha åkt på semester, och en del klickar sig in på Pressylta för senaste cricketresultaten (faktiskt, enligt Statcounter…) så bistår jag gärna med siffrorna.

Efter andra dagen av Lordsmatchen står det “England 361 & 31-3; Australien 128”.

Dom av er som läst min cricketintroduktion (pdf) bör kunna tyda, inte bara siffrorna utan också hur matchen – ganska sensationellt – har förlöpt. Skriftligt prov följer i morgon. Vässade pennor, sal 10b, händerna på bänken.

Tack vare den gode Lennarts bona officia – att ha djupkontakter i biblioteksvärlden är en av livets grundförutsättningar – har jag lyckats komma över den felande tredje delen av Erik Beckmans märkliga följetong (eller ska det vara “falutong”?) “Sverige i kris”, införd i Författarförlagets Tidskrift 1978.

Inte bara fyller detta i luckan i den tänkvärda historia Beckman presenterar, en säregen – på gränsen till otolkbar – berättelse om plötslig död, politisk-ekonomisk kris och homoerotiska duschvanor, samt bleeding-edge charkrecept. Och aldrig mer så än i tredje avsnittets “Sardinfalu”…

Jo, jag kommer en dag att pröva på den. Men jag tänker vänta ännu ett tag, för “Sardinfalu” är ett slags kulinariskt bungee-jump, och jag ser hellre att någon annan testar repet först, innan jag kastar mig utför stupet… Jag har ju familj och barn.

SARDINFALU

610 gram falukorv
1 burk sardiner i tomatsås
110 gram enkel* ost

Sätt ugnen på 200 grader. Skär djupa skåror i falukorven och lägg den i osmord ugnseldfast form. Fördela sardinerna och osten (skuren i skivor) i skårorna. Skölj ur sardinburken med vatten och häll den så uppkomna tomatsåsen i formen. Gratinera i ugnen ca 20 minuter tills osten fått färg. Servera med bandmakaroner och, när grönsaker inte är för dyra, någon sallad.

* Fotnot: Som Erik Beckman inte längre finns i jordelivet kommer vi aldrig att få reda på exakt vad han menade med “enkel” ost. Men med det svenska sortimentet i tankarna vill jag föreslå att man undviker de “vaxigare” varianterna till förmån för de torrare ostarna – typ cheddar – som bättre lämpar sig för gratänger. Men jag är öppen för diskussioner.

Edward Collier (1642-1710) var en holländskfödd, i London verksam konstnär som bl.a. specialiserade sig på att om och om igen måla sin ‘letter rack’. De flesta målningarna – det ska finnas drygt hundra stycken, undangömda i muséernas dammiga skrymslen och vrår – kom till under 1600-talets sista decennium, och de har nu ägnats ett djupgående studium av hans främsta kännare och beundrare Dror Wahrman, recenserad i senaste numret av LRB (betalspärr, dessvärre, men som vanligt: om något är värt prenumerationen…).

Konsthistoriskt kan man förstås föra in dem i stilleven-traditionen, men de har också – som recensenten påpekar – rötter i det som senare kom att kallas trompe l’oeil. Här ser man pedantiskt återgivna almanackor, vikta tidningar, brev, anteckningsböcker, sigillvax, gåspennor, kammar… Vad som är så fascinerande med dem är inte minst det “postmodernistiska” anslaget: spelet mellan repetition och variation, mellan den fotografiska kylan och den katalogiserande lidelsen, mellan realism och hyperrealism. Jag måste erkänna mig fullkomligt förälskad i dessa bilder.

Nu tenderar Dror Wahrman – återigen enligt recensenten Adam Smyth – att övertolka bildernas innebörd och Colliers avsikter, men det kan man kanske förlåta honom. Han vill se dolda budskap, korsreferenser, tematisering, där det antagligen inte finns så särskilt mycket att ta fasta på. Bland annat pekar han på udda “felstavningar” (undderstanding), men felstavingar på den tiden är ju bara “fel” om man förväntar sig att sextonhundratalet alltid stavade rätt. Vilket man som bekant inte gjorde… (som det sagts: världens främsta författare, “Wm Shakspear”, kunde ju inte ens stava sitt eget namn…)

Hur som helst, att få se några av Mr Colliers brevhållarbilder i verkligheten måste utgöra nästa hållplats på ens bildningsresa.

Idag är det tio år sedan Dr David Kelly tog livet av sig (läs Vikram Dodds sammanfattning här). Hans död markerade en bottenkänning vad gäller det allmänna förtroendet för brittiska politiker, och det politiska systemet, som man nog aldrig kommer att hämta sig från.

Inte minst iögonenfallande var ju att regeringen Blair åsidosatte lagen, i akt och mening att undvika en inquest, och i stället förlitade sig på en public inquiry under Lord Hutton. Resultatet blev det väntade.

Jag skriver “tog livet av sig” därför att jag kommit att luta mot slutsatsen att just det är vad som hände. Men det är s.a.s. en slutsats med modifikationer. Debatten om mord/självmord har till största delen kommit att handla om rättsmedicinska detaljer, just där och då, på den skogsbeklädda kullen i Oxfordshire: framför allt hur blodådrorna påverkas av den hjärtmedicin Kelly rutinmässigt tog, liksom av de smärtstillande han tagit just före sin död.

Men det är ju snarast historien om hur han nådde dit, från Gilliganintervjun och framåt, som är det relevanta. “Dom” behövde helt enkelt inte mörda honom, eftersom “dom” redan hade förstört honom så grundligt och så totalt att de kunde lämna den sista, tragiska gesten åt offret att utföra på egen hand. Och den historien sitter ju inmejslad, skulpterad, i Kellys ansikte på fotot från parlamentsförhöret som beledsagar Dodds artikel ovan.

Titta på det ansiktet. Där finns liksom allt man behöver veta.