Här är en ganska tafatt propagandafilm om bråket när Ruairí Ó Brádaigh (Rory O’Brady) begravdes nyligen, producerad av Republican Sinn Fein…

Jag skakade hand med honom en gång. Och liksom ångrar det. Jag jobbade som springschas och volontär på saligt hädangångna The Irish Press 1971, året innan jag flyttade till London. Jag var 20. Dum men snäll.

Irish Press var till formen en Fianna Fáiltidning, vilket på den tiden innebar en ännu ganska försiktigt uttryckt sympati för den “provisionella” falangen av IRA, som nyss – och fatalt – brutit med det mer reformistiska “officiella IRA”.

En eftermiddag stängde de och låste plötsligt alla dörrarna till redaktionen, för en liten man med viktproblem och tvivelaktig karisma hade kommit in och gick omkring och hälsade på alla, inkluderat oss springpojkar. En del var mer entusiastiska i sina handskakningar än andra. Jag var agnostisk, för jag hade inte en aning om vem han var.

Det var vår vän O’Brady, och han var på rymmen just då, dessutom. Mikey, min kollega och förtrogne, viskade till mig efteråt att ryktena alltid gått att Ruairí Ó Brádaigh egentligen var född engelsman.

Något jag ångrar ännu mer, och faktiskt riktigt skäms för, är att jag skakat hand med Jean-Marie Le Pen. Jag var på reportageresa i Strasbourgparlamentet (för en artikel i Moderna Tider, som det råkar sig) och stod och pratade med grupp kolleger när han plötsligt dök upp och grabbade tag i allas våra nävar, som den urpolitiker han var.

Min ursäkt är att jag liksom inte hann bestämma mig om jag skulle vägra eller inte, det gick för fort, helt enkelt, det blev ett main accompli. Vi var också några stycken som gick och tvättade oss efteråt. Inte säker på att det hjälpte.