Charles Saatchi och Nigella Lawson befolkar rubrikerna igen… Varom, specifikt, inget annat ska sägas än att det verkar finnas en ofrånkomlig eländighet och desperation i just deras typ av berömmelse, dvs. där mängden pengar alltid väger tyngre än mängden talang…

De två kom gående ner för Broadway Market en dag förra sommaren. Det var ett spektakel jag sent ska glömma. För det första är ju ingen av dem direkt liten till växten, så de två ihop såg ut som inget mindre än ett fullbestyckat slagskepp som kom forsande: människor vek undan framför dem, och i kölvattnet på dem följde en hel flottilj av PA’s, laptopbärare, paraply- och klädansvariga, PR-folk och cigarettändare.

Men det var deras uppsyn och miner som var märkligast av allt. Det såg ut som om de var blinda. De hade de där tomma, stilla, döda ögonen. Men på samma gång var de intensivt visuellt uppmärksamma, inte på världen omkring dem, långt mindre varorna på marknadsstånden eller i affärerna – utan på vilka blickar som riktades mot dem. De kunde liksom bara existera i andras ögon… Och när Nigellas blick i bråkdelen av en sekund mötte min, så liksom nickade hon lätt, till erkännande av sin egen befintlighet (fast knappast min).

Så är det ju i och för sig ofta med kända personer när man ser dem i verkligen – de söker efter ens blick för att bli bekräftade – men det här var ett särskilt pampigt exempel på det.

En tonårsflickas dagbok från 2:a världskriget har just publicerats i Tyskland, med titeln  ‘Backfisch im Bombenkrieg’, berättar Daily Mail. Och den låter både fascinerande och otäck, som den diametrala motsatsen till ‘Anne Franks dagbok’.

Men låt oss tills vidare hålla oss till det språkliga: kan någon förklara Backfisch för mig, dvs. varför “ugnsbakad fisk” blev “tonårsflicka”…? Jag har aldrig begripit detta, och hittar ingenting på internets…

Att vara arg på vädret är som att vara arg för att möss är så små och elefanter är så stora, eller att Öis är så kass. Men nu när vi inte haft någon vår och inte heller ser ut att få någon sommar så ska den senare årstiden tydligen döpas om till sprautumn, den korta och vingliga repbron som länkar vinter till vinter…

Fina filmaffischer… är fina… Sorry, lite oinspirerad i afton.

Men just ‘Brief Encounter’ som urpolitisk film fick en analysande granskning här på Pressylta i april 2010, som alla aspirerande filmstudenter bör läsa. Ni andra kan fortsätta läsa Magdalena Ribbing.

Tom Jones gjorde tydligen nån slags turné bland stjärnorna år 1969, för här är han med Janis… Och det funkar! Å andra sidan är inte Janis nån man kan lyssna på för länge… Hon producerades fel: för mycket rock, och för lite ballad, där hennes hyperkänsliga röst kände sig mer hemma…

I DN får fyra författare frågan om de kommer att förändra sitt beteende på internet efter avslöjandena om NSA:s övervakningsmetoder.

Jag frågar, som vanligt i dessa sammanhang: varför författare, just…? Varför inte klarinettister? Antikvariska bokhandlare? Kulturredaktörer på DN?

Det där med “Författare om…” var ju något av ett fenomen på åttiotalet. Själv medverkade jag i “Elektriska drömmar – författare om rock” (1982) med en essä om Hendrix. (Jag tror Klas Östergren skrev om Bowie, och Ragnar Strömberg om Jim Morrison och Doors).

Hur som helst, det blev väl inte heltäckt lyckat överlag i de där rocktexterna, och när Poul Borum recenserade boken i Expressen tyckte han rent av det var dags för “Författare om dass”…

Detta – och de fyra Vertigo/Mercuryalbumen – är varför man måste förlåta Roddan allt, inklusive Great American Songbook och sånt… “Maybe I’m Amazed”, bara… Vilket urbrittiskt band de var, Faces…

(Det är en 43 minuter lång konsert, spend it wisely…)

Total vänstersväng här. Tom Jones med CSN & Young i ‘Long Time Gone’ från 1969. How fucking hoodah-doodah is this? Att det så inihelvete funkar, menar jag. Stephen Stills i falsett. Bara det.

Om detta med Verizon och PRISM och cybertargeting upprör din medborgarrättsliga själ så är du förmodligen en ganska förnuftig person. Om du är förvånad är du en idiot.

Källa: The Guardian