Berömmelsens misär
Categories: Brittiskt allmäntMonday, Jun 17, 2013
Charles Saatchi och Nigella Lawson befolkar rubrikerna igen… Varom, specifikt, inget annat ska sägas än att det verkar finnas en ofrånkomlig eländighet och desperation i just deras typ av berömmelse, dvs. där mängden pengar alltid väger tyngre än mängden talang…
De två kom gående ner för Broadway Market en dag förra sommaren. Det var ett spektakel jag sent ska glömma. För det första är ju ingen av dem direkt liten till växten, så de två ihop såg ut som inget mindre än ett fullbestyckat slagskepp som kom forsande: människor vek undan framför dem, och i kölvattnet på dem följde en hel flottilj av PA’s, laptopbärare, paraply- och klädansvariga, PR-folk och cigarettändare.
Men det var deras uppsyn och miner som var märkligast av allt. Det såg ut som om de var blinda. De hade de där tomma, stilla, döda ögonen. Men på samma gång var de intensivt visuellt uppmärksamma, inte på världen omkring dem, långt mindre varorna på marknadsstånden eller i affärerna – utan på vilka blickar som riktades mot dem. De kunde liksom bara existera i andras ögon… Och när Nigellas blick i bråkdelen av en sekund mötte min, så liksom nickade hon lätt, till erkännande av sin egen befintlighet (fast knappast min).
Så är det ju i och för sig ofta med kända personer när man ser dem i verkligen – de söker efter ens blick för att bli bekräftade – men det här var ett särskilt pampigt exempel på det.
June 17th, 2013 at 8:16 pm
Sätter upp “laptopbärare” på önskelistan.
June 17th, 2013 at 8:56 pm
För mig gäller nog att ha en egen cigarettändare, eftersom jag inte röker. Men om…
June 17th, 2013 at 9:40 pm
Det fanns en tid då hantverksprodukter var dyra och arbetskraft billigt. En man skulle köpa sig ett nytt bälte, men tyckte att det var för dyrt. Det var billigare att leja en karl som gick efter honom och höll uppe byxorna.
June 17th, 2013 at 9:43 pm
Dan, jag skulle kunna dra en massa liknelser ur denna lärdom. Men eftersom Pressylta Redux är en sån familjeorienterad blogg väljer jag att tiga.
June 18th, 2013 at 11:51 am
Dans inlägg påminner mig om episoden i Min första krets, där Olof Lagercrantz hälsar på skotska släktingar som bor på ett slott i Frankrike. Lagercrantz blir tilldelad en betjänt som blir sur när han inte får följa med gästen och hjälpa honom att tvätta händerna (är det familjeorienterat nog?). Han misstänker att gästen vill lura honom på drickspengar. Desto pinsammare, ansåg Lagercrantz, eftersom han faktiskt hade ont om sekiner och därför inte kunde fria sig från sådana misstankar.
June 18th, 2013 at 1:27 pm
“på samma gång var de intensivt visuellt uppmärksamma, inte på världen omkring dem, långt mindre varorna på marknadsstånden eller i affärerna – utan på vilka blickar som riktades mot dem.”
Vilken bra beskrivning! Jag vill läsa resten av det här reportaget. Alltför sällan innehåller tidningarna något med den här iakttagelseförmågan.
June 18th, 2013 at 3:28 pm
Jag instämmer livligt med Håkans kommentar om Gunnars iakttagelseförmåga.
Så perfekt!
June 18th, 2013 at 5:04 pm
Ni är alltför älskvärda…
June 20th, 2013 at 8:37 am
Någon porträttfograf skrev för kanske tio år sedan att idag är de han vill fota – kända och halvkända skådisar, författare, politiker, konstnärer etc – ofta så stenhårt inne i sitt poserande att det inte går att komma under ytan, inte ens som fotograf med lång erfarenhet. Objekten vill helt enkelt inte att det ska finnas någon annan djupverkan i bilden än den de själva har designat utåt och har kontroll över, som en bylinebild eller ett gammaldags rollfoto av Anders de Wahl – det blir ju ofta inte mycket då. Och visst, så är det, inte bara i pressbilder och designade porträtt utan också på tv, till exempel Babel eller nyheterna.
Jämför med Yusuf Karshs eller Lütfi Özköks författarbilder, eller för den delen Mats Bäckers rockfoton från 70-90-talen, där man för all del ser en del poserande men också människan innanför och spontant samspel med omgivningen.
June 20th, 2013 at 9:36 am
Mycket tänkvärt, Magnus, men en del berömdheter kanske också mest kommer till sin rätt i sina väl intränade poser. Jag skrev en gång en post om Grace Kelly och “deadpan beauty” som är lite relevant, hoppas jag… http://www.pressyltaredux.com/2010/06/till-fragan-om-grace-kellys-skonhet/
June 20th, 2013 at 12:26 pm
Vilket påminner mig om:
http://www.smosh.com/smosh-pit/photos/people-who-make-same-face-every-picture-gifs
(inte speciellt djupsinnigt, men den på Hilton är något av en modern klassiker…)
June 20th, 2013 at 12:33 pm
God’s teeth… ! Jag tror faktiskt något liknande skulle hänt med Tony Blair…
June 20th, 2013 at 12:36 pm
Haha, jag kan hålla med om att det är rätt svårt att tänka sig Grace Kelly i ett tillstånd av ivrig aktivitet, att med sin inre blick se henne som någon som är på väg någonstans, mentalt eller fysiskt. Det är inget problem att få syn på den där ivriga eller knotiga rörelsen om man betraktar till exempel Ingrid Bergman, Marianne Faithfull eller Nicole Kidman, men med Kellys renodlade fina drag och mjukt undvikande blick blir det svårare…
June 20th, 2013 at 1:13 pm
Planet Hiltron – hur de mest omskrivna tv-/jetset-/Se&Hör-stjärnorna skulle kunnat se ut i nuläget om de inte haft tillfälle till skönhetskirurgi och timmar av styling, träning samt fejande och trimmande av det egna utseendet varje dag: http://tinyurl.com/cqqs2eb
Länken (en helt öppen facebooksida, url’en nertrimmad här) är helt nsfw, med reservation för att en del kommer att skratta högt och okynnigt när ni klickat på en och satt igång bildspelet. Här finns massor med fynd, porträttet av Madonna som halvtrashig, lätt bakis medelålders dam med ödlelik blick är obetalbart, och kanske inte särskilt långt från sanningen. 😉