“…the pity war distilled…”

Christof Heyns är en man som bär titeln “UN special rapporteur on extrajudicial, summary or arbitrary executions”. Han håller idag ett tal i Geneve i vilket han förespråkar ett globalt förbud mot robotvapen, dvs där det väsentligen saknas mänsklig medverkan i dödandet av andra människor under krigsförhållanden.

Heyns säger bl.a. att – “Machines lack morality and mortality, and as a result should not have life and death powers over humans…”.

Det här går väl inte minst tillbaka till Arthur C Clarkes Isaac Asimovs så kallade robotregler från många decennier sedan. Men det har ju främst att göra med den krigstekniska utvecklingen under många sekler, och därmed den ofta dryftade frågan om den mänskliga naturen instinktivt gör motstånd mot dödandet av andra människor. En del siffror gällande “kill rates” ger ett visst fog för det påståendet.

Till och med andra världskriget var siffrorna förvånansvärt låga. Under både Napoleonkrigen och amerikanska inbördeskriget borde enligt beräkningarna (fysisk närhet till fienden, vapnens effektivitet, osv) hundratals ha stupat per minut, men i verkligheten föll bara en eller två. När den amerikanska militären kom igång med sina djupanalyser efter 2:a världskriget visade det sig att den gemene soldaten fortfarande hellre sköt över huvudet på fienden, eller inte sköt alls.

En amerikansk militärhistoriker och brigadgeneral, SLA Marshall, fann t.ex. att i stridssituationer “the firing rate was a mere 15 to 20 percent; in other words, out of every hundred men engaged in a firefight, only fifteen to twenty actually used their weapons. And in Vietnam, for every enemy soldier killed, more than fifty thousand bullets were fired.” (Jag har lånat uppgifter bl.a. från den här sidan)

Det var just med Vietnamkriget som den stora förändringen skedde i soldatutbildningen, först i USA och sedan över världen. Det handlade nu om “de-sensitizing”, känsloutplåning, i en process som börjar med medveten och total utradering av individuella personlighetsdrag, viljemakt och empatiska tendenser, för att i dess ställe kunna bygga upp en mänsklig dödsmaskin.

Idag – och den som följt Afghanistan- och Irakkrigen och dess eftermälen med någon uppmärksamhet blir inte förvånad – ligger de “kill rates” jag sett upp emot 80-90%.

Men vad som är mest enastående av allt är att, i alla fall vad gäller fjolårssiffrorna för den amerikanska armén i Afghanistan, så dog numerärt fler soldater i självmord än i reguljära strider: antalet var 349 mot 295.

Slutsatsen? Ja, i alla fall i ett avseende (nämligen detta) är världen bevisligen kvalitativt vansinnigare än den brukade vara.