Ur An Béal Bocht, ‘The Poor Mouth’ av Myles na Gopaleen (Flann O’Brien). Illustration: Ralph Steadman.

Det må vara att Sverige historiskt aldrig upplevt en massutarmning av de katastrofala dimensioner som Irland upplevde med Den Stora Svälten i mitten av 1800-talet, men jag vågar ändå påstå att fattigdomen har spelat en i många stycken likvärdig roll i vårt identitetsbygge som nation. Inte minst i en artonhundratalskontext, och den därpå följande utvandringen västerut. Men skillnaderna är förstås också många, inte minst vad gäller kyrkans och religionens roll, och kanske den samtida inställningen.

För många år sen besökte jag och familjen Äskhults by nära Kungsbacka, det var strax efter att den öppnats som sevärdhet. Där fanns ännu inte särskilt mycket att se. Den stod där i stället som ett torrt och grått konstaterande av den svenska landsbygdsfattigdomens verklighet. Några handskrivna skyltar berättade om människornas levnadsförhållanden. Man undrade hur så många barn och vuxna fick plats i de små stugorna. Men långvariga blev vi inte, vi körde strax därifrån.

Mitt främsta minne därifrån var hur förbannad jag var på hemvägen, till familjens något häpna förskräckelse. Förbannad, vill säga, över den bokstavligen konservativa impulsen bakom bevarandet av Äskhult, denna klädsamma och modesta stolthet över det obeskrivna/obeskrivliga elände det stora flertalet fick leva igenom, och den följaktligen lika klädsamma och modesta stoltheten över hur långt vi lämnat eländet bakom oss, och det praktiskt taget på rekordtid.

Jag har fortfarande lika svårt för den pietetsfulla andäktigheten inför särskilt 1800-talsmisären, som tycks mig ett av ledmotiven i vår historieskrivning, populär som akademisk. Vi bygger våra torp med vita knutar och rinnande vatten och bredband och carport, ja det finns ju till och med bets som återskapar det åldrade silvergrå timret i de gamla rucklen. Grötklockan klämtar för dig.

Skulle vi, kort sagt, någonsin kunna ge ut en satirisk roman om fattigdom och massvält (vare sig år 1941 eller idag) i vilken vi beskriver vår förfader O’Sanassa och the excellence of his poverty? I vilken vi gör oss roliga på de fattigas bekostnad? Jag hoppas det.

Jag kom just ihåg en post från 2009, som i princip löd så här:

Dark, light, religious, grand, famous, secret, enormous, female, French, red…

…är i fallande skala dom tio vanligaste adjektiven i Dan Browns böcker. So far, so predictable, liksom. Men om man gör samma frekvensundersökning hos James Joyce blir det plötsligt mycket mer, tja, nummer 10 där:

Good, little, new, black, dark, light, red, green, blue, lovely…

(Detta enligt en onätad notis i The G 2009-09-14. Undersökningen utfördes av Vivian Cook, författare till ‘It’s All in a Word‘)

Jag stötte nämligen just på en liten substantiv motsvarighet i den engelska översättningen av Flann O’Briens roman An Béal Bocht, “The Poor Mouth”. Översättaren, Patrick C Power M.A., PhD, skriver där i sitt förord en mening som perfekt exemplifierar vad Ortega y Gasset kallade la miseria y esplendor de la traducción:

The key-words in this work are surely ‘downpour’, ‘eternity’ and ‘potatoes’ set against a backdrop of squalor and poverty.

Det är med andra ord en väldigt rolig bok.

The eyes, the mouth, the shirt… The Passion…!!!

Vi ska få nytt kulturråd i London, Ellen Wettmark. Hon ersätter Carl Otto Werkelid, som varit här sedan augusti 2008 (jag bloggade på analog-Pressylta när det begav sig, här en direktlänk, för ovanlighets skull). På sätt och vis har min önskan blivit uppfylld, i så måtto att man utsett en av dessa (förmodar jag) kunniga och duktiga unsung heroines som befolkar den svenska kulturbyråkratin, snarare än mer eller mindre kvalificerade glam-pussies… (no names, no pack drill).

Tre inledningar till tre romaner, alla i min egen rätt så snabba (men geniala!) översättning (ledtråd!) så att googlande inte funkar. Ge mig titlarna. Vinn en puss.

Nummer 1

Vi satt i klassrummet när rektor kom in, följd av en ny elev som inte hade skoluniform på sig, samt en av betjänterna som bar på en stor skolbänk. De som hade sovit vaknade nu, och alla reste på sig som om de överraskats av detta tilltag. Rektor tecknade åt oss att sitta ner. Han vände sig sedan mot klassföreståndaren och sade med en låg röst: “Herr Roger, här är en elev jag anmodar er att taga an; han ska gå i andra klass. Om hans arbete och uppförande visar sig tillfredsställande ska han gå vidare till en av de övre klasserna, så som anstår hans ålder.”

Nummer 2

Efter att ha placerat inuti min mun tillräckligt med bröd för tre minuters tuggande, kopplade jag ur min varseblivningsförmåga och drog mig tillbaka till mina tankars avskildhet, allt medan mina ögon och mitt ansikte antog en fråvarande och upptagen min. Jag reflekterade över mina litterära fritidsaktiviteter. En enda början och ett enda slut på en bok var något som jag alls inte höll med om. En  bra bok kan ha tre olika inledningar, var och en helt olik de andra och inbördes besläktade enbart i och med författarens förhandsvetskap, eller för den delen hundra gånger så många slutkapitel.

Nummer 3

När jag var i mina yngre och mer ömtåliga år gav min far mig ett råd som jag vridit och vänt på ända sedan dess. -“När du känner dig manad att kritisera någon,” sa han, “kom då ihåg att alla människor i den här världen inte haft de fördelar du haft.” Han sade ingenting mer, men vi har alltid varit ovanligt kommunikativa på ett reserverat sätt, och jag insåg att han menade mycket mer. Följaktligen är jag böjd att hålla inne med mina omdömen, en vana som avslöjat en mängd underliga naturer för mig men också gjort mig utsatt för inte så få tråkveteraner.

Beate Zschäpes tre försvarsadvokater heter Wolfgang Heer, Wolfgang Stahl och Anja Sturm.

Donald Sassoons runa över Giulio Andreotti är balanserad, tankeväckande och läsvärd.

Italiensk efterkrigshistoria, som Andreotti tycks personifiera, är ett fängslande, ibland skräckinjagande, politiskt kapitel. Och vad som sammanfattar det så väl som något annat är vad Sassoon skriver: “Andreotti’s personality and, above all, his innermost political convictions, remained shrouded in mystery.” Och han fortsätter lite senare:

For some, politics is the art of bold decisions, striving forward, changing the landscape and making a difference. But for Andreotti, politics was about caution and prudence. It was the art of managing human affairs in an imperfect world. People were fallible and corrupt, flawed and sinful, and one had to accept them as they were. They might be changed by divine intervention, but not by human intercession.

Vilket bl.a. förklarar Andreottis ambivalenta (för att nu vara artig) inställning till mafian under åren. Och det ger kanske också en antydan om mekanismerna bakom hans näranog magiska förmåga att lyckas vara frånvarande vid exakt rätt tidpunkt.

Åren mellan 1968 och 1972 – studentrevolten, extremismens återkomst, den första terrorvågen – “missade” han genom att inte sitta i regeringsställning, “by luck or by cunning”… Han “överlevde” krisen som följde på Aldo Moros död 1978, men gjorde sig återigen frånvarande mellan 1979 och 1983, under vilket han formade alliansen med Craxi som totalt sköt i sank allt Moroinspirerat hopp om en historisk kompromiss med kommunisterna.

Om italiensk politik är ett stormigt hav så var Giulio Andreotti skickligast av alla på att segla så dikt bidevind det överhuvud taget gick. Durken må ha varit full med vatten, seglen fladdrande trasiga och sikten obefintlig, men fan om han inte alltid gled först över mållinjen.

Ämnet är värt att återvända till bara för detta: Andrew O’Hagans lysande text om Thatcher i NYRB:

She couldn’t hold the nation together, indeed she drove it apart, and that is because she didn’t really believe in the nation except as a sentimental or martial entity. That’s the strangest legacy of all about Maggie: if you listen to those who loved her and thought she was manifestly right, you find, after a while, that you are with people who don’t know their own country and don’t like it either. They think they like it because they don’t like Europe, but in fact, they abjure both. They like their own lives, of course, and their own kind, but they imagine the rest of Britain is mainly an unspeakable place of aliens and scroungers. This feeling borrows heavily from Thatcher and her notion that there is no such thing as society. We heard it recently from George Osborne, the chancellor of the exchequer, when he spoke about people who are dependent on housing benefits, and you can find the same stuff every day in those apocalyptic screeds against the poor that adorn the Daily Mail.

Det är nog ett tecken på att jag levt mitt liv på något sätt fel, detta att galningar alltid vill säga hej till mig. De tror de känner mig.

Det kanske har med mitt utseende att göra, jag vet inte, dvs. att jag under ett särskilt stadium av psykopatisk anamnes råkar se ut som någon som är väldigt förstående och välvillig och kan hjälpa till… Som ser ut som en doktor, som vet var det finns piller.

En flintskallig och dreglande man i motoriserad rullstol kör omkring i racerfart, in och ut ur trafiken på Essex Road (snacka om death wish, för han kommer att dö i en våldsam och blodig krasch inom snar framtid) och han håller alltid på att äta sin middag på den lilla brickan på rullstolen, det är kebab, eller fish & chips, eller fulmacka, äckligt och flottigt…

Han tittar mig alltid rakt i ögonen när jag möter honom och låter helt frisk i huvudet när han säger “Hello!” som om vi många gånger tagit en pilsner ihop och delar många fina minnen från Highbury och London Fields, för att inte tala om den där underbara veckan i Benidorm.

Men vi delar inte någonting alls. Jag vet inte vem han är. Och jag vill framför allt inte veta vem han är. Så jag ökar takten, bortåt.

Och så har det alltid varit, ända sedan skolan. Den konstigaste killen (med den konstigaste frisyren) ville alltid bli kompis. Det var han som alltid, till slut, hamnade i “obs-klass”, som det hette på den tiden.

Och min ovilja/oförmåga att i början ta emot den utsträckta handen gjorde mig förstås medskyldig till hans sedemera förfall i galenskap, internering och förtidiga död. (Varom jag inte vet ett dyft, i och för sig, men så måste det ju ha gått med honom…)

Men, som sagt, de kanske bara känner igen mig. It takes one to know one… QED.

Terry Eagleton skriver i senaste LRB (betalspärrat):

Det fanns [under senmedeltiden] de som trodde att alla sjukdomar, vare sig fysiska eller psykiska, var Djävulens verk, en övertygelse som möjligtvis delades av Jesus. Det är anmärkningsvärt att han aldrig någonsin anmodar de sjuka att acceptera och förlika sig med sina krämpor. Tvärtom, han tycks betrakta deras sjukdomar som ondskans frukter, och hans helbrägdagörande av dem som en del av hans kamp mot mörkrets krafter.

Det påminner lite grand om Margaret Thatchers syn på fattigdomen som en karaktärsbrist. (Fast tvärtom, då…)

Men man undrar ju också hur Jesus skulle ställt sig till den nu allt vanligare synen på självförvållade sjukdomar, exempelvis sådana som orsakats av överkonsumtion (fetma), rökning (lungcancer) och alkohol (skrumplever och/eller blåtiror): det vill säga att patienter av det slaget själva i alla fall till del ska bekosta den vård de kräver av det allmäna. (I senaste Respons finns en intervju med filosofen Sarah Conly om just dessa ting, dock ännu ej på nätet.)

Jag måste säga att jag instinktivt känner sympati för den åsikten, men huruvida jag bör slå mig själv på käften för att ha gett efter för en politiskt konservativ instinkt (“individuellt ansvarstagande”) är jag ännu inte riktigt säker på. Osäkerheten går naturligtvis tillbaka på frågan hur “självförvållad” överkonsumtion, rökning, och alkoholproblem egentligen är. Det låter lättköpt, men det finns i vissa lägen också anledning att skylla på samhället.