Den uppbyggeliga misären
Categories: Svenskt allmäntThursday, May 16, 2013
Ur An Béal Bocht, ‘The Poor Mouth’ av Myles na Gopaleen (Flann O’Brien). Illustration: Ralph Steadman.
Det må vara att Sverige historiskt aldrig upplevt en massutarmning av de katastrofala dimensioner som Irland upplevde med Den Stora Svälten i mitten av 1800-talet, men jag vågar ändå påstå att fattigdomen har spelat en i många stycken likvärdig roll i vårt identitetsbygge som nation. Inte minst i en artonhundratalskontext, och den därpå följande utvandringen västerut. Men skillnaderna är förstås också många, inte minst vad gäller kyrkans och religionens roll, och kanske den samtida inställningen.
För många år sen besökte jag och familjen Äskhults by nära Kungsbacka, det var strax efter att den öppnats som sevärdhet. Där fanns ännu inte särskilt mycket att se. Den stod där i stället som ett torrt och grått konstaterande av den svenska landsbygdsfattigdomens verklighet. Några handskrivna skyltar berättade om människornas levnadsförhållanden. Man undrade hur så många barn och vuxna fick plats i de små stugorna. Men långvariga blev vi inte, vi körde strax därifrån.
Mitt främsta minne därifrån var hur förbannad jag var på hemvägen, till familjens något häpna förskräckelse. Förbannad, vill säga, över den bokstavligen konservativa impulsen bakom bevarandet av Äskhult, denna klädsamma och modesta stolthet över det obeskrivna/obeskrivliga elände det stora flertalet fick leva igenom, och den följaktligen lika klädsamma och modesta stoltheten över hur långt vi lämnat eländet bakom oss, och det praktiskt taget på rekordtid.
Jag har fortfarande lika svårt för den pietetsfulla andäktigheten inför särskilt 1800-talsmisären, som tycks mig ett av ledmotiven i vår historieskrivning, populär som akademisk. Vi bygger våra torp med vita knutar och rinnande vatten och bredband och carport, ja det finns ju till och med bets som återskapar det åldrade silvergrå timret i de gamla rucklen. Grötklockan klämtar för dig.
Skulle vi, kort sagt, någonsin kunna ge ut en satirisk roman om fattigdom och massvält (vare sig år 1941 eller idag) i vilken vi beskriver vår förfader O’Sanassa och the excellence of his poverty? I vilken vi gör oss roliga på de fattigas bekostnad? Jag hoppas det.
May 16th, 2013 at 1:18 pm
Jag har sett sådana små stugor från insidan, men inte med “pietetsfull andäktighet”, utan med en känsla av total närvaro och inlevelse. Nästan som om jag kunnat röra vid de personer som en gång för länge sedan befolkat stugan.
May 16th, 2013 at 2:55 pm
Malou: Jag menade inte så mycket sådana upplevelser på det individuella planet, där en sådan närvaro och inlevelse är helt naturlig och kommendabel, det vet jag inte minst av personlig erfarenhet. Jag avsåg mer hur fattigdomen framställs och tolkas i historiska, “museala”, om inte rent av politiska hänseenden: som något som skänkte en slags värdighet åt de som befolkade den, nästan t.o.m. som något förädlande, något vi i ljuset av välfärden och folkhemmet och allt det andra bör betrakta med en speciellt slags vördnad (därav “pietet”, alltså). Det är just denna uppfordrande känsla, av att vi liksom måste lära oss den moraliska läxan av fattigdomen, som jag vänder mig mot. Jag kanske uttryckte mig lite luddigt.
May 16th, 2013 at 6:47 pm
Här finns mycket att säga. Almqvists ord om “Den svenska fattigdomens betydelse” ekar. Naturligtvis var fattigdomen, den verkliga misären, inte förädlande. Den var nedbrytande. Lungsot och elände. Den sociala kampen som ledde till folkhemmet däremot, den kan vi som är barn till folkhemmets fäder känna en viss stolthet över.
Fattigdomen i Äskhult var inte backstugornas och inhyseshjonens fattigdom. En av de självägande bönderna där var riksdagsman.
Ett minne dyker upp: sommaren 1955 (troligen): jag och min syster åker i barnsits bakpå föräldrarnas mopeder uppför den branta backen till Äskuhults by. Pappas är en tvåväxlad Monark, mammas en enväxlad. Mopederna har svårt att ta sig upp. Vi bor i en stuga på cykelfabriken Monarks semesterby i Horred. Det är mycket varmt. Vi har hälsat på en av pappas avlägsna släktingar i närheten, en mycket gammal kvinna i en liten stuga nästan helt dold av syrenhäckar. På väg därifrån överraskas vi av ett kraftigt åskväder, knackar på i ett hus och får söka skydd på en glasveranda. Jag kan fortfarande se framför mig en jättestor kastanj ute vid vägen, de mörka molnen och mullret och blixtarna som lyser upp himlen.
May 17th, 2013 at 9:49 am
Lennart – Almqvist måste jag ju för jösse namn läsa igen… Men lutar inte han åt fattigdomen – och hur man “förhandlar” sig ur den – som nationellt karaktärsdrag? Där Almqvist i så fall hade fördelen att leva i den historiska verkligheten, har jag snarare “the benefit of hindsight”. Det irländska exemplet – och särskilt O’Briens vanvördiga tilltag – fick mig att reflektera över hur vi “handskas” med den allt för verkliga misären nu så här i efterhand, och att lite vanvördighet kanske skulle platsa hos oss också?
Wow, dina föräldrar hade moppar…! Va fräckt!
May 17th, 2013 at 1:45 pm
Bara en liten randnotis..
Jag hade moppe när jag var 15. Slog en volt i luften med den.. sen hade jag ingen längre.. 😉
May 17th, 2013 at 3:27 pm
Gunnar,
jo, jag tror att Almqvist menar (vågar inte plocka fram och börja läsa, hinner inte) att fattigdomen är en svensk dygd, ett positivt karaktärsdrag, som lägger grunden för enkelhet och självständighet.
Mopeder var i början på femtiotalet vad den fattiga delen av arbetarklassen köpte för att kunna ta sig fram lite snabbare än med cykel. Som jag minns det började Monarkarbetarna köpa bil först i slutet av femtiotalet. Sen levde väl mopparna kvar på landet, med gubbar i skinnjacka och skinnhuva med glasögon och en tomlåda fastspänd på pakethållaren. På väg in till bolaget i stan. 1965 köpte jag en fotväxlad Zündapp, något trimmad. Och – Malou – att man inte körde ihjäl sig var ett under. Hjälm, vad var det?
May 17th, 2013 at 3:58 pm
Irland har ju under största delen av sin historia varit en kuvad nation.
Det exporterades ju faktiskt säd från irland till england medan irländare svalt ihjäl i drivor. Det är inte heller ont om heroiska misslyckanden i frihetskampen, Bobby Sands är väl det senaste . I en sådan situation är det lätt att man mytologiserar umbäranden och misslyckanden, något som man sen kan skoja med.
Sverige är ju mer Alva Myrdal och Lubbe Nordström. Fattigdom och smuts är en anledning till att ta kavla upp ärmarna, ta fram skurborsten och starta en barnträdgård.
Böcker om folk som svälter i norrland är det knappast nån som läser nuförtiden, varför då parodiera dem. Moderna eländesskildringar som Svinalängorna eller Mig äger ingen är mer ensamma svalor än en genre och därmed svåra att parodiera, varför man nu skulle vilja göra det.
May 17th, 2013 at 5:29 pm
Thomas, det har du rätt i… skulle man parodiera något vore det väl snarast Mobergs Utvandrarserie… eller god-help-us Sara Lidman…
May 20th, 2013 at 10:37 am
Hugsvalande att få kontakt med andra människor som läser Flann O’Brien. Det är inte precis ett författarskap som man kan dryfta med vem som helst i Sverige. Mina personliga favoriter är The third policeman och samlingen med tidningsartiklar (typ), The best of Myles. I den senare vill jag särskilt framhålla de enormt krystade historierna om Keats & Chapman. Jag trodde under många år att de var helt unika för O’Brien, det var först härom året som jag lärde mig att det rörde sig om en redan etablerad genre, shaggy dog stories.
May 20th, 2013 at 10:49 am
Bengt, vad roligt att höra att det finns obrienska själsfränder även i Österrike…! Håller med dig om de två favoriterna, men vill i The Best of Myles gärna också framhålla ‘The Brother’ och ‘Among Steam Men’. Jag försökte mig en gång här på Pressylta på en blygsam hommage till Keats & Chapman, om Strindberg och hans mindre bemedlade bror Lasse. Kanske borde reprisera dem…
May 20th, 2013 at 12:37 pm
Sorry, jag tror du fått tag i fel, dvs. rätt, Bengt.
Regards
O.
May 20th, 2013 at 12:39 pm
När det regnar Bengtar har den fattige ingen Bedrup! Jag ber så hemskt mycket om ursäkt Bengt C… och O! Jag skyller på samhället.
Lik förbannat ska jag nog reprisera den där miniserien vad det lider…
May 20th, 2013 at 6:58 pm
Jag känner mig krängt.
May 22nd, 2013 at 3:04 pm
Gunnar, jag rekommenderar dig att läsa Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs bok “Är svensken människa?” där de genom att jämföra skilda tiders svenskhetsbeskrivningar kommer fram till det som nog är det viktiga i svenska fattigdomshyllningar, nämligen svenskens dyrkan av den ensamme starke, den självständige. De visar hur detta går igen i svensk lagstiftning i dag.
Jag har sett otroligt mycket av det du beskriver. Det finns än i dag svenskar som lever som i Äskhults by. I mars besökte jag en 83-årig man på Småländska höglandet som lever i en för längesen rödfärgad stuga, där både telefon och elström saknas. Misär var bara förnamnet, men mannen prisade sin lyckliga tillvaro, att han kunnat återvända hem igen efter en tid på ålderdomshem. Rekommenderar dessutom denna länk:
http://magasinetneo.se/artiklar/ett-riktigt-original/
May 22nd, 2013 at 4:09 pm
Tack för mycket läsvärd kommentar och artikel, Dan! (Det slår mig för övrigt – med Västnytt och lokalhistoria och ortsnamn och allt – att du måste känna Kjell Wigers…?) (Och Kjell Wigers dig…!)
May 22nd, 2013 at 4:53 pm
Jag måste erkänna min totala okunskap om vem Kjell Wigers är.
May 22nd, 2013 at 5:03 pm
Radio/TV-man i Gbg, mest på Västnytt, nu pensionerad, bl.a. författare till “Ortnamn i västra Sverige : [Köttkulla, Fyllinge, Sexdrega]”, “Möten med kända och okända på Göteborgs kyrkogårdar”, “Mellan brunnslock och stjärnor : högt och lågt i Göteborg” m.fl. intressanta verk… Skulle vara roligt att ordna ett möte i monsunen nån gång, eller i alla fall på lokal…
May 22nd, 2013 at 7:25 pm
Det mötet får vi ha! Boken om Göteborgs kyrkogårdar känner jag igen, annars är detta en vit fläck på min karta, som du börjar fylla i.
Helt klart skall mötet hållas i monsunen!
May 22nd, 2013 at 7:27 pm
It’s a date!