Under Thatcheråren var visserligen Derek Hatton ett mycket större irritationsmoment för Labourpartiet än han var för den konservativa regeringen (‘Twas ever thus…: se Youtubeklippet med Kinnocks klassiska denuncio på partikongressen 1985).

Men Hattons karriär har kanske just därför en djupt inristad thatcheristisk karaktär, byggd på inte mycket mer än blankpolerat självförtroende och outtröttlig svada. Från brandman och trotskyistisk agitator i Militant Tendency, tillika andreordförande i Liverpool City Council – till “mediapersonlighet”, modell, fastighetsmäklare på Cypern (krasch!) och idag, av allt att döma, after-dinner speaker.

Faktum är, jag är villig att satsa en nystruken tjuga på att Derek Hatton redan stipulerat att man ska spela thatcherismens nationalsång ‘My Way’ på hans begravning.

PS: Youtubeklippet är av bedrövlig kvalitet, tyvärr, men kolla Scargills min… Det här är alltså hösten efter det stora nederlaget den våren.

Nej, som sagt, jag kan ändå inte riktigt släppa det här förrän onsdagen passerat och vi har uppnått ett slags closure… Tills dess en liten serie på två delar – “Where are they now?”, liksom…

Vad gäller Arthur Scargill, idag 72 år gammal, så blir svaret på den frågan “Shakespeare Tower, Barbican, London EC1”. Ända sedan 1982 har det borttynande NUM (till början i hemlighet) betalat för Scargills lyxlägenhet i centrala staden, liksom hans hem i Barnsley och hans revisorsomkostnader.

För ett par år sedan började nuvarande NUM-ordföranden, Chris Kitchen, undra varför kassan ständigt var så tom. Det visade sig, trots tidigare blånekanden, att pengarna gick till att hålla Arthur Scargill kvar i sådana materiella omständigheter som han kommit att vänja sig vid, som det så vackert heter.

Det blev till rättssak i fjol, som Scargill till slut förlorade strax före jul (The G:s sammanfattning här; en plågad men underhållande artikel i kommunistpartiets tidning här). Scargill ser det hela som – you guessed it – en sammansvärjning av dunkla anti-Scargillkrafter.

Protestmanifestationer har ägt rum hela dagen runt om i Storbritannien: mot Trident i Glasgow och Taxpayers Against Poverty i Tottenham, bland annat. Anti-Thatcher-samlingen på Trafalgar Square har just tagit sin början (The G:s livefeed).

Jag funderade (i hela två sekunder) på om jag skulle gå på begravingen på onsdag och sälla mig till dem som tänker vända ryggen åt kortegen när den rullar förbi.

Men nej. Jag får väl vända ryggen åt teven i stället. Enough is enough. Det känns inte rätt att ödsla mer energi på det här, i alla fall inte för mig personligen. Och det är väl ett slags bakvänt tribut till Thatchers nuvarande plats i historien att jag ens registrerar detta, så att säga, “personligen”.

Richard M, en f.d. kavalleriofficer i sextioårsåldern som jag har känt i många år, uttryckte i morse åsikten att historien kommer att vara mycket mer överens om Margaret Thatchers allmänna förträfflighet än vad som är fallet med dagens splittrade opinion. Den svala, analytiska blicken från framtiden kommer att se henne som en slags konservativ antites till Clement Attlee och det stora reformistiska arbete som Labour under hans ledning genomförde efter kriget.

Jag hade inte tid att argumentera just då, men – det tror inte jag alls. Jag tror historien mer kommer att se henne som ett slags excentriskt overspill snarare än den vattendelare hennes försvarare vill framställa henne som. Jag tror hon till slut kommer att betraktas som ett intressant undantag till regeln: en innehållsrik men ändå fotnot till den efterkrigskapitalism (fossilbränsle, dollardominans, sekretesskult) vars ände vi nu börjar kunna skönja.

PS: Tre läsare har nu frågat vad jag menade i Thatchertexten med att Arthur Scargill “gick i fällan” under kolgruvestrejken 1984-85. En grundläggande förklaring finns i posten Kolgruvestrejken 25 från 2009. Ett intressant efterspel finns att läsa i Gorbatcher och de deliciösa ironierna från ett drygt år senare.

Here come The Munsters: Jeremy Clarkson, Joan Collins, Jeffrey Archer, Andrew Lloyd Webber, FW de Klerk, Tony och Cherie Blair, Nancy Reagan… Åttiotalet går igen…

(Ni kommer ihåg Nationalteatersketchen: “Banånen? Lever han än…?!”)

Jag har haft problem med kommentarerna de senaste dagarna. Dom har inte synts när man klickar på “Click here to read…”. Detta ska nu vara fixat. Om ni fortfarande har problem, var vänlig och rensa din cache (“clear the cache”, ett slags enema för internetskt förstoppade) och pröva igen. Om det ändå inte funkar, maila mig och berätta vilken browser i vilken version du använder, så skrider vi till undsättning, i en upplyst Porsche, personlig service, ävensåom det är mitt i natten och förfärligt mörkt. I promise.

Jag har svårt att tänka mig en bättre illustration av “arvet efter Thatcher” än Harry Stopes bloggpost på LRB igår, särskilt som han inte ens nämner henne vid namn.

Allt är inte riktigt som det verkar när man plötsligt får en tillströmning av nya läsare, om jag nu fattat statistiken rätt (Statcounter, snarare än Google Analytics).

När olika människor började twittra och facebooka om Thatcherartikeln igår steg naturligtvis besökssiffrorna på Pressylta exponentiellt. Normalt kan jag räkna med mellan 80 och 100 unika träffar per dygn; igår blev slutsiffran drygt 1500 och idag ser den ut att sluta kring 2000.

Att den las upp på SVT:s debattblogg tycks däremot inte haft någon särskild statistisk effekt, mycket kanske beroende på att länken i bylinen inte funkar som den ska (och är för svår att fixa, enligt uppgift). Men i alla fall, vad kul att så många har läst texten, tänker man ju då…

Not so fast, Fluffy Boy…! För då tittar man också på statkategorin ‘Visit Length’. Det gröna fältet representerar besök som varar mindre än 5 sekunder; de övriga står för olika graderingar upp till det gula, som i princip representerar de vilsna själar som aldrig lämnar Pressylta utan sover över på balkongen (you know who you are…).

Det gröna fältet ligger alltså normalt på c:a 50%, men med Thatcherartikeln har det skjutit upp till 80%… Det verkar alltså som om majoriteten av de som klickat hit inte bryr sig om att läsa texten – eller hur ska man annars tolka det?

Det är i och för sig inget märkvärdigt, det har ju de flesta av kommentatorerna på SVT-bloggen inte heller gjort. Men det är klart, man bekymrar sig ju lite grand för Pressyltas mission civilisatrice när så många inte orkar förbi första stycket. Jag skyller på Thatcher.

Till sist också tack till alla som länkat och sagt vänliga ord!

Jag såg, och hörde, Margaret Thatcher bara en gång i levande livet, men det var ett desto mer bisarrt ögonblick. Jag råkade sitta cirka tio meter från henne under minneshögtiden för Olof Palme i Westminster Abbey den 20 mars 1986, när hon läste de vackra raderna ur Ecclesiasticus: ‘Let us now praise famous men / and our fathers in their generations…’.

Det var som att höra en slåttermaskin spela harpa.

(more…)

Den lilla stad i Emilia Romagna där Benito Mussolini föddes heter Predappio, och Il Duce gjorde förstås mycket för att snygga upp den med fina bostadshus, fontäner och liknande. Han bestämde också, tidstypiskt nog, att staden skulle ha sin egen flygplansfabrik. Detta trots att Predappio ligger i ett såpass bergigt landskap att det inte fanns plats för en tillräckligt lång startbana så att de färdigbyggda flygplanen kunde flyga iväg.

“Älskade fascism”, som sagt…

Källa: The Observer.

Britterna värjer sig mot den snabbt evolverande EU-lagstiftningen om “rätten att bli bortglömd” online, ett försök att “återbalansera” förhållandet mellan individen och internet, framför allt riktat mot Facebook.

Det första man undrar är väl om det här till slut inte handlar om att försöka bomma igen stalldörren när hästen redan skenat iväg, som det heter. Har inte glömskan redan spelat ut sin roll i de här sammanhangen…? Kanske inte.

Det andra är varför kontrasten är så skarp gentemot den brittiska lagstiftningen gällande gammalmedia, som böcker, papperspress och annat, där privatlivets helgd blivit successivt stärkt de senaste åren – ofta på bekostnad av yttrandefriheten – genom en rad domslut grundade i ECHR (varav McKennitt v. Ash utgjorde ett av de första  – se kategorilistan till höger).

Del 2 av det här inlägget, lite senare: Jag undrar om inte glömskan online är en slags cybernetisk klasslag. Bortsett från min snart 90-åriga mor, som nyligen fixat epost, och är jättebra på det, så finns det ju en hel/delvis (åldrande) generation som inte alls är sökbara på internet. De är sannerligen bortglömda. (Hej, morsan!)

Men det finns också människor som aktivt valt att vara bortglömda, trots att de borde figurera stort. Jag har ett exempel.

Det finns (nej, fanns, han är död nu) en människa som jag av en ren tillfällighet råkar känna till, beroende på att han är far till en av mina äldsta vänner. Han arbetade under mestadelen av sitt yrkesliv för CIA-SAD, och var som sådan bland annat Félix Rodríguez line manager i tillfångatagandet och dödandet av Che Guevera 1967. Bland mycket, mycket, mycket annat.

Men – snacka om ogooglebar – han finns i princip inte på internet. Jo, det kan hända att något väldigt skickligt proffs kan hitta mer om honom än jag kan, som medelmåttigt internetvan journalist.

Men jag har bara hittat tre omnämnanden: (endast!) ett omnämnande på namebase.org, ett på Wikipedia (som gift med sin skådespelande hustru), samt ett av många namn i en lista på konferensdeltagare i Boston år 1976 (i ett helt obesläktat ämne).

Wallenbergprincipen finns även på internets….!