Bergmanskt
Categories: KulturelltMonday, Apr 1, 2013
Jag har nu sett Ingmar Bergmans trilogi om tro – som snarare är en trilogi om tvivel – det vill säga, ‘Såsom i en spegel’ (1961), ‘Nattvardsgästerna’ (1963) och ‘Tystnaden’ (1963). Eller ja, sett om, borde jag kanske sagt, men det var såpass längesen att de lika gärna kunde vara nya filmer för mig. Och det ska med en gång sägas att jag inte är nån vidare Bergmankännare – faktum är, inte alls någon sådan – så de följande resonemangen är säkert inte alls särskilt originella.
Först slås man ju av det underbara fotografiet och skådespelarinsatserna… Vilken instruktör han måste varit, Bergman: Max von Sydow i ‘Nattvardsgästerna’ är en tickande bomb, man liksom ryggar tillbaka så fort man får syn på honom; Gunnar Björnstrand en monolit gjord av papper, ett enormt register i ytterligt få gester; Harriet Andersson i ‘Såsom i en spegel’, det går inte att ta blicken från henne, kameran liksom absorberar henne… Frågan är, var det här en generation skådisar som skulle lyst lika briljant utan någon Bergman? Det måste man ju tro.
Två andra saker stod ut för mig också, och handlar mer om Bergmans sätt att tänka och arbeta. Jag tycker för det första inte de religiösa aspekterna av de här filmerna är särskilt tungt vägande, vare sig i filosofisk eller estetisk mening. Om det överhuvudtaget handlar om en Gudstro så är det en i förväg avgjord defaitistisk Gudstro. Rent mekaniskt tycks den fungera på det viset att den manas fram av rent mänskliga brister och misstag och tillkortakommanden (schematiskt uttryckt: prästen Thomas oförmåga att älska, författaren Davids ständiga undanflykter), och när då människorna behöver tröst, hjälp och vägledning så uteblir Gud, då tiger Gud.
Det här med “Guds tystnad” är i själva verket ett uttryck för en rätt så krass syn på den Allsmäktige: det handlar om en slags Ambulans-Gud, Gud som terapeut. Inte undra på då att när Bergman ska artikulera problemet – till skillnad från att symbolisera det, där han är rasande skicklig – så blir det klantigt och gymnasialt, näranog komiskt – det bästa exemplet är ju Allan Edwalls underbara schtick i slutet på ‘Nattvardsgästerna’ (“…fyra timmars tortyr på korset, det är väl inget, jag har nog lidit mer än Jesus, jag…). Eller så blir det bara platt och question-begging, som i Davids tröst till Minus i slutet på ‘Såsom…’ när han säger att Gud är kärlek, och för säkerhets skull garderar med kryss (“…all slags kärlek, hög som låg…”).
Mycket mer imponerande i mina ögon är Bergmans fascinerande berättarteknik. Alla tre filmerna utspelar sig över en påtagligt kort tidsrymd, högst tjugofyra timmar i ‘Tystnaden’, kanske 6-8 timmar i de två andra. Och man är ständigt närvarande under dessa timmar, knappast en minut undgår att bli redogjord för, kronologin ligger uppradad bit efter bit, som plankorna i den långa bryggan på Fårö. Det kontraproduktiva idealet för Bergman vore ju här att göra filmerna i realtid, dvs. lika långa som händelseförloppet, och det är bara en mästarhand som kan få en att tro att det också är vad man varit med om (i dessa förhållandevis korta långfilmer, för övrigt).
Resultatet blir då att Bergman – av påtvingad nödvändighet eller medvetet val, det kan kvitta lika – inte kan använda sig av narrativa vändningar. Tiden tillåter det inte. De här filmerna saknar klassisk peripeteia, dvs. det kommer inga vändpunkter (schematiskt uttryckt) c:a en tredjedel in i handlingen som till dels upphäver det föregående och tar både intrigen och figurerna i en annan riktning, dvs. en (ganska konventionell) berättarteknik som skapar en rullande, växande framåtrörelse i handlingen, bortom den rent kronologiska framåtrörelsen, där det ena ger det andra, som ger det tredje och fjärde, osv.
Figurerna i de här filmerna tar inte del i en handling, i konventionell mening, utan i en rad tablåer, scener (alla naturligtvis djupt färgade av teatern) som egentligen inte helt och hållet låter människorna “ta med sig” till nästa scen vad de upplevt, tänkt, lärt, känt i de föregående scenerna. Ta prästen Thomas fasansfulla ord till Märta i klassrummet, det har “den slutliga uppgörelsens” alla kännetecken: han vill inte ha henne, han älskar henne inte, han är utled på hennes medömkan, på hennes “blomkrukor och bordsdukar”… Men det blir inget slut. Tvärtom, han ber henne följa med till högmässan i Frostnäs, trots allt, och där sitter hon i kyrkbänken i slutscenen precis lika ensam och kärlekslös som i första scenen.
Det går liksom emot allt man lärt sig om dramatik och berättande, att människor i grund och botten inte utvecklas, inte evolverar, i takt med sitt handlande, vare sig aktivt eller reaktivt. Lite banalt uttryckt, livet går här sin gilla gång utan att det har någon större relevans för de som lever det. Det är ett oerhört effektivt sätt att gestalta framför allt kärleksförhållanden (vilket någonstans känns som Bergmans egentliga ämne, the God-bothering notwithstanding) och de konflikter som därmed följer. Inom litteraturen såg man väl något ungefär liknande i le nouveau roman ibland, kanske också hos Beckett.
Härnäst ska jag titta på Bergmans “lättare” sidor, tror jag. Rekommendationer välkomna.
PS: Om jag tvingades välja skulle jag nog sagt att “Tystnaden” var den bästa av de tre, det är en helt enastående film. Men jag har också svårt att se den i relation till den religiösa tematiken i de andra två.
April 1st, 2013 at 1:11 pm
Roligt att du skriver om det här. Ska återkomma och läsa. Nu ut. Supersun.
Kan först och främst rekommendera “Sommarnattens leende” – en av all världens bästa och mer stiliserade komedier. Lättare?
April 1st, 2013 at 1:58 pm
Jag gillar Bergman (oftast), men har aldrig trott på hans religiösa grubblerier. Lustigt att du gör samma iakttagelse. De religiösa tvivlen låter påklistrade, kanske för att dölja en annan konflikt.
Den lättsamme Bergman hittar man i hans tidiga filmer, tror jag. “Fängelse” minns jag som en favorit, både film noir och komedi med lättsam hand. Kanske “Djävulens öga” också (med Nils Poppe).
April 1st, 2013 at 2:17 pm
Men Håkan da, du har glömt all världens cineaster grundläxa; Bergmankomedi nr 1 är ju snarast Kvinnors väntan, med den berömda hissscenen mellan GB och Eva Dahlbeck.
Lättsammast är väl annars Sommarlek, med Maj Britt Nilsson. En gullig sentimental journey, med Herbert Grevenius (Radiodramatiker) som medförfattare.
Sjunde Inseglet är ju en annan “religiionsgrubblande” tungviktare (teodicéproblemet), men framförallt med en otroligt rapp dialog här och var; så rapp att den väl blivit lite omodern. Men en av de vackraste filmerna är det.
Ack ja, jag kan väl lite för mycket om det här för att lägga mig i. Men – det gör jag!
Att Bergmans religionsgrubbel skulle vara påklistrade är nog en önsketanke; inte med den bakgrunden och den stränga pappan. Han tog det på allvar tills han gjorde sig kvitt det i 50årsåldern. Alltså efter ovan nämnda filmer. Börjar man psykologisera Bergman och problematiken i hans filmer kan man hålla på hur länge som helst: det är säkert nån som har gjort 2000 sidor av det.
April 1st, 2013 at 2:29 pm
Själv menar jag nog inte påklistrade så mycket som outvecklade. Med vilket jag menar att Bergman verkar börja och sluta med att enbart konstatera att Gud är tyst. Vilket de troende då blir lidande på, och ensamma av, och kärlekslösa för. End of story. Men Guds tystnad är ju ett av de mest omfattade problemen i hela kristedomens historia, från Samuelsboken (“God doesn’t talk to bastards like you”) och framåt (“Gud är inte tyst, det är du som är döv”). Den problematiken verkar – i mina ögon – aldrig dyka upp hos dessa figurer, eller hos Bergman själv. Men jag är som sagt ingen riktig Bergmanoman så jag reserverar mig för ev. missförstånd.
April 1st, 2013 at 4:30 pm
Ja, hisscenen! Den är en pärla i en annars rätt ojämn episodfilm, med några förvånansvärda bottennapp. Hur kan samma person göra den patetiska paris-episoden och sedan hisscenen?
Lite märkligt att en så begåvad författare kunde få sina religiösa grubblerier att låta så pappiga, tycker jag nog.
April 1st, 2013 at 4:56 pm
Men Gunnar, prästen i Nattvardsgästerna pratar ju väsentligen om Guds tystnad. Tror inte man kan odla fram en så protestantisk gestalt utan att sas vara/ha varit där själv. Sen var ju IB som alla vettiga kristendomskännare också en stor kättare ; ) I hans fall blir det att använda religionen lite som en kroniskt sjuk; det är liksom alltid bara något han vill bli av med, inte ett stråk av förbarmande i sikte.
I “Såsom i en spegel” blir sonen, Lars Passgård, som säger “Pappa talade till mig” – på ngt sätt den vardagsbarmhärtiga motsvarigheten till Guds röst, och så där håller IB på, ända fram till bilden av den sjuka Karin i “Viskningar och rop” som blir barmhärtigt och (Maria-)moderligt vårdad av sin hushjälp. En sas profan Pietà.
Ja, och det finns hur mkt som helst att säga om det här, det blir en långkörare Gunnar. Gillar att du helt enkelt håller dig till en nytolkning av de cinematografiska berättargreppen.
Men sen är ju IB. bildspråkstänkande ett vackert kapitel.
Håkan: Hur tätt har du inte om den där “episodfilmen”. Varför blir de alltid lite dåliga, som nu den där oförskämt knäppa Dylanfilmen, från häromåret..
Vad beträffar ojämnheten (IBs) så tror jag för min personliga del att riktigt stora begåvningar ofta är ojämna, det är de små som håller sig i trappräcket och aldrig trampar fel ; )
April 1st, 2013 at 5:07 pm
Tack för det, Gabrielle! Ja, det var nog bara en subjektiv sak från min sida, att det berättartekniska framstod som mycket intressantare än det religiösa grubbleriet. Jag ska titta på fler Bergmanfilmer, fast det verkar inte finnas så mycket mer tillgängligt på Youtube, annat än småklipp, så jag får gå dvd-vägen. (Håller också med dig om ojämnheten, G, det är samma med Fassbinder, enligt min mening)
April 1st, 2013 at 5:26 pm
Du fick mig att se om Sjunde Inseglet: Här finns den http://www.youtube.com/watch?v=1F2UM3z1Hjo
Och så skickar jag med sedvanlig fräckhet den här länken/och diskussionen om Nattvardsgästerna, på min blog: http://boxgabi.blogspot.se/2012/03/nattvardsgasterna-revisited.html
April 1st, 2013 at 5:34 pm
För övrigt, Gabrielle, något jag satt och tänkte på när jag såg filmerna: spelade din far någonsin i pjäser av Harold Pinter? Jag kan tänka mig att den där blandningen av auktoritet och skörhet (som jag ser det) skulle varit idealisk.
April 1st, 2013 at 5:46 pm
Auktoritet, ja, Skörhet? Nej. Det var i så fall något han spelade fram. Sensibel, ja, tack o lov. Det är skitbra med sensibla fäder. Och skådespelare.
Om Pinter vet jag inte riktigt, mer än att han gillade HP. Jag tror inte HP sattes upp mycket i Sverige på den tiden. Vi får kolla teaterhistorien.
April 1st, 2013 at 5:52 pm
Ja, jag menade förstås att han “spelade fram” båda kvaliteterna. Om de sedan motsvarade kvaliteter i honom privatmänniska vet jag ju inte.
Ja, vi får gå till läggen. Vore intressant att veta.
April 1st, 2013 at 6:05 pm
Spärrad kommentar av Gabrielle ovan nu ospärrad.
April 3rd, 2013 at 1:59 am
Det är klart att Gudsmotivet i Såsom i en spegel – det mellan David och Minus, och så Minus slutreplik “appap talade med mig!” – idag känns rätt pålappat, det är verkligen inget starkt bevis på något sätt, eller ens en stark symbol. Men jag skulle tro att det var viktigt för Bergman just då att få med en positiv “motbild” som kunde gälla hela tillvaron, annars kan det ha förefallit som om hela hans filmvärld, mänskligt sett, höll på att bli lika mörk och kylig som hos Kafka eller Schopenhauer. Till slut dör alla och oftast dör vi fort och utan pardon, ungefär. Hur nydanande han än var kan det ha sett ut så, filmerna från slutet av 50-talet är ju tankemässigt sett rätt dystra och personerna har inte så mycket fritt utrymme i längden att forma sina liv..
Och han återkom väl till ett liknande läge tjugo år senare; de filmer han gjorde under det sena 70-talet är ju några av de mörkaste han någonsin frambragte. varpå han bryter sig ut ur den mörka gången i Fanny och Alexander. Årterigen med slutscener som kanske inte är helt övertygande ifall de skulle läsas som att allt nu är gott och tryggt igen – men det var, tror jag, inte heller Bergmans avsikt i Fanny och Alexander. Alexander kommer nog aldrig att känna sig trygg och problemfritt hemma inom sin klan och dess tänkesätt igen.
Men jag håller med om att det här är fantastiska filmer och att Tystnaden är storartad och banbrytande. Det är förresten en njutning att läsa Bergmans manus till den, suggestivt, målande och exakt.
April 3rd, 2013 at 2:04 am
Inte appappapp, utan Pappa. 😉
April 3rd, 2013 at 1:22 pm
Javisst M, det är jättebra om pappan inte är en app ; )
April 3rd, 2013 at 2:57 pm
Appen ersätter nappen, deklarerade en rubrik i DN förra året. 😉