Detta just från Libel Reform Campaign, som jag skrivit om en del. Att saker och ting håller på att utveckla sig snabbt just idag beror alltså på parlamentsdebatten om pressreglering, som pågår just nu. Jag ska posta mer om den överenskommelse som verkar ha nåtts när dammet lagt sig…

Dear Friends

There has been some important news today. An agreement has been struck to remove the ‘Leveson’ amendment to the Defamation Bill. This is welcome news. All your letters to MPs and the Prime Minister have made clear why the Defamation Bill matters, and why it must not be caught up in the debate about press regulation. Thank you so much for taking up the cause so actively.

We are still waiting for confirmation that the Defamation Bill will be back before Parliament in the next couple of weeks, so if you haven’t written to your MP or the Prime Minister already, could we urge you to do that now?. We also have much to do to make sure that all MPs (and especially those who joined Parliament in 2010) know about the injustices that gave rise to the Bill. We are meeting with as many as we can to talk about ending libel tourism, the hurdle of “serious harm” to prevent vexatious cases, restrictions on corporations suing individuals and a new public interest defence.

As soon as we have further information about a timetable for the Defamation Bill returning to the House of Commons we will let you know.

Best wishes,

Síle and Mike

Information:      www.libelreform.org

To donate:        www.justgiving.com/libelreform2012

“A soldier dressed as an usher stands guard behind an entrance door of the Great Hall of the People, where a plenary session of the National People’s Congress is being held on March 10, 2013, in Beijing”.

Källa: Slate

Senare: Ju mer man ser den desto bättre blir den, bilden. Inte bara “krigsmålningen”, den spionska dörröppningen genom vilken han håller koll på procedurerna. Och mörkret, som definierar bilden. Och så förstås nacken. Man ser den inte, men om kragen/slipsen är något att gå efter så är den lika bred som huvudet. Spionögat och den fysiska övermakten.

Jag behöver vad man skulle kunna kalla en paneringsmall. Jag ska i morgon dag äta scaloppine milanese till lunch tillsammans med sonen. Det är en av våra favoriträtter, och han har hittat en billig italienare vid Highbury Corner som tydligen kör en rätt hygglig version.

Men, favoriträtt som det är, så behöver jag seriöst input, en mall, från den vässade och taggade bloggelit som är Pressyltas läsare. Låt mig börja med att markera ut min egen okunnighet här på marken framför oss, så vet vi var vi står.

Det måste ju nånstans börja i en jämförelse scaloppine milanese och wienerschnitzel. Och om man börjar inifrån måste vi först ta itu med det etiska komplexet.

Tack och lov finns det inget vitt kalvkött längre. Det var något av det godaste som existerade i köttväg, enligt min mening, men man får ju för fan inte behandla djur på det viset. Roséköttet är heller inte oproblematiskt vad gäller produktionsmetoder, vad jag kan se, men det finns, och har uppenbart godtagits på etiska grunder.

Paneringen sedan. Som jag alltid förstått det – och det är här jag kan ha helt fel – så går skiljelinjen mellan scaloppine milanese och wienerschnitzel i det avsnitt man lägger in varianterna i.

De förra verkar lägga ingredienserna i brödsmulorna (salvia, parmesan, citron, vanligtvis) medan de senare lägger den i äggblandningen (parmesan, persilja, muskot, vanligtvis). What gives?

Tillbehören? Med scaloppine förstås en runda spaghetti, som jag ser det, och med wienern stekpotatis.

Och med det lämnar jag fältet öppet…

LRB har två huvudsakliga konstskribenter, Julian Bell och T J Clark, båda alltid mer än läsvärda. Den senare skiver (gratis) i senaste numret det bästa jag läst hittills om istidsskulpturerna på British Museum, som jag ska se nästa vecka (utställningen pågår till 26 maj) och som jag skrev en kort post om för inte så länge sedan. I Clarks text finns massor av trådar att börja nysta i. Vilket jag kanske gör, vid tillfälle.

En gitarrist någon nämnde för mig nyligen, Jonathan Kreisberg, råkade vara i stan, spelade några kvällar på Pizza Express. Som vanligt missade man. Shit. Klippet är en fin version av ‘Caravan’, som en del kanske kommer ihåg i en ursprungligare (?) version…

Man cannot sit still, contemplating his destiny in this world, without going frantic. So he invents ways to take his mind off the horror. He works. He plays. He accumulates the preposterous nothing called property. He strives for the coy eye-wink called fame. He founds a family and spreads his curse over others. All the while the thing that moves him is simply the yearning to lose himself, to forget himself, to escape the tragic-comedy that is himself. Life, fundamentally, is not worth living.

Skrev H.L. Mencken. Dorothy Parker, en slags själssyster (även om de inte alls kom överens den enda gången de träffades, eftersom Mencken uttalade sig nedsättande om svarta) sammanfattade:

Résumé

Razors pain you;
Rivers are damp;
Acids stain you;
And drugs cause cramp;
Guns aren’t lawful;
Nooses give;
Gas smells awful;
You might as well live.

“Secrets kept secret are sterile, like mules”… John Young på Cryptome bidrar med en serie intressanta reflektioner över statshemligheternas irrelevans och död: “Secrets Don’t Matter“.

Vad sägs? Dessa tjusiga ting försäljs av min vän Irina på Broadway Market, E8, varje lördag, och på Camden Passage, N1, varje söndag.

Om ni undrar var i hela friden inspirationen till den här posten kom ifrån… Det är Bodils fel…

Bevisunderlaget är kanske väl tunt tills vidare, men det har aldrig förut hindrat Pressylta från att dra en massa långtgående slutsatser, oder was?

Det handlar om en specifik användning av ordet/bereppet “världen” i tidiga sextiotalets populärkultur. Mina två huvudsakliga exempel är då Eddy Arnolds ‘Make the World Go Away’ (som jag länkade till igår) och musikalen ‘Stop the World – I Want to Get Off‘ (som blev ‘Stoppa världen – jag vill stiga av‘ på Scalateatern 1963, Jan Malmsjös stora genombrott, för övrigt).

I båda fallen står “världen” då för vad man kanske kan kalla verklighetstrafiken: allt stoj och larm och hets, alla konflikter och kompromisser, ständig ångest och oro, flyktig glädje och hastig kärlek, ett evigt oväsen, det där lågfrekventa surret en del vill höra inunder allting, alltid.

Och i båda fallen vill man kliva av ekorrhjulet och lämna larmet bakom sig i akt och mening att kunna förverkliga Lillemans kärlek till Evie, och Eddy Arnolds till hans gamla flamma: en genuin kärlek, ett uppgående i en annan som inte är möjlig under världsliga förhållanden.

Jag har en känsla av att vi befinner oss i närheten av en diskussion om fetischism som pågår hos Rasmus Fleischer, men kan inte säkert lova. Det blir i alla fall en slående tanke när man kompletterar dessa två exempel med ett tredje: Jim Reeves klassiska ‘Welcome to My World‘… och i synnerhet refrängens avslut: en värld “built with you in mind”.

Det här blir då en slags “motvärld” i förhållande till den larmande verkligheten, men i slutändan förstås lika mycket av en konstruktion, ett förtingligande av kärleksrelationen.

Koppla då dessa tankemönster till det historiska skedet vi rör oss i, dvs. när den västerländska välfärden “verkligen” hade etablerats och produktionshjulen snurrade för fullt. Samtidigt håller “1968” på att förpuppas i just samma skede, och med det en bild av “världen” som på ett vis är diametralt motsatt, men på ett annat vi verkar väldigt närbesläktat.

Ser fram emot kommentarer.