En ovillig handelsman
Categories: Brittiskt allmäntFriday, Mar 1, 2013
Michael Lewis i NYRB berättar en underbar anekdot från sin vistelse i London på 1980-talet:
There was a small grocery store around the corner from my flat, which carried a rare enjoyable British foodstuff, McVities’ biscuits. One morning the biscuits were gone. “Oh, we used to sell those,” said the very sweet woman who ran the place, “but we kept running out, so we don’t bother anymore.”
Men Lewis misstar sig på så vis att det där skulle vara en inställning som hör till det förgångna. Det är en i allra högsta grad än idag levande företeelse.
Matkedjan Waitrose brukar ha ett alkoholfritt rödvin som många är förtjusta i, bl.a. min hustru, men alltför ofta är det tomt på hyllorna. När man frågar personalen om de ska få in mer så får man titt som tätt svaret att Waitroses inköpsavdelning överväger upphöra med det.
Många som skriver om London, inte minst Peter Ackroyd, vill göra gällande att marknaden (i både konkret och abstrakt mening) utgör stadens väsen, är den övergripande metaforen och den underliggande verkligheten. Och det finns väl fog för det påståendet, även om man principiellt ska akta sig för metaforer när man beskriver städer.
Men det är i så fall en marknad vars smithska hand i själva verket är alltför synlig. Det finns en slags butter anti-kapitalism inbyggd i kapitalismen. En ovillig handelsman.
March 1st, 2013 at 12:42 pm
Nu drar jag det här lite längre än du: Förr – när jag oftare reste till England – tyckte jag mig förnimma att materialismens klor inte riktigt slagit ner där, på liknande sätt i Jugoslavien – men av andra skäl.
Nu när jag tänker på London – i alla fall – framstår det för mig som hippast modeberoende och i alla ändar dyrt välskurna. Men ÄR det så? Vore roligt att höra dig berätta mer om hemstaden.
Och anekdoten var god, mycket god, nästan bättre än kexet. Som jag ofta köper här.
March 1st, 2013 at 1:12 pm
Det är svårt att generalisera, förstås, men “materialistisk” skulle jag nog sagt passar som beskrivning, både på det förflutna och nuet. Den överlägset längsta kön på OS-området i somras var den till souvenirshoppingcentrat. Napoleons “une nation de boutiquiers” har fortfarande fog för sig. Som mest flagrant är det ju i vad Thatcher kallade och hyllade som “a property-owning democracy”, dvs att bostadsägandet inte bara är så utspritt, jämfört med “hyres-Europa”, utan att det ligger en sådan social/kulturell/”demokratisk” press på människor att överhuvudtaget sträva efter att äga sin bostad. Jakten på den heliga handpenningen.
March 1st, 2013 at 2:08 pm
Alltså, bara en undring — var McVities en ovanlig produkt i England på 80-talet? United Biscuits är ju inte direkt ett litet företag… (wikipedia upplyser mig för övrigt om att dom hade en egen intern radiokanal på 70-talet, UBN, som tydligen var något av en plantskola för såväl BBC som kommersiell radio…)
March 1st, 2013 at 2:14 pm
Nej, tvärtom, mycket vanlig! Och finns väl än idag, det är ett sånt där varumärke som aldrig dör… Lea & Perrins, HP, Hellman’s, McVitie’s…
March 1st, 2013 at 2:29 pm
“a property-owning democracy” är ju annars just vad vi nu har fått i Sverige, folk köper och säljer och lånar och topplånar, renoverar och renoverar om: Köken runt omkring mig har renoverats tio gånger på fem år. Ut med alla skåp och lådor, frysar och spisar, in med modefärgen. Det är bedrövligt. Man får betalt av skattebetalarna (ROTavdrag) för att kasta ut sin gamla inredning. Miljonköken växer på soptipparna. Moderat politik betalar för ytterligare miljöförstöring. Ska skriva om det annorstädes. Hej!
March 1st, 2013 at 3:56 pm
(det var användningen av “rare” som förvirrade mig en smula, men det ska ju förstås vara “ovanligt njutbar” snarare än “ovanlig, njutbar”…)
March 1st, 2013 at 4:38 pm
Påminner mig en bisarr artikel i Svensk Linje någon gång runt år 2000 där författaren utvecklade tesen att den som äger sin bostad, om än med stora lån, är moraliskt och mänskligt överlägsen den som hyr. Med argument som “om du har två miljoner i lån på kåken så biter du ihop tänderna och går till jobbet även om du känner dig litet ur slag” och att det ju bara är hyresgäster som sätter upp arga lappar i tvättstugan…Inser nu att det nog var en engelskt (eller amerikanskt) inspirerad röst.
Håller med Gabrielle f ö , det är slående hur tydligt Sverige har gått från ett brukar-/deltagarorienterat samhälle till ett *ägar*samhälle. Ägandet ses allt mer och mer som bottenplåten i ansvaret, och ansvaret som enbart ekonomiskt.
March 1st, 2013 at 5:20 pm
Och dessutom – Magnus – lägger man ut kostnaderna för ägandet på andra. Miljoner renoverade kök med ROT-avdrag ur skattkistan. 7-rumsvillor städade per RUT-avdrag. Samt högar av avfall som de konsumtionsduktiga “producerar”.
Vore intressant om någon ekonom satte sig att räkna på det, inklusive allt fusk med bluffräkningar från ROT-och-RUT-firmor som vill fuska till sig skatteavdrag.
Reinfeldt har helt enkelt gett den svarta marknaden ett skenheligt ansikte. Aka tillväxt”optimism”.
March 1st, 2013 at 6:42 pm
Ja, visst gör man det. I England begärde parlamentariker, som ni minns, skatteavdrag – eller var det direkt betalning ur handkassan? – för att bygga nytt hus till sina tama ankor (ett av de mer fantasifulla ändamålen) men det var ju inte avsett att upptäckas. I Sverige renoverar medelklassen kök och uteplatser för lånade pengar, med huset som säkerhet, och/eller ROT-avdrag – hur länge dröjer det tills vi får något fiffigt sätt att begära avdrag för chica kläder med hänvisning till att vi måste hjälpa upp “det svenska modeundret”?
March 1st, 2013 at 7:29 pm
En konsekvens av den fastighetsägande demokratin är för övrigt att hyresmarknaden blir lite skev. Om man bara håller sig till London: det är som bekant fasansfullt dyrt att hyra (jag menar nu hyra privat, förstås). Men det gäller egentligen bara i den “billigare” (joke!) ändan av spektrumet. Inom någorlunda centrala London ska man ha en otrolig tur om man hittar en “one bedroom flat” (alltså sovrum+vardagsrum+kök+badrum) för under £1200 i månaden (krona/pund ligger ju nu nästan i 10/1 i värde). Men om man hamnar i ett läge där man har råd att hyra en “two bedroom flat” så hittar man hur lätt som helst lägenheter som “bara” ligger kring det nästan dubbla (oftast kring £2000/mån) men som i standard, yta, läge och allt annat är mångdubbelt bättre. Skälet? Jo, har man råd att betala £2000/mån i hyra så blir den kulturellt/sociala/demokratiska instinkten omedelbart att, “Jamen, då kan jag ju lika gärna betala den summan i amorteringar på något jag själv äger och kan lämna vidare till mina barn…”. Och så köper man något i stället. Därför finns det massor av läckra 2/3/4-rumslägenheter för *relativt* billiga pengar. Welcome to capitalism!
March 1st, 2013 at 8:02 pm
Kapitalismen har inte nått Omne vid Ångermanälven. Huset där, som alla mina kompisar och jag kunde köpt för trettio år sen, kostar fortfarande inte mer än 225.000. Någon kapitalist som har lust att investera? (Bönehusets undervåning är perfekt för vernissager, konserter, dansanta fester och små lokala auktioner. Samt för SPACE.)
långt PS: Min pojkvän och jag köpte ett trerumshus med egen tomt i Dalsland för 6000 kr. Detta hände på sjuttiotalet. Staten var ännu inte lika med Kapitalet.
Jag undrar om inte den tiden kommer tillbaka, bara the Caps har slagit knut på sig själva i åtta varv kring guldkalven.
Men byar som London och Stockholm (Göteborg ska ju ingen sörja över) kommer nog bara att rusa in i en allt dystrare framtid. Det som redan Eric Berne kallade för “mortgaging your life away”. Han utgick från den amerikanska “ägar-demokratin”. Och se hur bra det gick! Skadeglädje – nej. Snarare än samhällelig sorg över all denna självförvållade onödiga backlash.
March 1st, 2013 at 11:15 pm
For further knowledge:
http://www.ericberne.com/games-people-play/debtor/