Walter Hills ‘The Warriors’ (1979) var en jävla bra rulle, som gått och blivit kultfilm på ålderns höst. Jag blev intresserad av den igen därför att jag – på förekommen anledning – satt och läste om Xenophons Anabasis, som filmen delvis bygger på. Man kan tydligen se hela filmen på Youtube, men jag vill göra den lite mer rättvisa och skaffa dvd:n. (Men här är det berömda klippet med flaskorna…)

På Youtube har jag däremot börjat se på Bergmanfilmer igen… Vet inte varför Bergman men inte Walter Hill platsar på laptopskärmen, kanske nån fråga om intimitet…? Hittills har jag sett Nattvardsgästerna och Tystnaden, den förra textad på spanska, den senare på portugisiska…

Jag vet ännu inte alls vad jag ska tycka om det här med Bergman, det är ganska omtumlande faktiskt. Inte minst för att det är så länge sen jag såg dem: avståndet gör att det känns lite grand som Ezra Pounds “She’s so old she’s an atheist”… Jag får, ateistiskt, återkomma.

Det är kanske för mycket (men inte särskilt mycket) sagt att svältnöden börjat göra intrång i London. Men här finns nu fyrtio “matbanker” i stan, jämfört med nio stycken för fyra år sedan. Från och med aprils “välfärdsreformer” får familjer i akut ekonomisk kris matkuponger av kommunen i stället för kontanter att köpa livsmedel med (fast man kan inte köpa alkohol eller tobak med dem). Handikappade är särskilt utsatta, många fruktar att de helt enkelt inte kommer att klara sig.

Men, för jösse namn, fattig som rik, vi sitter ju alla i samma båt!

Vår egen Berlusconissimo, Boris Johnson, blir äntligen utsatt för den intervju han länge förtjänat, av den utmärkte Eddie Mair. Och Nick Cohen passade samtidigt på att ge honom en känga i Observer. Allt detta p.g.a. en uppenbart alltför mjukis dokumentär om honom som ska sändas i kväll.

För övrigt anser jag att Kartago ska förstöras och att Stefan Westrins artikel om “tonsättning” i Svenskan är en av de mest fascinerande texter plankningar (se kommentarer) jag läst på länge.

En WIN-Gallupundersökning om sociala attityder har visat att fransmännens förväntningar på det kommande året rankade lägre än de hos människor i Irak och Afghanistan.

Trots fri sjukvård, 35-timmars arbetsvecka och så mycket saucisson sec man kan sätta i sig, så är fransmännen bland de dystraste människorna i världen. Och enligt professor Claudia Senik har de bara sig själva att skylla, står det i dagens Observer. De lär sig dysterhet främst i skolan, tydligen, la douleur står på veckoschemat, in emellan historia och gymnastik.

Inte minst märkligt är att invandrare må vara hur glada i hågen de vill när de anländer, de blir lik förbannat dystrare och dystrare med åren, visar undersökningar. Och det har inget med språket att göra, står det i artikeln (och varför i hela friden skulle det ha det?) eftersom franskspråkiga människor i angränsande länder inte alls är särskilt dystra.

Artikeln i papperstidningen illustreras för övrigt med foton på Albert Camus och Edith Piaf.

En blandning av imbec- och senilitet gjorde att jag inte upptäckt förrän nu att Fredrik la in en väldigt informativ och kul kommentar till den där posten om de ryska “spionerna” (som egentligen var soldater) för ungefär tio år sedan… Jag ber om ursäkt!

Och sedan – vad tyst det blev! Det är som om bloggosfären åkt på semester de senaste dagarna. Det är i princip bara Bengt O. och Torsten och jag kvar på internet. I alla fall enligt Statcounter: mina besökssiffror ligger c:a 30% under normalt. What gives?

Och de få hits jag får kommer ofta hit för att läsa mitt recept för sobrasadakorven… Och jag som ska vara “en litterär hora” och allt… I’m selling myself too cheap…!!!

On the 50th anniversary of her death, it may be that [Sylvia] Plath is the patron saint of passive aggressives – of all those who once imagined they might just vanish or die and leave everyone feeling very sorry.

Talitha Stevenson i New Statesman håller med mig till punkt och pricka.

Intressant, i alla fall för mig, att följa “budgivningen” på The Vamp (se föregående post). Det närmar sig 20% av totalsumman, efter två dagar (plus en förstadag när en designtidning hade exklusiv tillgång), och det bådar ganska gott. Särskilt med tanke på att en majoritet – en del säger 9 av 10 – av Kickstarterprojekt brukar bita i gräset.

Vilket för tanken vidare till det här med crowd-funding rent allmänt. Att skriva romaner med sådan backning har ju redan gjorts; jag tror i de högre pledge-nivåerna fick man vara med som figur i handlingen. Filmer har väl också kommit till på det viset, var det inte ‘Snakes on a Plane’ som var den första…?

Det är väl egentligen en extrem form av aktieägardemokrati… Det borde väl inte vara omöjligt att crowd-funda exempelvis ena sidan i ett inbördeskrig, som i Syrien. Fast det kanske skulle bli komplicerat att få ihop en vettig reward structure: på de högre pledge-nivåerna kanske det finns taburetter i en framtida regering att få, eller lukrativa kontrakt på bauxitutvinning.

Skulle det gå att crowd-funda ett helt liv, en finansiell version av The Truman Show? På de lägre pledge-nivåerna då en inbjudan till en kopp te med personen i fråga, på de högre ett löfte om äktenskap (könsneutralt)… Framtiden får väl utvisa. Vilket är en skrämmande tanke, bara det.

Så har man varit med och sjösatt sitt första Kickstarterprojekt, som ligger uppe från och med idag. Det handlar om en oerhört fiffig anordning som heter The Vamp, en slags Bluetoothlänk mellan ens smartphone/padda och de gamla fina hi-fi-högtalarna som ligger och skräpar i våra källare och garderober. Och som fortfarande faktiskt är rätt oslagbara vad gäller ljudkvalitet. Så det rör sig om en slags akustisk återvinning, dessutom.

The Vamp är byggd och designad av Paul Cocksedge, som veteranerna bland er vet att jag skriver copy för titt som tätt. Här har jag väl haft en hand med i det mesta av textmaterialet. Kickstarterprojekt ligger alltså uppe i fyrtio dagar, och det ska förstås bli spännande att se hur det går. Jag tycker själv the pledge tiers är rätt väl genomtänkta, summorna man kan investera ligger ju till stor del i den lägre delen av spektrumet. Videon (gjord av Toma Jablon) funkar också utmärkt, som jag ser den: rappt och to-the-point.

Kickstarter finns alltså sedan i höstas också i en brittisk upplaga, även om det även här är gott om amerikanska besökare/investerare. Som jag förstått det började Kickstarter som ett sätt att finansiera framför allt dataspelsprojekt, men har nu vuxit till att omfatta allt från musik till teknik. Crowd-funding är väl vad det är, i princip. Hur som haver, den som vill länka till den här posten – eller direkt till Kickstarter via länken ovan – får naturligtvis gärna göra det!

(Foto: Mark Cocksedge)

Det brukar sägas att när alla partierna i underhuset tar ett enhälligt beslut brukar det sluta i katastrof. Exemplen är många, från Dangerous Dogs Act 1991 till Irakkriget 2003. Och det ser faktiskt ut som om beslutet om den nya pressregleringen från igår kommer att gå samma väg.

Här finns en ganska uttömmande Q&A i The G, men den efter fyra långa månader framförhandlade lösningen går i korthet ut på att man tricksade sig förbi Levesons bud om lagstiftning genom att i stället lägga in regleringen i en Royal Charter, en kunglig stadga som i princip går att ändra på (dvs. där politikerna i princip skulle kunna utöka lagen på bekostnad av pressfriheten). Det löste man i sin tur genom att med en allmänt hållen mening lagstadga om att Royal Charters i fortsättningen enbart får ändras med en 2/3 majoritet i underhuset.

Det är delvis denna “lagstiftning by-the-back-door” som flera av de större tidningsbolagen nu motsätter sig. Men vad de minst lika starkt opponerar sig mot är att det nya pressrådet (eller vad det nu kommer att kallas) kommer att bli inte bara genuint oberoende i det att tidningsindustrin inte har något veto över vem som ska sitta i rådet, utan att rådet dessutom har rätt att direct (i motsats till require) tidningarna att föra in framträdande ursäkter, i grava fall på förstasidan, samt att de kan utfärda “exemplariska” böter – vilket bl.a. skulle inneburit att Madeleine McCanns föräldrar skulle fått ofantligt mycket större skadestånd av t.ex. Daily Express än de fick i rättegången 2009.

Det är alltså i skrivande stund högst tveksamt om tidningsindustrin i stort kommer att gå med på den nya regleringen. Tidningen Spectator har redan annonserat att man tänker bojkotta det nya pressrådet. Men den kanske tyngst vägande kritiken går tillbaka till en svaghet som fanns redan i Levesons ursprungliga rapport: det här är en debatt om, och en reglering av, en döende industri. Leveson sa ju överhuvudtaget lite eller inget om internet, vilket är bisarrt på gränsen till perverst. Nick Cohen i just Spectator i sedvanligt syrlig om frågan; The G rapporterar likaså om bloggar och definitionen på “relevant publisher”.

Så här långt ser det alltså ut som ännu en great British cock-up, i en lång tradition av dem. Det blir hur som helst anledning att återkomma.

PS: Det vore förresten orättvist om jag gav intryck av att det bara är högerpressen som opponerar sig mot den nya pressregleringen. Det gör många progressiva och liberala röster också: Nick Cohen är ett exempel, Index on Censorship ett annat. Den internationella kritiken går också att läsa om här.

PPS 20/3: Och så ska man som vanligt läsa den kloke Simon Jenkins… “Det här är en seger för de rika, kända och mäktiga”. En argumentering som egentligen är en spegelbild av Nick Cohens. Welcome to Britain.

PPPS 21/3: New Statesman har nu sällat sig till Spectator och Private Eye och tar avstånd från den nya pressregleringen.