Brittiska frivilliga avreste ofta från Victoria Station med en helgreturbiljett till Paris – en biljett som man inte behövde pass för. Väl i Paris upptäckte de att taxichaufförerna inte behövde adressen till de förment hemliga mötesplatserna. Ett flertal av dem besökte bordeller och drack ordentligt innan de förpassades söderut till Perpignan, varifrån de sedan fotvandrade över Pyrenéerna. De anlände till den bergskedja som markerade spanska gränsen vid soluppgången: de sjöng Internationalen och blev överväldigade av känslor. Tåget till Barcelona gick så sakta att de kunde hoppa ner i apelsinlundarna, kasta frukt upp till sina kamrater, och sedan klättra ombord igen. I Barcelona möttes de av en tumultartad blandning av blåsorkestrar och skallande paroller. Därifrån sändes de till Albacete (…)

Jag måste erkänna: hjärtat klappar fortfarande, hur många gånger man än läst om det. (Källa: LRB/betal)