Lundkvist profilerar
Categories: KulturelltFriday, Feb 22, 2013
Artur Lundkvists lilla häfte “Poeter i profil: tolv poetporträtt” (en titel som väl knappast kan lämna någon i det minsta tvivelsmål om innehållet…) kom som ett brev på posten i förra veckan (tack, M!).
Den utgavs som FIB:s Lyrikklubbs årsbok 1959, och kostade fem kronor. Jag tycker alltid det är något väldigt hemtrevligt med äldre föremål som kostade just fem kronor. Det går att lita på saker som kostade fem kronor.
Och Artur Lundkvist går absolut att lita på. Här är han inte så mycket kritiker som introduktör, och kanske var det i den rollen han egentligen klädde sig bäst. (Jag tror mig aldrig någonsin ha läst en dikt av Artur Lundkvist, nu när jag tänker på det…).
Han har verkligen förstått sig på dessa tolv poeter, och det han skriver är aldrig mindre än förnuftigt, och aldrig mer än bra. Man får sig dessutom flera funderare på modeskiftningarna i den moderna lyriken. Wallace Stevens är förstås alltid aktuell, men vem läser idag Paul Eluard? Varför känns surrealismen så förfärligt gammalmodig (även om jag lockats läsa om Tristan Tzara igen)? Är Dylan Thomas idag verkligen så stendöd som han framstår här? Henri Michaux kan också vara värd ett återbesök, förresten, liksom förstås René Char.
En annan funderare är om det överhuvudtaget skrivs sådana här introduktioner till utländska poetiska författarskap längre? Jag har en känsla av att det idag kommer ut avsevärt fler sådana författarskap i svensk språkdräkt än det gjorde 1959, men ska gärna låta mig överbevisas om motsatsen. Mycket givande läsning, hur som helst.
February 22nd, 2013 at 3:49 pm
Aldrig mer än bra?
February 22nd, 2013 at 4:13 pm
Ja, aldrig briljant, aldrig lysande… Kompetent var ordet, sa Bill.
February 22nd, 2013 at 4:43 pm
Hade det varit sämre om det varit lysande? Mindre passande? (Jag fattar inte.)
February 22nd, 2013 at 6:05 pm
Det var kanske krångligt uttryckt, men jag avsåg första hälften av meningen som beröm, andra hälften som ickeberöm… “Det är aldrig mindre än förnuftigt, men å andra sidan är det heller aldrig mer än bra/kompetent”. Ett tveeggat svärd, liksom, det har säkert nåt tjusigt namn i retoriken…
February 23rd, 2013 at 1:12 am
En HELT annan sak: London kl 14.00 fredag. Support Bradley Manning network / demonstration.
Ingen i Stockholm så vitt jag sett.
February 23rd, 2013 at 12:06 pm
Jag fick inte heller riktigt grepp om Lundkvists texter. Var de bra? Eller var de dåligt skrivna? Jag försökte att läsa dem med en annan tids ögon.
Du har nog rätt, Gunnar. Avgörandet var inte enkelt. “Både och” blir nog svaret.
February 23rd, 2013 at 3:02 pm
Manning: Lördag var det förstås, med det fattade du, om du alls var på. Men du är nog vid kusten..
February 23rd, 2013 at 5:45 pm
Malou: Ja, alltså, kompetent, informativt, nyanserat – men det lyfter liksom aldrig…
Gabrielle: Kusten? I wish…
February 23rd, 2013 at 7:57 pm
Men när Artur själv skrev dikter var det väl ett väldigt påslag av lianer, grön mamba, jaguarer, slingrande floder, och annat vitalistiskt? Så han kanske bara tog ett stort steg tillbaka och coolade ner sig till typ akademisk föreläsare när han skulle “introducera”. Det är rätt sympatiskt tycker jag. Hela han var sympatisk.
Men jag har aldrig orkat läsa någon av hans tre böcker som finns i lanthuset. Bara kollat upp lite av något som verkade svensk romans med djungeln.
Ursäkta om jag är ohövisk. Med lite tur kan jag kanske återkomma efter sommaren med mera Lundqvist.
February 23rd, 2013 at 9:09 pm
Tack, Gabrielle, det var bra att veta, för jag svävar (trampar?) (ålar mig?) i okunnighet om Arturs egen dikt. Jag vet att jag tidigare läst hans introduktioner av vad han kallar “negerdiktarna” från francofoniska Afrika, men det är nog allt. Jag läser ju gärna en eftersommarredogörelse av din läsning, absolut.
February 23rd, 2013 at 9:42 pm
Vi betraktandet av den här texten kan man dock tycka att tiden lite grann gått ifrån honom ; )
http://tekoppenstankar.wordpress.com/2012/07/02/kvinnornas-vasen-enligt-artur-lundkvist/
February 23rd, 2013 at 9:55 pm
Oj, oj, oj, oj, oj, oj, vad hemskt… Piiiiinsamt…!!!!!!
Faktum är jag tänkte fråga (men släppte det) i bloggposten varför de kvinnliga diktarna (poetissorna?) så till den milda grad lyser med sin frånvaro, både här och i de andra introduktionerna jag läst…
Skrev han någonsin något om Södergran, Boye, Maria Wine (ähem), Dickinson, Sor Juana, Sapfo, Gertrude Stein, Elizabeth Bishop, Marianne Moore…?
Men kvinnor har ju inget “varför”, så “varför” skulle han det?