Brittiska frivilliga avreste ofta från Victoria Station med en helgreturbiljett till Paris – en biljett som man inte behövde pass för. Väl i Paris upptäckte de att taxichaufförerna inte behövde adressen till de förment hemliga mötesplatserna. Ett flertal av dem besökte bordeller och drack ordentligt innan de förpassades söderut till Perpignan, varifrån de sedan fotvandrade över Pyrenéerna. De anlände till den bergskedja som markerade spanska gränsen vid soluppgången: de sjöng Internationalen och blev överväldigade av känslor. Tåget till Barcelona gick så sakta att de kunde hoppa ner i apelsinlundarna, kasta frukt upp till sina kamrater, och sedan klättra ombord igen. I Barcelona möttes de av en tumultartad blandning av blåsorkestrar och skallande paroller. Därifrån sändes de till Albacete (…)

Jag måste erkänna: hjärtat klappar fortfarande, hur många gånger man än läst om det. (Källa: LRB/betal)

Den här anteckningen minns jag överhuvudtaget inte alls… Så till den milda grad att jag t.o.m. tvivlar på att jag själv skrivit den. Men där ligger den, ovedersägligen, bland gamla Word docs i arkivet.

Den fjortonde maj fick jag hand om Harry, en åttaårig liten kille som växt upp i en familj som försörjde sig på att fejka roliga videos för blooperprogrammen på teve. Harry var nu ensam i världen. Hela hans familj hade omkommit i en förfärlig olycka som jag inte närmare ska beskriva här, helt enkelt för att jag inte äger talang nog som författare för att kunna beskriva den utan att det hela blir outhärdligt. Harry förstod ingenting.

And that’s it. Är det början på en novell…?

(Jag tror inte den här recensionen heller blev publicerad… Pärlor för svin, eller vadå?)

John McWhorter
Word on the Street: Debunking the Myth of A “Pure” Standard English
Perseus

Tonårskillar, som alla vet, pratar konstigt. Själv vet jag detta, för jag hittar ofta en drös av dem i ett rum på övervåningen. Var de kommer ifrån har jag ingen aning om. Men planeten Mars verkar troligt.

I mina trakter i norra London har de en mer guttural, “rundare” accent än vad som är fallet exempelvis söder om Themsen. Som i alla geografiska varianter av ungt Londonspråk hör man förstås också cockneyns glottisstötar (‘hot water-bottle’ blir ‘o’ wa’erbo’le) och en vokabulär som är på samma gång historiskt resonant och extremt trendkänslig. I skrivande stund betyder till exempel dark dåligt och safe bra.

(more…)

(En recension, som vad jag vet inte blev publicerad, från sådär 2001)

A.S. Markovits/S.L. Hellerman
Offside: Soccer and American Exceptionalism
Princeton University Press

En av trailer-filmerna inför fotbolls-VM i USA 1994 visade en kille i tolvårsåldern som var helt fenomenal på att hålla bollen i luften med fötter, knän, huvud och axlar. Men det slog mig, när jag såg den, att idén till filmen måste ha kommit från någon som egentligen inte visste särskilt mycket om fotboll. Trailern lämnade den fotbollskunnige tittaren i det stora hela oberörd av det enkla skälet att ekvilibristik inte har så förfärligt mycket med saken att göra. Frågan förblev obesvarad: “Men kan han spela boll?”

(more…)

Under en lång tid talade han till mig i allusioner. Kanske ansåg han att jag var alltför ung, eller så var han rädd för att göra mig till cyniker. Jag lyckades enbart snappa upp fragment av den kritik som yppades i de samtal han hade med andra. Han började öppna sig för mig när jag blivit 24, därför att han ansåg jag borde känna till den omgivning vi befann oss i och vara medveten om vad som väntade oss. Han hyste agg mot min mor för att hon lade hinder i vägen för min utveckling: hon ansåg att ju mer ögonen öppnades på mig, desto större skulle riskerna bli. Hon visste mycket väl att jag inte kunde dölja mina känslor och tankar. Hon var rädd även hon för att jag skulle bli cynisk, och skyddade mig från världen så långt hon kunde. Hon blev arg när min far fällde några sardoniska yttranden inför mig, och talade skarpt till honom på megreliska, som jag inte förstod särskilt väl.

Sergo Beria om sin far Lavrentii Beria (ur ‘Beria My Father: Inside Stalin’s Kremlin’ 2001, min övers. Jag recenserade för övrigt boken i DN, en html-version finns här)

Jag håller på att rota bland gamla anteckningar och annat. Så det kan säkert komma mer. If you’re lucky.

The Guardians vetenskapskorrespondent heter Ian Sample. Jag känner en ljudtekniker som heter David Crackles. En oproportionerligt stor andel amerikaner med mindrevärdeskomplex heter Small i efternamn.

Vid tidpunkten för en olycka vid Sellafield år 1986 var den offciella talesmannen för British Nuclear Fuels Ltd en man vid namn Con Allday. Men herr Bluffar-Hela-Dagen gjorde inget bra jobb ifrån sig. Man ersatte honom med en man som hette Neville Chamberlain.

Hvad gör väl namnet? Det, som ros vi kalla / Med annat namn dock lika ljufligt doftar…

(Med anledning af…)

Källa:Greenslade

Kan någon förklara för mig – långsamt – varför pundet idag kostar mindre än tio kronor att köpa (9.79 vid senaste titten)? Är det därför det var så mycket svenskar på Broadway Market idag? Jag menar, inte för att jag har tillräckligt med kronor eller pund för att bekymra mig, men jag hade liksom vant mig vid att pundet kostar sådär 12 spänn… Fel av mig. What happened?

Artur Lundkvists lilla häfte “Poeter i profil: tolv poetporträtt” (en titel som väl knappast kan lämna någon i det minsta tvivelsmål om innehållet…) kom som ett brev på posten i förra veckan (tack, M!).

Den utgavs som FIB:s Lyrikklubbs årsbok 1959, och kostade fem kronor. Jag tycker alltid det är något väldigt hemtrevligt med äldre föremål som kostade just fem kronor. Det går att lita på saker som kostade fem kronor.

Och Artur Lundkvist går absolut att lita på. Här är han inte så mycket kritiker som introduktör, och kanske var det i den rollen han egentligen klädde sig bäst. (Jag tror mig aldrig någonsin ha läst en dikt av Artur Lundkvist, nu när jag tänker på det…).

Han har verkligen förstått sig på dessa tolv poeter, och det han skriver är aldrig mindre än förnuftigt, och aldrig mer än bra. Man får sig dessutom flera funderare på modeskiftningarna i den moderna lyriken. Wallace Stevens är förstås alltid aktuell, men vem läser idag Paul Eluard? Varför känns surrealismen så förfärligt gammalmodig (även om jag lockats läsa om Tristan Tzara igen)? Är Dylan Thomas idag verkligen så stendöd som han framstår här? Henri Michaux kan också vara värd ett återbesök, förresten, liksom förstås René Char.

En annan funderare är om det överhuvudtaget skrivs sådana här introduktioner till utländska poetiska författarskap längre? Jag har en känsla av att det idag kommer ut avsevärt fler sådana författarskap i svensk språkdräkt än det gjorde 1959, men ska gärna låta mig överbevisas om motsatsen. Mycket givande läsning, hur som helst.

Som sagt var, om man kan kolla den här videon utan att tappa hakan så är det nåt fel på en… Mer här i Slate.