Sib:7:an…
Categories: KulturelltSunday, Jan 6, 2013
Jag har nu lyssnat på tre versioner av Sibelius-7:an: Osmo Vänskä med Lahti (på Spotify, länklöst), Leonard Bernstein med Wien, samt Mark Elder med Hallé. I min humbla opinion är Vänskä för bombastisk och spretig, Bernstein så nära det perfekta man kan komma, och Elder trist och långsam. Med Sib:7:an gäller uppenbart att speed is of the essence…
Försteviolinisten till hustrun: “Älskling, jag måste dra åstad åt konserthuset… Au revoir!”
Hustrun: “Vad kör ni i kväll, hjärtat…? Ingen Mahler, hoppas jag…?”
Förstevion: “Nej, för fan, det är Sib:7:an…!”
Hustrun: “Jamen, då är du ju hemma till hembakta citronmarängen…! Jag håller ugnen varm, darling!”
Jag är inte övertygad om att vad vi har framför oss är “1900-talets främsta symfoni”. Men jag vill också lämna det där tävlingsmomentet lite grand bakom mig och återkomma, så fort jag får tid under närmaste dagarna, till de kriterier som eventuellt ligger till grund för en sådan bedömning.
Främst då stråkarna. Hur blev the massed strings det huvudsakliga uttrycksmedlet för symfonisk/konstnärlig känslostyrka? Varför blev Mahlers senromantiskt giftiga arv till nittonhundratalsmusiken just detta att en tsunami av mollstråkar, med intermezziga mässingsstötar, har blivit hur vi tänker på musikalisk profunditet…?
1700-talet gillade träblåsare i den rollen, bland mycket annat. Varför försvann träblåsare som förmedlare av starka känslor?
January 8th, 2013 at 9:27 am
Stråkarnas dominans – med inbrytande stötar av mässingsblås och pukor – ¨är nog rätt tydlig redan i Beethovens nia, ett verk som ju blev en slags grindstolpe vilken närapå alla senromantiska symfoniker kom att mäta sig emot. Men Sibbe använder verkligen sina resurser stiligt i den här, och Bernstein tar sig an det med en säkerhet och ett driv som är mitt i prick hela vägen. Säkert också med stöd av ett livslångt förhållande till jazz och teater/musical, för det finns ju ett självklart swing i den här musiken – även om det är ett sväng med värdighet.
Som sagt, ge gärna Tapiola en chans också, den har länge räknats som en teknisk och klangmässig tour de force. Hur Sibelius åttonde symfoni skulle ha låtit får vi aldrig veta – han brände utkastet efter att åtminstone första satsen fullbordats och orkestrerats. Man kan gissa att verket på nytt skulle ha haft en viss naturromantisk slagsida, men inte mer än så.
January 8th, 2013 at 1:32 pm
Jo, B-9:an kan jag se som avgörande, men jag menar ett mer specifikt musikaliskt idiom som kom senare på 1800-talet och in på 1900-d:o och i min okunnighet härleder jag det från Mahler, men kan ha hamnat fel. Man kan ge det (som i Mahlers 8:a) benämningen “Langsam, allegro risoluto, ma non troppo”, och består i ett svall av kombinerade stråkar, i hög styrka och i mörka, mörka färger, som vanligtvis idiomatiserar en grubblande, förtvivlad, hopplös tomhet av sant romantiskt snitt, en sinnestämning som av flera kompositörer (Beethoven 9:an och Mahler-8:an förstås bland dem) kan upphävas i en hoppfull förtröstan och glädje. Man hör exempel det där mörka stråksvallet, inte bara i Sib:7.an utan också t.ex. i Verklärte Nacht:s två första minuter… http://www.youtube.com/watch?v=vQDxn_LMCfQ
January 8th, 2013 at 2:08 pm
Något av det där bubblar nog redan i Siegfried, till,exempel scenen i första akten där vandraren/Wotan och Mime känner varandra på pulsen genom att ställa frågor under dödshot. Mörkt ruvande celli och basar, spöklikt glimmande träblåsare, svällande, glänsande stråkkadenser. Och då är man nere på 1850-talet, före Tristan till och med.
January 11th, 2013 at 8:35 am
Nu är jag i och för sig blåsare (oboist) men stråkinstrumenten har fler klangfärgsmöjligheter än blåsinstrumenten. Det finns helt enkelt fler möjligheter att bygga en klang med dem. Med en stråkorkester kan du ta dig från ett ensamt violinsolo i pianissimo till den riktigt feta klangen i Bernsteins Sibelius 7:a (Jag håller med dig, det är Bernstein som gäller i den). Dessutom kan de spela praktiskt taget hur länge som helst utan paus.