Jag har nu lyssnat på tre versioner av Sibelius-7:an: Osmo Vänskä med Lahti (på Spotify, länklöst), Leonard Bernstein med Wien, samt Mark Elder med Hallé. I min humbla opinion är Vänskä för bombastisk och spretig, Bernstein så nära det perfekta man kan komma, och Elder trist och långsam. Med Sib:7:an gäller uppenbart att speed is of the essence…
Försteviolinisten till hustrun: “Älskling, jag måste dra åstad åt konserthuset… Au revoir!”
Hustrun: “Vad kör ni i kväll, hjärtat…? Ingen Mahler, hoppas jag…?”
Förstevion: “Nej, för fan, det är Sib:7:an…!”
Hustrun: “Jamen, då är du ju hemma till hembakta citronmarängen…! Jag håller ugnen varm, darling!”
Jag är inte övertygad om att vad vi har framför oss är “1900-talets främsta symfoni”. Men jag vill också lämna det där tävlingsmomentet lite grand bakom mig och återkomma, så fort jag får tid under närmaste dagarna, till de kriterier som eventuellt ligger till grund för en sådan bedömning.
Främst då stråkarna. Hur blev the massed strings det huvudsakliga uttrycksmedlet för symfonisk/konstnärlig känslostyrka? Varför blev Mahlers senromantiskt giftiga arv till nittonhundratalsmusiken just detta att en tsunami av mollstråkar, med intermezziga mässingsstötar, har blivit hur vi tänker på musikalisk profunditet…?
1700-talet gillade träblåsare i den rollen, bland mycket annat. Varför försvann träblåsare som förmedlare av starka känslor?