Jag vill helst inte hamna i nån slags lagtrotssituation här, men jag har en stark känsla av att Falukorvsmannen förtjänade allt han fick, inklusive de förstörda byxorna. En insamlingsfond till Falukorvskvinnan…?
Veckans charkhistoria är det i alla fall…
Göran Rosenberg nostalgerar i Expressen om Stenbecksägda Moderna Tider (en “intellektuell tidskrift”), men Ann-Charlott Altstadt i AB menar att Rosenberg som tidskiftens chefredaktör blev en “marionett för de nyliberala samhällskrafter som byggde om vårt välfärdsland till en marknadsplats…”.
Det är möjligt det var så, men – vilket Altstadt inte verkar vilja kännas vid – det kanske var så därför att just det “intellektuella” och politiska perspektivet var vad som behövdes just då. Moderna Tider gick visserligen med förlust, men den hade ett ganska stort inflytande i olika läger, vad jag förstått.
Och om Altstadt minns ideologiserat och tendensiöst nyliberalt, så minns jag för min del också inträngande och skarpa, genuint samhällskritiska texter av sådana som Ehnmark, Zaremba, och Rosenberg själv. Moderna Tider hade bredd och djup som få andra tidskrifter vid den tiden. Och åsikter som sporadiskt avviker från mina egna har jag inget alls emot.
Själv medverkade jag väl nåt åtta-tio gånger, med allt från notiser till essäer: om Europaparlamentet, om Operation Gladio, om Palmemordet, om namn och namnlagar. En del av dem kom med i essäsamlingen “Endast propagandan är sann” (1995), utgiven på MT:s förlag. Eftersom tidningen är i behändigt A4-format kanske jag borde pdf:a och langa upp några av de andra här.
Den av Fatoumata Diawara organiserade fredssången för Mali kom idag…
Det finns inga Spitfires begravda i Burmas djungler. Inte 124 stycken, inte 34 stycken, inte en enda styck Spitfire. Och det är ju lite synd.
Det var en sån där historia man så gärna ville tro på. Hundratjugofyra Spitfires ska ha grävts ner i slutet av kriget på order av Lord Mountbatten, så att de inte skulle hamna i händerna på den burmesiska befrielserörelsen, med vilken britterna förstås hade en del contretemps under de följande åren. Men det verkar som om man dragit nit på alla tre av de möjliga platserna.
Vad man ska dra för lärdom av detta ska jag dock låta vara osagt.
Jag är ingen större Springsteen fan, men med John Fogerty i tribut till Roy Orbison funkar det perfekt…
Läste just en gammal understreckare om Bertil Malmberg och hans återkomst från den tyska exilen: “1927 återbördades han till Sverige och fördes raskt till Konradsberg för ‘lindrig oreda i själen'”…
“Lindrig oreda i själen”…?!?!
I’ve had more lindrig oreda i själen than you’ve had hot dinners, mate… And no mistake.
Wallace Stevens
Tretton sätt att betrakta en koltrast
I
Bland tjugo snötäckta berg
var det enda som rörde sig
koltrastens öga.
II
Jag var trehågsen,
som ett träd
i vilket det sitter
tre koltrastar.
III
Koltrasten virvlade i höstens blåst.
Det var en smärre del av pantomimen.
IV
En man och en kvinna
är ett.
En man och en kvinna och en koltrast
är ett.
V
Jag vet inte vilket jag föredrar,
skönheten i inflektioner
eller skönheten i insinuationer,
en koltrast som visslar
eller alldeles efteråt.
VI
Istappar fyllde upp det långa fönstret
med barbariskt glas.
Koltrastens skugga
korsade det, fram och tillbaka.
Stämningen
spårade i skuggan
en otydbar orsak.
VII
O Haddams magra män,
varför föreställer ni er gyllene fåglar?
Kan ni inte se hur koltrasten
spatserar kring fötterna
på kvinnorna runt er?
VIII
Jag vet nobla accenter
och klara, ofrånkomliga rytmer;
men jag vet också
att koltrasten är inblandad
i det jag vet.
IX
När koltrasten flög ur sikte
markerade det gränsen
för en av många cirklar.
X
Vid åsynen av koltrastar
som flyger i en grön luft
skulle till och med välljudets madamer
ge ifrån sig gälla skrik.
XI
Han skred genom Connecticut
i en glasvagn.
En gång borrade skräcken genom honom
när han förväxlade
skuggan av sitt ekipage
med koltrastar.
XII
Floden rör sig.
Koltrasten flyger nu.
XIII
Det var kväll hela eftermiddagen.
Det snöade
och det skulle snöa.
Koltrasten satt
i cedergrenarna.
—————————————
Här det engelska originalet. Jag är inte nöjd med VIII (vad annat kan man ha än “känner till”?) och XII, men rätt så nöjd med V och X.
Harriet Sherwood skriver i dagens Observer om hur Israel marscherar högerut. Läsningen är nödvändig, men det gör en också mer och mer förtvivlad. Inte minst siffrorna: “Among Israel’s 7.9 million people, only 14-15% now describe themselves as secular Jews…” Det finns idag inte en enda kibbutzrepresentant kvar i Knesset.
De flesta som Sherwood talat med lägger, av förklarliga skäl, den stora omställningen vid 1967. De förklarliga skälen är egentligen två: dels att tanken att annektera hela eller delar av Västbanken blev en legitim och genomförbar tanke, och dels att – som artikeln egentligen inte går in på – att IDF blev en politisk aktör av sedan dess kraftigt växande format, en roll som den nu knappast kommer att lämna ifrån sig frivilligt.
Amos Oz varningar om slutet för Israel via en aparatheidstat är sobering reading, milt uttryckt. Problemet är att så många av hans landsmän verkar druckna på skräck och paranoia.
