Berättelse/episod
Categories: UncategorizedMonday, Jan 28, 2013
En av de första saker jag bloggade om i analog-Pressylta var de “artiklar-jag-rivit-ut-och-sparat” år 2004. En av dem hade skrivits av filosofen (och just då TLS:s filosofiredaktör) Galen Strawson, och hade den övergripande rubriken “Against Narrativity” (här finns den längre betalversionen, med abstract, i tidskriften Ratio; den kortare versionen, “A fallacy of our age”, trycktes i TLS den 15 oktober 2004, för den som har tillgång till läggen)
Strawson går helt enkelt till angrepp mot tanken om livet-som-berättelse, dels (för att citera the Ratio abstract) tanken som en deskriptiv/empirisk iakttagelse (“vi lever våra liv som berättelser,” enligt Sacks, Bruner, Dennett, osv) och dels som ett normativt/etiskt påstående: “vi bör leva våra liv som berättelser”, därför att “the basic condition of making sense of ourselves is that we grasp our lives in a narrative’ and have an understanding of our lives ‘as an unfolding story’ (Charles Taylor)
Strawson argumenterar i stället att det finns “narrativister” och “episodiker,” och han gav en mängd exempel ur filosofisk och litterär historia. Episodikerna saknar då the narrative arc, som det brukar kallas i fiktionssammanhang. De lever i stället, och betraktar följaktligen sina liv, som en slags resa mellan olika öar i livets skärgård (jag fick betalt för att skriva sånt en gång i världen, believe me…). Det vill säga, teman och tankestrukturer och värderingar följer med en på resan mer eller mindre intakta, men att resan alltså inte är ett narrativt flöde, utan en serie ständiga pånyttfödelser.
“Strindberg var episodiker!” skrev jag omedelbart till Strawson, och fick ett slags sympatiskt “Jaså minsann!” till svar. Jag själv är episodiker. Vännen Ragnar Strömberg är narrativist. Jag tror Bodil Zalesky är episodiker, och att Rasmus Fleischer är narrativist. Man kan hålla på så i (spekulativa) evigheter, och dessutom fundera över vem som har rätt att placera en i den ena eller andra kategorin – är det upp till en själv eller andra? Är det självmedvetenhet eller historia?
Men så mycket episodiker jag är så dominerar naturligtvis berättelserna mitt liv, särskilt just nu. Det pågår berättelser i tre olika tempon: largo, andante och allegro. Largo är familj, lojaliteter, blindstirra bakåt, kisa framåt. Andante är inkomster, veckoplanering, tandläkaren. Allegro är journalistik och skrivande, det är flirt och SMS, Arsenal och GAIS.
Men ingen av dessa berättelser bestämmer vad mitt liv är, i ordet bägge betydelser: jag är inte deras slav. Faktum är, jag önskar att de flesta av dessa berättelser inte angick mig så till den grad som de faktiskt gör, jag strävar helt enkelt efter att befria mig från mina berättelser i såpass utsträckning att “episoditeten” återtar sin definierande plats i mitt livsschema. Det är i den grekiska arkipelagen jag hör hemma, inte i den här skummande forsen strax utanför Luleå.
Hur paddlar man då sin kajak från den ena till den andra? Jag tror man måste sitta i ständiga förhandlingar med sig själv, och framför allt inse att just för att man haft som yrke i många år att sätta saker och ting i ord, och därför är i predestinerad att falla in i ett narrativt modus vivendi, så måste man ständigt ha för ögonen att berättelser bedrar helt enkelt genom att vara berättelser.
Det gäller framför allt the illusion of contingency, slaskjournalistikens gudsord: illusionen att det ena följer av det andra, eventualitetens tyranni, det som gör oskyldiga till skyldiga så fort pressen, eller för all del rättvisan, fått tag i dem. (För att vara övertydlig: det är fanimej inte händelse att Murdochpressen och snuten blev sådana själsfränder!) Journalistiska historier har ju börjat “skriva sig själva”, precis som romaner en gång i tiden brukade göra; eventualiteten har blivit inte bara publicistiskt utan moraliskt och etiskt ledande princip. Det är hårresande.
Lösningen måste finnas i en ny, eller eventuellt gammal, sorts fiktion. Kanske är den David Eggers, kanske är den Sebalds, kanske är den till och med Laurence Sternes. Jag har ingen aning, men så fort jag har en aning återkommer jag. The truth is out there.
January 29th, 2013 at 1:55 pm
Jag studsade till lite när jag såg mitt namn där inne i texten (i berättelsen om episoderna). Och naturligtvis blev jag lite mallig och satte mig kort upp på en hög häst, men sedan insåg jag att det var lämpligt att sitta av och att låtsas inte ha suttit där uppe.
Egentligen har jag ofta tänkt på berättelser som skydd mot att gå förlorad. Jag har längtansfullt tittat in i olika berättelser och tänkt att jag skulle vilja vara i dem. Alltså i andras berättelser.
Men nu ger du mig platsen som episodiker och jag ska försöka hantera detta. Kanske är det som du säger, fast då möjligen för att berättelsens hjul är så dominant i mitt liv att det rullar vidare även om jag episodiskt hoppar hit och dit i det jag säger om den och mig.
Ja, visst var detta lite lagom pretentiöst och babbligt?
Nu – plats för något klokare!
January 29th, 2013 at 2:17 pm
Ha, ja, du får ursäkta att jag “dök på dig” sådär utan förvarning… Och du ska absolut inte ta det för kontant, jag kan helt vara ute och cykla i den här frågan…
January 29th, 2013 at 2:28 pm
Inget klokare från min sida, men – det här var väldigt intressant, Gunnar.
Jag laddade ner Strawsons artikel i Ratio, för senare läsning. (Som om jag inte hade nog med “senare läsning…”)
Mitt bidrag blir en uppmaning till läsning av Ekelöf, “Tag och skriv” : “I verklighet är du ingen”
January 29th, 2013 at 8:00 pm
Ja, fast jag har alltid undrat om Ekelöf kanske också menade “tag” i betydelsen “stjäl”, dvs. “plagiera”…? Jag kanske borde skriva Bibeln, den har ju alltid sålt bra. Och vilket inflytande jag skulle få! (Detta alltså enligt Borges Don Quixote-modell)
January 29th, 2013 at 9:03 pm
Roligt annars med de olika tempona.
PS Jag läste först att Strindberg var en Episod- Kerl!
January 29th, 2013 at 9:10 pm
Och jag typade först fel och skrev “Largo är familj, lojaliteter, blindstirra bakåt, kissa framåt….” Det är ju aldrig bra att kissa bakåt. Det vet jag av erfarenhet.
January 29th, 2013 at 9:25 pm
Kanske omanligt? Inget för en Episod-Kerl, väl.
January 29th, 2013 at 9:32 pm
Jag vill HEMSKT GÄRNA veta vad en Episod-Kerl betyder, Bodil… “Here today and gone tomorrow”…?
January 29th, 2013 at 9:39 pm
Tro mig, det vill jag också, men jag har ju mina hypoteser.
January 29th, 2013 at 10:07 pm
Man bör nog inte träffa en Episod-Kerl i en mörk gränd… Inte utan ficklampa.
January 30th, 2013 at 7:28 am
Gunnar,
vad jag hade i tankarna var nog:
“Du säger ‘jag’ och ‘det gäller mig’
men det gäller ett vad:
I verklighet är du ingen.
Så jaglös, naken och formlös är verkligheten!
Det var i skräck inför den du började klä dig,
började uppföre dig och kalla dig ‘jag’,
klamra dig fast vid ett halmstrå.
I verklighet är du ingen.”
January 30th, 2013 at 7:59 am
Fin eller kanske skarp kontrast här.^
January 30th, 2013 at 8:57 am
Inte heller Ekelöf var ju främmande för att blanda högt och lågt. Kissoliker och lorteraner, om jag minns rätt…
January 30th, 2013 at 9:13 am
Jo, så var det.
”Där sitter lorteraner och kissoliker och bönar på latrin och kräkiska”
February 17th, 2013 at 1:28 pm
(bidde precis hitlänkad och är således lite sent ute)
Intressant, distinktionen narrativist-episodiker påminner lite om Isaiah Berlins rävar och igelkottar.
Jag blev själv inspirerad att läsa Strawsons artikel, så jag kommenterar mest för att säga att jag hittade en öppet tillgänglig version av texten här, utifall att någon annan skulle vara intresserad 🙂
February 17th, 2013 at 1:30 pm
Och så lyckas jag paja min egen länkformatering.
Länken till Strawson är alltså här:
http://www.lchc.ucsd.edu/mca/reviews/against_narrativity.pdf
February 17th, 2013 at 1:42 pm
Stort tack för det, Klaus, gratis är alltid bra!